Tillbaka i skolan

Jag vandrar med ett slags bestämda steg korridoren fram, förbi lärarrummet. Dörren står på glänt. Den där doften av kaffesump, cigaretter och nykopierat papper som vilar ständigt därinne sipprar ut, den är liksom angenäm, rund och lite sötaktig. Jag drar in den, hastigt, och skyndar sedan vidare. Det har hänt att jag blivit stående utanför det där rummet och lyssnat till rösterna därifrån. Försökt urskilja ord ur det lågmälda, hemlighetsfulla mumlet, tänkt att de kanske pratar om mig nu. Eller om någon annan. Stått där och sökt deras omdömen, deras åsikter. Men nu finns inte tid för det. Tittar på klockan och tänker att jag går inte på träslöjden. Jag behöver lämna denna plats, ingenting känns viktigare nu.

Så jag fortsätter. Nerför trapporna med sina fastfrusna fossiler. Jag stannar till vid en av dem, ett sådant där rör, och jag står där en stund och betraktar denna kvarleva av existens som för evigt satt sitt avtryck just här. En tanke kommer till mig, den är svårfångad och jag kan inte formulera den, bara känna; jag står här nu, det finns inget bakom mig, faktiskt inget nu, bara ett senare, något väntandes, bortom en horisont.

Jag är tretton år gammal. Jag lyfter blicken, ser mig omkring. Mitt hjärta slår hårt, snabbt, bröstkorgen är öm. Ett vrål längre upp letar sig ner, ekot av det studsar mellan väggarna omkring mig. En dörr som slår igen. En pojke, han går i en klass över min, kommer springandes nerför trapporna. Han ser mig inte där jag står och springer nästan på mig; jag studsar åt sidan och han passerar mig på sin väg ut, bort. Han vänder sig hastigt om just innan han öppnar porten, får syn på mig. En variant av ett leende; förvridet och jagat, men också stolt. Så nickar han åt mig, som i samförstånd. Vi möts igen, han och jag.
Detta så kallade "problembarn". Kortväxt och hispig, oberäknelig. Farlig och alltid i vägen, för alla. Alltid svårt narig runt läpparna, slickar sig om dem ursinnigt, som en besatt, i vinterkylans mörker, söker väl nån slags tröst däri. Han lever där, i det parallella; faktiskt som jag själv, men, tänker jag, på en annan sida strömmen. Ibland skymtar vi varandra i virrvarret, och här finns inget otalt - snarare en en outtalad form av gemenskap.

För en tid sedan, innan vintern iallafall börjat gå mot vår och mörkret fortfarande utklassade ljuset, satt han ensam på en fönsterbräda med fönstret öppet, tittade ut i det svarta. Han satt allra högst upp i den gamla skolan. Skolgårdens snötäcke lyste långt därnere. Jag var också däruppe, på toaletten, och när jag kom ut såg jag honom sitta där, med huvudet vänt ut, bort från mig. Såklart ville jag obemärkt försvinna därifrån, ville inte veta varför han satt där, ville hem bara. Men pojken vid det öppna fönstret ville annat. "Björn", sa han, tydligt utan att vara uppfordrande, hellre vädjande. Han vinkade åt mig att komma. Så jag gick mot det öppna fönstret och mörkret och kylan, mot pojken som kunde mitt namn, som kallade på mig. Jag ställde mig bredvid honom och kände hur magen snärjde ihop sig av svindel: det var verkligen ett stort fönster som nu stod öppet och vindarna sökte sig in som att de bar på ett begär att omsluta och föra med mig ut. Jag vinglade till något och satte mig på huk, med en hand tryckt mot golvet. Vi satt i tystnad ett tag, delade den tillsammans. Så sa han: "Tycker du att det är konstigt att jag sitter här?" Jag svarade, lite på min vakt: "Nej det tycker jag inte." Åter lade sig den där tystnaden, och den var stärkande för oss båda. I den möttes vi.
"Jag sitter här för jag tänker: vad är det för mening med det här? Och hur lätt det är, egentligen, att bara skita i allt." Jag förstod vad han menade, men kanske kunde jag inte ta in kraften i budskapet, det hade inneburit ett alltför tungt ansvar. "Jo", sa jag, och kunde inte hitta fler ord.

Och kanske räckte det. Eller om det var tystnaden och det andrum vi fick tillsammans däruppe, högt ovanför. Vi stängde fönstret tillsammans, det krävdes kraft att få igen det, de bångstyriga vindarna gjorde envist motstånd.
Så skildes vi åt.

Nu står vi här igen. Ännu en gång det där varma samförståndet. Jag nickar tillbaka, gör någon slags teatral hälsningsgest. Han skrattar. Och går ut.

Och jag går till träslöjden, trots allt.

Döden var god dröj

Det avtryck som jag, min existens, kommer att lämna efter sig är att likna vid ett fotavtryck på sanden under en strandpromenad, strax innan vattnet sköljer in och smeker bort dess konturer. Jag förstår detta. Men jag vaknar inte längre upp i nattens avgrund med ett kvävt skrik. Insikten är snarare vänlig, medlidsam. Jag lider med mig själv snarare än lider ensam. Och natten, liksom dagen, tillhör mig nu. Mitt fotavtryck där i sanden, alldeles snart är det borta; vattnet drar sig åter undan och nya fötter gör nya avtryck. Så meningslöst att det svindlar: all denna strävan, lärdom och mognad som löper jämte detta förfall, denna inre förruttnelse.

Min syn sviker mig alltmer. Mina ben likaså, de liksom stretar emot, vill annat, i trapporna som motvilligt blivit en del av min historia. Knäskålen, den högra, smärtan är som hugg med en liten fällkniv. Jag är en äldre brevbärare, en del av mig är det, så är det bara; detta är inte längre det där väntrummet i vilket jag gör mig redo för livet därute. Jag blir nog här. Och det är väl ok. För vems skull borde jag söka mig vidare?

Åldrandet tar ut sin rätt. Men varför? Istället borde den belöna mig ju. Skänka kraft, inte ta. Bygga upp, inte montera ned. Jag som investerat så mycket tid, för att inte tala om smärta, för att komma dit jag är idag - och det är så här du tackar mig livet? Genom att beröva mig min värdighet? Tvinga mig att vackla fram, halvt blind? Den visdom, det lugn jag nu besitter tog en evighet att bygga, och nu, när jag öppnar upp mig och släpper in lyckan, då är jag plötsligt för gammal, för trött, för att vara radikal och framåtskridande.

Jag borde vara bitter. Men jag är inte det.

För visst är det en välsignelse att vara för gammal. Att få gå över den där skiljelinjen och nu ägna sig åt det förgångna med fascination; raljera över sina flydda tiders alter egon, den förvirring och det illamående dessa då underkastade sig.
Och all denna dödslängtan. Så ironisk den ter sig idag när tiden är mitt enda problem, hur den bara springer iväg. Jag har andats in redan, nu andas jag ut. In andas jag inte igen. Så är det beskaffat, livet. Bara att hacka i sig.

    ( I samarbete med Fluoxetin Orifarm.)

Mailman och grannen

"Folk kommer att prata om oss som de på hörnet, de sinnessjuka, som skriker på sina grannar!" Min fru tittar på mig med något i blicken jag aldrig tidigare sett; hon befinner sig mitt i ett trauma, det är som att hon talar med främling, en farlig, oberäknelig, sådan. Som att alla dessa år med mig bara var en illusion. Nu har den riktiga personen, han bakom den finkänsliga, inkännande, ytan, trätt fram.

Jag står i hallen, hyperventilerar. Den korta sträckan från grannen och hem marscherade jag med rak rygg. Jag var upprymd, rentav stolt. Befriad från mentala kedjor och känslomässiga spärrar. Men nu, när jag ser hur min fru ser på mig, förstår jag ingenting. Vad är det jag bär på inom mig? Vad hände alldeles nyss?
En välmenande försommarvind letar sig in, smeker bort några av de svettpärlor som smyckar min panna. Jag stänger dörren, känner att jag kan nog samla mig nu. Aldrig kan jag få det ogjort, men jag måste försöka förstå, det inser jag redan. Blott några ögonblick tidigare var jag en annan, och nu minns jag bara fragment av mitt och grannens möte.

Dagen innan hade hon ringt på hos oss, bett att få låna vår gräsklippare. Vi bjöd in henne. Jag upplevde henne som något bufflig, men varm. Hennes robusta finlandssvenska ingav förtroende, ja, hela hennes uppenbarelse andades ärlighet, trygghet. En kvinna i sextioårsåldern med skinn på näsan, med ett bagage, en berättelse. Jag skojade om något, hennes skratt var bubblande, uppriktigt.
En god granne.

Såklart var vår gräsklippare hennes att använda, när hon så behövde.

Så idag. Gräsklipparen såg så sorgsen ut där den stod, skev och alldeles ur gängorna. Grannen måste ha utövat något slags våld mot den, berövat den dess värdighet, ingen tvekan om den saken. Vi lånade ut en fullt fungerande maskin, nu stod den här utanför dörren, vanskapt. Varsamt lyfte jag upp den, bar in den. Jag satte mig ner bredvid den, alldeles tom inombords. Sveket, det gick inte att greppa. Min fru, mina barn, de samlades kring mig. "Gräsklipparen är ju förstörd, den går inte att använda mer, vi får nog köpa en ny", sa min fru. "Så väldigt märkligt att göra så; låna en gräsklippare och sedan lämna tillbaka den trasig." Sedan sa hon inget mer om det, fortsatte med annat.

Men jag hade redan bestämt mig. Det var min tur nu. Och det här var större än en demolerad gräsklippare. Detta handlade om livet självt, mitt enda. Jag kan inte låta saker passera längre, jag måste stå upp, säga ifrån.

Så jag tog med mig den stackars gräsklipparen, gick mot grannen. Jag gick med tilltvingat bestämda steg som om jag just bestämt mig för göra ett bungyjump, som att det fanns ingen annan utväg än att utmana min fasa. Jag ringde på, hon öppnade. Jag ville krossa henne.

Och nu står jag här i hallen. Jag vet att jag skrek, strängt och välartikulerat. Att hon var en lögnerska, en person att inte lita på. Hon försökte resonera med mig, hitta lösningar. Erbjöd kompensation. Samtidigt som hon bedyrade sin oskuld. Men för mig fanns bara skuld. Hennes skuld.
Jag står i hallen och förstår inte vem som formulerade allt detta jag just uttryckte. Och jag inser att jag måste återvända till grannen som mig själv. "Du har inget val, om vi ska kunna bo kvar här så har du inte det", säger min fru.

Jag ringer på, hör steg närma sig. Gommen är torr, tungan sträv. Jag sträcker på mig. Dörren öppnas. Men det är inte hon, det är hennes man som står framför mig. Det visar sig att hon alldeles precis åkt till sitt jobb som nattarbetande sjuksköterska på sjukhuset. Han ser på mig med vänliga ögon. Min ånger blandas med en slags lättnad, jag känner att vi kommer att reda ut detta, vi kommer att kunna bo kvar. Jag berättar om mitt utbrott, att jag nu vill be henne om förlåtelse. Han bara skrattar: "Bry dig inte om det. Förresten, jag tror att inte alls din gräsklippare är trasig, det var jag som använde den igår, säkert är det något som man lätt kan återställa. Ska vi ta en titt?"

Jag står bredvid, som så många gånger förr, med händerna i fickorna och sluttande axlar. Han liksom bara rättar till den, gräsklipparen, och med ens är den som innan. Men han tycks inte vara ute efter upprättelse, eller ens en ursäkt. Kanske tycker han mest synd om den lynnige grannen som nu står här så skuldriden och tillintetgjord. Han skrattar. Inte triumferande, utan inkännande; för livet är ju inte alltid så lätt, det är svårt att vara människa, man gör fel ibland.

Dagen efter står jag där igen utanför hennes dörr. Det är hennes man som öppnar även denna gång. Han ler, inte behöver väl jag be om ursäkt. Men det behöver jag verkligen. Så vi går in. Hon står ute på verandan, röker. Han ropar på henne, hon kommer in och hon lyser upp när hon får syn på mig. Alla isar är brutna oss emellan och jag stannar där, i deras stökiga, levande, kök, längre än någonsin. Vi talar, skrattar, lever.

Jag hade fel, men jag sa ifrån. Trots allt ett litet steg framåt.

Mailman och rektorn

Rektorn spanar ut över skolgården. Spejar, men inte fokuserat; snarare förstrött. Avmätt likt en avklädd kejsare blickar han ut över det leriga, snöblaskiga, slagfältet långt därnere. Något slags snöbollskrig pågår, det böljar liksom fram och tillbaka, ofta är det stillastående, avvaktande, för att plötsligt intensifieras igen. Mest väntar väl skolbarnen på att klockan ska ringa, att rasten äntligen ska vara till ända. Illasinnade bollar, lika delar grus som snöslask, viner genom luften. Ingen går säker här, och det är väl också meningen. Han får ur sig något om att de bör sluta, rutor kan gå sönder. Men de fuktiga, hårt bitande vindarna som drar in fångar hans ord, ingen hör.
Rektorn höjer blicken, drömmer sig för en stund bort och svävar iväg in och bortom de gråtunga februarimolnen ovanför skolgården och dess murar. Men där finns inget, så han sänker åter blicken, låter den svepa över galenskapen nedanför. Han är trött. Och den är så hastig, insikten som drabbar honom, den går omöjligen att värja sig mot: Han hatar dem alla, nästan mer än sig själv.

Också jag betraktar dårskapen, försiktigt leendes. För mest av allt är det ju en lek, om än en nervig sådan. Och min roll är perifer denna rast. Jag fryser, mössan sticks, mina tankar spretar. Tänker på namnunderskrifter, på detta virrvarr av prov. Tänker på min status nu, i denna grupp. Upplever att den jag var inte är jag längre. Min fasad har glidit mig ur händerna, lämnat mig i ett ingenmansland. En stenhård grusig isboll seglar fram, i riktning mot mig. Jag studerar den, bedömer den som ofarlig. Den slår ner i en vattenpöl strax bredvid, slår upp en brun våg som träffar mitt högra ben. Torkar av och söker halvhjärtat efter angriparen. Inte bryr jag väl jag mig om det.
   Tittar på klockan. Om tio minuter börjar träslöjden. Inte kan jag snickra, och min vilja att lära mig är lika obefintlig som lärarens vilja att lära ut. Denna förvirring bland träbitar och obegripliga verktyg, hur vi aldrig är tänkta att mötas.
    Ett stilla duggregn lägger sig över skådespelet. Aktiviteten mattas av något. Jag följer en skatas väg genom luften, hur den flyger lågt över skolgården. Fågeln styr mot ett träd just utanför muren, där den har sitt bo. Leker med tanken att den faktiskt har silverbestick där, att det verkligen är så att skator är tjuvaktiga, med en förkärlek för just silver. Men där bakom grenarna och kvistarna skymtar inget glänsande, bara mörker. Skatan landar i sitt bo och jag har inte märkt hur fokus ligger på mig nu. Plötsligt befinner jag mig i ett mycket skarpt läge, min roll är ej längre perifer.

För det är mig han pekar på, skriker på: "Ja, just du där med beige jacka! DU!!" Jag tittar upp, söker ögonkontakt, vill få det bekräftat: Kan det vara MIG han är ute efter? Och tveklöst är det så. Rektorns ögon möter mina och de glöder av hat. Han lutar sig ut genom fönstret och skriker: " Kom upp till mitt kontor genast!" Jag ser mig omkring, min hållning är ostadig som efter ett oväntat slag i magen. Runt omkring mig står de andra, lika handfallna som jag inför detta utspel från rektorn. Han riktar in all sin uppdämda vrede på mig, en kille i beige jacka som bara vaskar lite tid på en skolgård utan det endaste onda uppsåt. Slumpen valde mig, jag måste ta detta, måste offra mig; utpekad att ensam bära all världens skuld, skam och oförlösta drömmar. Försöker le inför flocken, som om jag vore oberörd, blasé. Får ur mig något om en gubbe som visst vaknat på fel sida, vandrar sedan mot skolbyggnaden, påhejad av de andra, de skonade.

Trappstegen är svårbemästrade nu, mina ben tycks inte riktigt vilja lyda mig. Jag är domnad, rädd. Men så blir jag mycket fokuserad; befinner mig mer i nuet än jag gjort på väldigt länge. Mina sinnen vaknar upp, ett efter ett. Jag är redo.

Knackar försiktigt, lättsamt, på rektorns dörr. Tänker att han möjligen kan ha svalnat av något nu, fått bukt med sin plötsliga vrede. Dörren öppnas och jag slits in. Han håller mig så, med båda händerna i ett stadigt tag i min jacka, över bröstkorgen, ruskar mig vildsint fram och tillbaka. Han skriker, gång på gång: "VARFÖR!! Varför fortsätter ni!?" Jag har inget svar, han vill heller inte ha något. Han vill bara ruska av sig.
   Så är han klar. Han släpper taget och bara står där framför mig, ser på mig som på en uttjänt boxningssäck, väntar på att jag ska lämna rummet.

Då gör jag det oväntade. Jag sträcker ut min hand, säger: "Ha det bra." Rektorn har inget val. Han tar min hand i sin och svarar, paff, avväpnad: "Tack." Jag öppnar dörren och går ut. Träslöjden har börjat, jag kommer att bli sen.

Kanske lärde han sig något den där dagen, rektorn. Jag gjorde det inte, som vanligt.

Amerika - Del 1

På högstadiet åstadkommer jag inte mycket. Någon spelad fylla där på slutet kanske, men utöver den så lämnar min existens inget större avtryck efter sig. Mina spår snöar snabbt igen. Men det bekommer mig inte mycket; överlevnad är det som driver mig framåt, min enda instinkt.
 Och överlever gör jag, med ryggen krökt och huvudet sänkt, för jag har kommit att blanda ihop dessa  ständiga betyg och omdömen med mig själv, min person.

Jag är underkänd.

Något måste göras.

Sommaren 1985 kommer det sig så att jag reser till USA i ett slags utbytesprojekt initierat av mina föräldrar. De anser, säkert på goda grunder, att jag behöver ruskas om, lära mig stå på egna ben (varför man nu ska lära sig det, vi kan väl stötta varandra där vi stapplar fram...) och bli lite "tuffare". Kort sagt förbereda mig för livet utanför rullgardinen i pojkrummet. För därute måste man ta för sig. Vara nyfiken. Inte sitta som en mussla i ett hörn. Mina armbågar behöver vässas, mina ben göras starkare. Och vilket land lämpar sig bättre för detta än Amerikas förenta stater? Detta förlovade land i väst där faktiskt inget är omöjligt, bara man "bjuder till" lite.

Här hemma i Sverige härskar sedan länge mental torka och missväxt, och frön behövs sättas i detta själsliga kalhygge som är jag efter tre års högstadiemörker.

Steamboat Springs i Colorado. Där bor han, killen som jag ska tillbringa två månader tillsammans med. Första månaden hos honom, den andra hos mig i Sverige.
 Har sett honom på bild, läst lite om hans intressen. Jämnårig med mig, men stor för sin ålder. Gillar att mecka med något slags motorfordon, är kyrkligt aktiv. Lyssnar på hårdrock. Älskar att skjuta, både med gevär och pistol. Rick heter han visst. Nån slags mustasch har han också.
Han har väl också sett mig på bild, läst om mina intressen. Eller: mitt intresse. Jag är intresserad av att ta det lugnt på mitt rum, det är allt.

Planet går ner för landning. Därnere på Denvers flygplats väntar de på mig, Rick och hans familj; mamma, pappa och en lillebror. Önskar att planet ska tappa fattningen, och cirkulera här ovan i en evighet, eller helt enkelt bara vända om och styra hemåt igen, mot rummet däruppe på vinden med den där rullgardinen som fastnat i nerdraget läge. Jag vill verkligen inte lämna detta plan och möta dessa människor.

Naturligtvis landar planet. Och mirakulöst nog så lyckas jag faktiskt få fatt i mitt bagage. Återstår bara mötet med min värdfamilj. Men innan dess behöver jag verkligen uppsöka en toalett. Min blåsa sprängs inom kort. Läget är så pass akut att det påverkar mitt sätt att gå. Ser mig omkring. Plötsligt får jag syn på dem; de står där med ett plakat med mitt namn skrivet på. De ser vänliga ut. Ler stort och ropar på mig, exalterat, nasalt. Skrattar när de försöker uttala mitt namn. "Bjooern?". Jag närmar mig dem, försöker le, jag också. Men det är svårt, mitt primära behov överskuggar allt just nu. Kan inte formulera ord utan utstöter något slags ljud för att uttrycka min belägenhet. Deras leenden tonar ut och de tittar bekymrat på mig: Vad är det han försöker att säga oss? Har han ens ett språk?
Får så syn på en toalett och stapplar dit. Kissar länge, som att jag hoppas på att fastna här, ståendes vid en urinoar på Denvers flygplats i någon slags tidsmässig rundgång; i en evighet som bara består av mig i detta skede.

Bilfärden från Denver till Steamboat Springs tar tre timmar. Har alltid varit förtjust i att åka bil. Sitta där tyst i baksätet och blicka ut över de förbisusande landskapen. Men nu. En besynnerlig stämning lägger sig i bilen. Rick och hans lillebror försöker tappert konversera med mig, föräldrarna likaså. Men jag sitter bara där tyst och betraktar prärien utanför, hummar. De ger upp.

Äger han inget språk, ingen förmåga att interagera med sin omgivning? Kommer han måhända från en plats där livet är så väsenskilt vårt att vi aldrig kommer att kunna mötas? Finns han ens?

Sista tanken är min. Min persons konturer som tidigare var luddiga och endast kunde skönjas, de har nu slutgiltigt suddats ut. Jag sitter här tyst för jag har upphört att existera.
Men inte. För obehaget, olusten, rädslan finns ju där fortfarande. Håller mig vid liv. Återigen: Överlevnad är min enda sanna drivkraft. Först och främst är det den här bilfärden som ska överlevas.
De börjar diskutera mig nu. "Sweden, what are people like up there?" Pappan skakar lätt på huvudet. "Give it time." viskar mamman. Min och hennes blick möts i backspegeln. Jag tittar ut igen. Rick kväver ett fniss. Inser att jag kommer att behöva ta mig ur denna låsning. Men inte nu. Jag är så trött, har inte sovit på säkert ett dygn. Bilen rullar vidare. Jag ser bufflar därute.

Skivan som ligger på spelaren är alldeles deformerad. Rullgardinen har åkt upp och solen har letat sig in. Dess strålar har legat tungt på skivan allt för länge och värmen har fått den att bli mjuk och alldeles böjd och bucklig. Den är förstörd nu. Så outsägligt nedslående. Jag drar ner rullgardinen igen. Sitter så i mörkret. Men så skönt ändå, att vara hemma.

Måste ha nickat till där på slutet, väcks av att vi kör upp på en garageinfart. Vi är framme. Här ska jag bo i en månad. Solen har just gått ner och jag välkomnas in i huset. Jag nickar knappt synbart, fortfarande har inte ett ord yttrats av mig.

Mitt rum ligger nere i källaren. Det är svalt och mörkt. Jag placerar mina väskor på golvet och lägger mig på rygg på sängen. Tittar upp på taket. Inser att jag står handfallen inför denna mardröm som är så verklig. Men så skön den är ändå, stillheten här nere. Känner att jag bjuds på ett andrum, och jag välkomnar detta uppskov, flyter iväg. Undrar om man får gå och lägga sig snart. Hur löser jag det? Skulle ju vara alldeles ljuvligt att få krypa ner under täcket och bara falla tungt. Precis som hemma; bara pausa allt och träda in i det parallella. Klockan är strax efter nio, svår tid; inte kan jag väl bara bli kvar härnere till imorgon?

Mailman förslappad

Som barn betraktades jag som "brådmogen". Och det var jag väl också, trots att jag egentligen alltid stretade emot; ville ju vara som alla andra barn, och bara leka sorglöst från morgon till kväll, utan att behöva ta ansvar, ens för sig själv. Men jag var inte det barnet. Inte för att jag inte kunde uppskatta lek, för det kunde jag - men bara i mån av tid. Och det lämnades inte så mycket tid över till förströelse för en liten pojke som jag. Jag var alltför upptagen med att lära mig allt det som man behövde kunna inför steget in i vuxenvärlden. För som vuxen står du ensam.

Därför såg jag till att tillgodose mig så mycket kunskap jag bara kunde under min barndoms år. Både praktisk sådan såsom snickeri, matlagning, städning (att ta hand om ett hus), tvätt och trädgårdsskötsel, och teoretisk; jag var verkligen en "bokslukare" och insåg tidigt vikten av att vara beläst och allmänbildad. Och att läsa är ju verkligen att resa. Men jag reste inte bara i böckernas världar, utan spenderade även stora delar av min uppväxt boendes och resandes utomlands, oftast på egen hand. Min nyfikenhet lämnade mig inget val.

Visst kunde jag hamna i trångmål ibland - jag var ju trots allt bara ett barn - men jag lyckades alltid, på något sätt, krångla mig ur dessa knipor. Och med mig tog jag ännu en erfarenhet. Jag blev "streetsmart". Fick skinn på näsan. Vilket, jämte min akademiska utstrålning, gjorde mig till en fullständig människa, bekväm i de flesta läger.

Jag har alltid haft det lätt för mig och jag är medveten om att alla inte föds med samma förutsättningar som jag och är ödmjuk inför det. Men icke desto mindre så ligger det hårt arbete där bakom. Många avkall. Och jag kan ibland nästan ångra att jag hade så bråttom att bli vuxen, att jag inte tillät mig vara det där barnet jag så innerligt ville vara. Men samtidigt förstår jag ju att det aldrig var ett alternativ för mig då jag hela tiden ville framåt. Det var den jag var och den jag är.

Trodde jag. För nu sitter (eller ligger) jag mest och tittar mig omkring, belåtet. Alla dessa människor, att de orkar. All denna strävan. Plötsligt är jag inte längre den drivande, den som definierar framgång med just...framgång. Plötsligt står jag bredvid och betraktar all denna hets med ett slappt leende. För nu spelar allt det vetande och all den erfarenhet som jag samlat på mig under alla år ingen som helst roll längre. Nog för att den väger tungt och är lätt att bära, men jag behöver den inte längre. Den är inte JAG. Det är inte därför människor älskar mig, de älskar mig för den jag är. För att jag är jag.

Så jag har bestämt mig: jag tänker låta de sista ljuva åren bli de bästa i mitt liv.

Jag förtjänar det.

Apelsinerna

Yad Mordechai. En kibbutz i Israel. Året 1988. Jag är 18 år och arbetar som volontär, utan lön och utan frihet. Varför? Bara den vanliga gamla serien med omständigheter, över vilka jag inte äger något inflytande. För inte var det hit jag strävade. Men här är jag nu, helt plötsligt placerad.

Befinner mig i ett kök. Ett slamrigt storkök, i en skrubb längst in i mörkret. Jag skalar potatis. Har väl suttit här en tid; mina händer är svampiga, slöa. Sitter tyst. Det händer att jag tilltalas av tanterna runtom de enorma baljorna med potatis. Men jag förstår inte vad de säger. Jag förstår ingenting om någonting. Hos mig finns ingen närvaro, inget medvetande, ingen aning. Dessutom talar de endast hebreiska

Men deras förakt, det förstår jag.

Arbetet härinne i köket står lägst i rang av alla arbeten för volontärer på kibbutzen. Och speciellt då potatisskalningen. Härifrån klättrar man bara uppåt. Och för att göra det visar man "go" och "jävlar anama", antar jag. Ord hemifrån som jag aldrig riktigt lyckats begripa innebörden av. Men jag tänker att det kanske handlar om att ha ambitioner, att vara ambitiös.

Därför sitter jag här och skalar och skalar. På en plats så långt hemifrån att det känns som en sån där dröm man har strax innan man vaknar; den är både skarp och overkligt parallell, förvrängd. Och jag hyser ingen förhoppning om att vara någon annanstans.
Samtidigt så fantiserar jag om de där apelsinträden under solen. Jag hade ju sett dem på bild i broschyrerna, hur de glada volontärerna plockade apelsiner från dem. Det var liksom apelsiner på varenda bild ju.
Tittar ut genom den lilla gluggen i väggen. Nog skiner solen även idag. Därute, inte långt härifrån, plockar de apelsiner. De skrattar tillsammans. Plockar lite fler apelsiner. Skrattar igen. Sjunger rentav.
   Min tunga känns sträv mot gommen. Jag är så törstig.

Varje kväll i en samlingslokal i lägret där volontärerna bor, strax utanför kibbutzen, sätts en lapp upp. På den står alla volontärers arbetsuppgifter för morgondagen. Vid mitt namn står "Back Kitchen", vilket innebär potatisskalning. Det gör det alltid. Och jag har kommit att acceptera detta.

Men så en kväll. Tror inte mina ögon: Apelsiner! Jag ska få plocka dem! Jag fylls av något som jag aldrig tidigare upplevt: en känsla av triumf, av seger. Vill berätta för hela världen! Vill SKRIKA rakt ut så att alla får höra talas om denna revansch!
   Men nyheten sprids snabbt på egen hand. Volontärerna flockas kring mig. De gläds med mig, delar min fantastiska lycka helt utan missunnsamhet. För dem är jag inget hot, och de är upprymda över att jag imorgon ska få följa med dem till apelsinträden. "Det är ju det livet på kibbutz handlar om", säger en av dem. "Plocka apelsiner tillsammans med sina vänner i solen".
    Så det finns en mening med det här, tänker jag. Jag är kallad hit av en anledning. Allt känns så självklart nu.

Naturligtvis skall detta firas. Vattenpipan är riggad, ölen staplas i lådor på varandra: volontärerna samlas till fest. Det gör de varje kväll, och den här gången tänker jag vara med fullt ut. Kommer på att jag har en flaska vodka också. Jag hämtar den.

Och jag kastar mig ut.

Min första tanke är att jag är död, att jag avlidit någon gång under kvällen, och sedan har de dumpat mig här, på denna gigantiska gödselhög. För så här jävligt kan väl inget levande väsen må. Eller dör jag just nu? Solen bländar och jag sluter ögonen igen. Hoppas på att sväva iväg nånstans; lämna denna sargade kropp och denna gödselhög.
   Men jag ligger kvar. Kvällens galenskap, fragment av den, kommer till mig; trasar sönder ytterligare. Hur jag skrek "Where's my fucking shoe??" gång på gång på gång. Hur jag jagade två volontärer, mina två vänner i lägret, övertygad om att de stulit min sko. Hur de låste in sig, hur jag bankade på dörren..."Where's my fucking shooooee??!!" Deras röster därinne, de lät så beklämda, sorgsna, när de försökte tala med mig, resonera. 

   Mina vänner låste alltså in sig i ett rum, i skydd från mig. Jag kippar efter andan.
   Tittar ner på mina fötter. Högra foten saknar sin sko. Försöker nollställa mig själv. Så kommer jag på det: APELSINERNA!

Solen är brännande, men nyss uppstigen; nog borde jag hinna? Tar av mig min vänstersko, springer barfota tillbaka mot lägret och där: bussen! Den står där och fylls så sakteliga på med morgonpigga volontärer. De får syn på mig och klappar händerna; hyllar den återuppstådda svenske ynglingen som festar hårdare en de flesta, men som aldrig, ALDRIG, skulle svika sina kamrater på arbetsfältet. Nu ska vi åka den skumpiga vägen mot apelsinerna. Jag är på väg. Nu börjar livet!

Och vi sjunger tillsammans i bussen på väg mot de förlovade apelsinträden.

Färden är längre än jag föreställt mig. Bussen skakar, kränger och vrider sig fram längs grusvägen. Min kropp, den jag vaknade i på gödselhögen, återvänder med alltmer bestämda steg. Klarar inte av att sjunga med i allsången ombord längre utan stirrar istället tyst ner på mina bara fötter, tänker att snart är vi väl framme. Och där, bland apelsinträden, kommer jag att fyllas med kraft såklart och jag kommer vara redo att ta mig an mina så efterlängtade arbetsuppgifter. Jag kommer att få plocka mina drömmars apelsiner.
    Börjar producera obegripliga mängder svett. Så plötsligt saktar bussen in och stannar. Nu ser jag dem, apelsinträden. Och de är vackrare än i alla broschyrer.

Leds ut ur bussen, fram till träden. Jag stannar vid det första, sträcker mig efter en av dess frukter. Så plockar jag den. Min första apelsin. Och jag kräks vrålandes som en gorilla.

I samlingslokalen på kvällen samma dag står åter att läsa vid mitt namn: "Back Kitchen."

Idag, när jag långt senare blickar tillbaka på mitt liv och alla dess turer, inser jag att detta - när jag tog steget från potatisskalningen till apelsinerna - är det närmaste en befordran jag någonsin kommit.

Postrundans skönhet och sorg

Har varit ledig så länge nu och ännu längre har jag framför mig. Och det är verkligen slående hur snabbt den går, tiden, nu när jag så krampaktigt klänger fast vid den. 

Jag tittar ut genom fönstret, studerar hur snöns sista motståndsnästen ger vika, ett efter ett, inför vårens frammarsch. Allt som vissnade och dog återuppstår snart. Ännu en gång. Och jag dras med, låter mig förföras av denna bedrägliga process.

 Går ut och sätter mig på trappen och det är faktiskt nästan varmt. Sippar mitt kaffe, kisar mot solen. Inser att jag just nu befinner mig i en tillfällig, och mycket skör, perfektion. Lyckan har placerat sig som en badboll på huvudet. Jag sitter alldeles stilla. Balanserar den. Vill tänja denna stund till det yttersta. 

En lätt vindpust söker sig in över tomten, puttar bort badbollen. Och den bär med sig en viskning. Den viskar: du kan fly, men du kan aldrig gömma dig. Jag hittar dig alltid. För du tillhör mig. Och jag släpar dig tillbaka igen och igen.

Den eviga rundan, upp och ner för trapporna. Alla dessa namn; vad försiggår där bakom dörrarna? Varför är de alltid hemma när jag ringer på med paket? Vad är det som pågår? Och varför kan vi aldrig mötas?

Hur jag får fatt i något, en tanke; rannsakar min spegelbild i hissen på väg upp: en trött formulering bara, något om att hissen är på väg upp men inte jag. Å andra sidan: en hiss som åkt upp måste ju även den åka ner. För att kunna åka upp igen. 

Tanken löses upp.

Plötsligt dras jag med i musiken i lurarna. Bas och eko. Fylls av iver. Entusiasm. Tänker att jag ligger bara i startgroparna här. Snart, kanske redan efter denna runda, ska jag komma igång med det där andra. Allt det som bara väntar på mig. All min talang! Vilken talang? Musiken tonar ut. En försändelse, den är för stor, fastnar i brevinkastet. Får loss den till slut, något tilltygad. Ringer på. Lyssnar efter steg därinifrån. Står redo med försändelsen, försöker mota bort skammen. Intalar mig mig själv att jag utför ett arbete vars syfte man ej kan ifrågasätta. Här finns inget ont uppsåt, så känn ingen skam.

Jag sträcker på mig. Rättar till uniformen. 

Ingen öppnar.

All förebråelse som där ryms. Denna kamp. Detta nederlag.

Och återuppståndelsen, varje gång. Jag föds, jag lever, strävar. Jag dör. Sen åker jag hem. 

Mitt oförlösta jags ackompanjemang är den, postrundan.

Vindpusten drar vidare och ännu en gång slår jag ifrån mig tankarna.

Jag överlevde ju. Och jag kommer att göra det igen.

    Finns där alltid

En liten vädjan

Pengar är inte, och har aldrig varit, en drivkraft för mig i mitt skrivande. Jag skriver för att jag måste. Och mina texter är fria att läsa för alla. De tillhör oss; dig och mig. Vill ju inte sitta på min skattkista och ruva alldeles ensam. Hellre sprider jag då mitt guld! 

Men jag tror även på ett "givande och ett tagande". För hur jag än skulle önska att det inte var så: vårt samhälle är konstruerat på detta sätt. Pengarna måste in. För mig, liksom för Jesus Kristus på sin tid. 

Och imorgon är det fredag. Törsten närmar sig. Låt detta bli min alldeles egen lönehelg!

Tack alla!

    0739865910

Tankar för dagen

Den sitter naturligtvis kvar kvar därinne, oförändrad vad gäller form och vikt, men dess förmåga har på senare tid genomgått en dramatisk förändring. Och jag vet inte riktigt vad jag tycker om det. Jag är kluven. Vilket i sig inte är så märkligt kanske; ligger väl lite i förändringens natur - den kan ta sin lilla tid att hitta sin plats inom en. Eller jag vet inte. Precis. Jag vet inte.

Min hjärna är nämligen under avveckling.

Den orkar väl inte längre, tänker jag. Det blev för mycket för den. För många tankebanor i omlopp därinne. Kanske lät jag den arbeta för hårt, för länge, och nu har den slutligen sagt ifrån, och lagt ner stora delar av sin verksamhet för att på så vis frigöra energi till andra delar av kroppen. Så att jag ska kunna orka leva mitt liv tiden ut. 

En energitjuv. Och sådana ska man ju göra sig av med.

Ren överlevnadsinstinkt alltså. Smart. Och egentligen är jag väl inte särskilt kluven.

För nog är mina steg lättare nu, utan denna tyngd, börda faktiskt, som var min hjärna förr. Alla dessa frågeställningar, all denna reflektion, på väg bort. 

Fram träder lyckan.  

Deeeooo!

Historia som skrivs

Är inte här för att stryka medhårs. Därför ser mina texter ut som de gör: skoningslösa och orädda. För sådan är sanningen. Och den måste fram, även om den har sitt pris. Sanningen om mig. Inte för att jag söker någon slags förgänglig bekräftelse på sociala medier, utan för att det är min plikt att berätta. Världen behöver veta.

Blickar bakåt i bloggen och slås av den kraft och bäring som många, de flesta, av texterna fortfarande besitter. Flera av dem är rena käftsmällar, andra kicksparkar rakt i solar plexus. Vissa är avskalat betraktande och finstämt reflekterande. Och så alla dessa små ljuvliga tillbakablickar! När jag inte värjer för det närmast patetiska; hur jag omfamnar den lilla pojke jag var för så länge sedan, och låter honom visa mig det som en gång var min värld, bland nyponbuskar och klassrum och gillestugor.

Jag läser med stegrande fascination.

Det är en omtumlande läsning. Emellanåt på gränsen till outhärdligt, denna transparens; hur jag så naket vänder ut och in på det som är jag. Och jag inser att det här är texter som ska sippas i små doser. Tar man för stora klunkar riskerar man gå miste om många av de dimensioner som varje text äger. Det här är inte tuggummitexter som förlorar smak, spottas ut och glöms bort. Tvärtom. De växer snarare, tilltar i smak, och är oändliga i sin aktualitet. 

Själva definitionen av stor konst, denna min blogg. Förstår att det kan uppfattas som självgott att hävda detta. Men som sagt: sanningen, jag räds inte den. 

Min blogg. Antingen älskar man den, eller så hatar man den. Eller så tycker man den är helt ok.

Mailman och doktorn

Jag ska inte påstå att det är som att golvet rämnar under mig där jag sitter. Min upplevelse av att finnas till skakas inte om på det viset att alla mina andra bekymmer plötsligt förlorar sin betydelse. Men ändå. Att få höra att en sjukdom är min att bära livet ut, det gör något med en. Och hur han säger det till mig, liksom i förbifarten, som att han ser på livet som endast en period (vilket det förvisso är), det påverkar min andning alldeles kort där jag sitter med ansiktshalvan ömmande efter en serie botoxinjektioner. "Jaha, nej nej, det här har man livet ut. Injektionerna har bara en tillfälligt lindrande verkan." Min doktor, som jag efter mitt första besök hyllade så. Som jag beskrev som en fadersgestalt; korrekt men ändå varm. Vad är det han säger till mig? Värmen är borta, endast kyla och professionalitet återstår. Försöker ventilera detta besked med honom, men han tycker att mitt besök är över nu. Jag vacklar ut, tittar på klockan. Konstaterar att mitt besök varade i fem minuter. Men killen är ju neurolog, inte terapeut, nånstans förstår jag det. Ryckningarna i min vänstra ansiktshalva intensifieras, de gör så, mina hemifaciala spasmer, när jag utsätts för stress; som nu när jag inte förstår någonting. Vem jag är eller vart detta jag är på väg. De är både autonoma och av mig styrda; försöker betvinga dem, misslyckas, ger upp.

Tre månader senare sitter jag där igen, i det kalt inredda väntrummet. Har tid bokad klockan 09, och nu är det några minuter över. Jobbar på min person. Förbereder mig. Tänker att den här gången ska jag vara koncis och pragmatisk, och inte blanda in min egen personliga upplevelse av situationen. Låta saklighet styra samtalet. Måste helt enkelt förställa mig mer än vad jag brukar, inser jag. Så kommer doktorn ut och jag reser på mig, vi skakar hand och går under tystnad in till hans besöksrum, slår oss ner. Vi utbyter några snabba artighetsfraser om vädret, det är verkligen fantastiskt, och den här dagen, skottdagen, säger vi också något om som jag inte riktigt förstår. 

Plötsligt tystnar han och ser på mig, begrundande. Hinner slås av tanken att han föraktar mig, att han nu tyst dömmer ut min uppenbarelse. Känner hur den person jag försökte bygga i väntrummet lämnar mig tvärt, och jag är mig själv igen; fragil och svävande. Ryckningarna ökar i kraft, jag är utspelad. Så lägger han, knappt skönjbart, huvudet på sned och frågar: "Hur har du det?" Och jag berättar. Om pressen, kraven. Mitt sökande, min resa. Om drömmar och vacklande ambitioner. Alla dessa snedsteg. Och min doktor LYSSNAR. "Nu är det jag som hämtar botoxet" säger han, efter att ha suttit tyst en stund och tagit in min historia. Jag sätter mig på britsen, och rak i ryggen tar jag emot de fem injektionerna; tre strax under ögat och två ovanför munnen. En nätt liten droppe blod visar sig från ett av sticken. Han räcker mig en servett, och tar samtidigt en till sig själv. Och säkert inbillar jag mig bara, men är det inte en tår han torkar bort? Så säger han: "Dina hemifaciala spasmer, bär dem med stolthet. För i dem ryms en fantastisk historia, ditt liv. En resa mot upprättelse och respekt. En kamp, ett mod, som trotsar all beskrivning. Under alla mina år som doktor har jag aldrig tagit del av en historia så upprivande, men ändå så hoppfull. Du är en sann hjälte."

Den här gången vacklar jag inte ut; mina steg är bestämda, min hållning resolut. Tittar på klockan, konstaterar att det här besöket faktiskt var kortare än det förra, fyra minuter. Känner ett lugn, ett stillestånd, i ansiktet. Och jag inser att jag faktiskt vet exakt vart jag är på väg: Hem.

Diagnosen jag fick, som jag tidigare beskrev som "en välsignelse", tillhör mig. Den är min. Och även om det betyder mycket för mig att få äga en sådan så handlar det också om att leva med den. Diagnosen ska nu alltså samsas med alla de andra delarna av mig, och jag hoppas ju såklart att den kommer att finna sin plats utan att bre ut sig alltför mycket och på så vis definiera min person i en utsträckning som inte stämmer överens med den jag vill vara. 

För jag är ju så mycket mer än de hemifaciala spasmer som parkerat sig i min vänstra ansiktshalva. Det finns en människa där bakom. Glöm inte det. En människa med drömmar och längtan, precis som du.

B

    I väntrummet!

Helkväll på stan 2.0!

Det trycker på och jag inser att jag kommer att behöva hitta en lösning på detta, snarast. Har ju ändå ingen värdighet kvar; tappade den när jag nickade till på Slussens tunnelbanestation, på en bänk där. Intet återstår. Behöver bara hitta ett lämpligt träd i skogen som omgärdar vägen jag stapplar fram på. Så har fyllon gjort i alla tider. Inget nytt. Men kanske borde jag ändå hålla mig tills jag når hemmet? Å andra sidan, som sagt: värdighet borta. Kvar återstår bara en man med de primära behoven kissa och sen sova. Bakom mig närmar sig ett sällskap och de ser hur jag viker av och styr mot skogen. Snön är plötsligt djupare här än på vägen och jag trampar lite snett, faller nästan. Skamset lommar jag in bland träden och i skydd av ett uträttar jag mitt behov. Nu ska jag bara sova. Imorgon sätter jag ihop mig själv igen.

Min färd hemåt fortsätter. Inte långt kvar nu, stegen känns lättare. Snart är jag i säkerhet och då kommer den kyla och det mörker som är staden om natten att vara långt borta. Ett snöblandat regn piskar ansiktet och påskyndar tillnyktringen. Gott så. Försöker samla ihop fragmenten från kvällen och foga dem till någon slags helhet. Nog var det trevligt. Såklart ingen rörelse, ingen variation. Men trevligt, egentligen inte alls obehagligt. Och samtidigt: en studie i förnedring. För inte ska jag förekomma i dessa sammanhang, i de här rummen. Nog måste jag lämna över denna verksamhet till den yngre generationen? Inte stå där och ta upp plats i toakön. De andra (vi var faktiskt ett glatt lag denna kväll, och vi gick från bar till bar, till synes fulla av liv, rusiga) tycks emellertid inte bekommas av detta. Försöker prata om Döden. Om åldrande. Men de vill inte. De vill leva i nuet, säger de. Jag kan förstå den hållningen; att tala om det självklara, vad ska det egentligen leda till? Dessutom är detta inte det rätta forumet, även jag inser det. Så jag åker hem. Tänker: dricka, det gör man hemma i soffan.

Tidigt på morgonen därpå säger min son det förlösande: "Pappa, du luktar som en gammal farbror."

Min resa

Jag upplever det nästan som ett krav. Och däri ligger också min trotsighet - inte vill jag göra det som andra kräver av mig. Men tiden rullar ju på som en ångvält och jämnar marken bakom mig och oss alla. Vart var jag, vi, en gång på väg? Bilder bara, sådana där diabilder, som behöver hjälp att sättas i kontext och ordning. För det cirkulerar frågor därute, och många av dem rör mig och min resa fram till den jag är idag. Alla dessa livsval på vägen - hur genomtänkta var de egentligen? Det kan ju tyckas, med tanke på var jag står nu, att jag hela tiden varit en renodlad strateg; att varje steg jag tagit har varit pusselbitar, lagda av mig. Och att vi nu betraktar det färdiglagda pusslet i all sin prakt.

Hursomhelst. Alla dessa frågor. Ni väntar otåligt på svar. Jag är både förstående och ödmjuk inför detta. Men en självbiografi skriver inte sig själv och jag har tusen bollar i luften just nu. Och bara två händer. Så om jag säger såhär: ett frö är sått, dialog med bokförlag är inledd.

Alla människor bär på en historia, kanske framförallt JAG.

Mailman försöker

Det är min strävan alltid, att hålla undan denna följeslagare som jag ständigt och motvilligt fördjupar min relation till. Från början var vi bara ytligt bekanta. Men nu tycks hen ha tappat alla sociala koder och hälsar på mig mest hela tiden, objuden. Som att jag inte har något att säga till om längre. Kan hen inte bara låta mig vara ifred; låta mig få lägga mig tillrätta här, vid min resas mål, tillsammans med min familj i vårt hus? Ett djävla oskick faktiskt!

Ett glas rosé en ljum försommarkväll. Vi sitter ute på altanen. Barnskratt och en lätt bris som för med sig doften av hundra grillar runtom i radhusområdet. Vadderad. Bortom allt mörker.

Det här med Döden. Och livet som en konsekvens och en förutsättning, inklämd däremellan. Så fascinerande, skrämmande. Men framförallt: så svårfångat. Att omvandla detta obegripliga till någon slags begriplighet, inte bara för utmaningens skull, utan även, tänker jag, som ett förhållningssätt att vila i, är ju något som många tänkande, skrivande, människor ofta ägnar sig åt. Jag betraktar mig själv som vare sig en särskilt tänkande eller skrivande människa; det är mest banaliteter som pågår inom mig faktiskt; bara tankegångar som mynnar ut i intet, som livet självt. (Endast vid sällsynta tillfällen snuddar jag vid något som kan liknas vid ett stringent resonemang i mina tankar kring Döden, och då landar det hos mig själv bara; min omgivning - de jag samspelar med och försöker nå ut till - verkar inte särskilt imponerade. Kanske betraktar de mig som en posör. Och mina frågeställningar kring existensen och Döden som rentav pålagda, spelade.) Men jag känner ett stegrande behov av att hitta mitt eget språk kring allt detta som bara är mig till låns, eftersom jag egentligen aldrig varit lyckligare. Mitt livs ironi, denna min lyckas fasa. För om jag uttalar det dramatiska "Jag vet inte hur långt jag har kvar", så låter det såklart drastiskt, men icke desto mindre är det helt sant. För jag vet ju inte. Och det är ju fasansfullt. Men också banalt; jag behöver alltså hitta mitt alldeles eget förhållningssätt.

Samtidigt: kärnfulla formuleringar rörande det oundvikliga, ju närmare de träffar desto svårare har de att få fäste i mig: det blir helt enkelt för konkret, och de måste slås bort i den renaste självbevarelse. Jag försöker, förgäves, sudda ut bilden av "vi som lever är bara de döda på semester" därför att insikten, eller, snarare, vetskapen, är skonsammast när dess konturer är luddiga; liksom outtalad, skymd bakom vardag och fredagsmys. Jag söker inte skärpan, vägrar se en faktisk början och ett faktiskt slut  - bara ett pågående.

Men inte. För när min son, just i skarven mellan natt och morgon, viskar "pappa" i mitt öra, just då skall jag prisa livet nu. Det är min förbannade skyldighet. Men då måste jag också ha Döden klart och tydligt formulerad för mig. Vad jag behöver är min egen odödliga formulering, inte sovmorgon. Sömn väntar alla som lever. Kanske den: "Sömn väntar alla som lever"? Nej. Bara ännu en floskel från en posör. Försöker igen:

Döden. Som knappen på en lampa.

Så.