Min hjärna är nämligen under avveckling.
Den orkar väl inte längre, tänker jag. Det blev för mycket för den. För många tankebanor i omlopp därinne. Kanske lät jag den arbeta för hårt, för länge, och nu har den slutligen sagt ifrån, och lagt ner stora delar av sin verksamhet för att på så vis frigöra energi till andra delar av kroppen. Så att jag ska kunna orka leva mitt liv tiden ut.
En energitjuv. Och sådana ska man ju göra sig av med.
Ren överlevnadsinstinkt alltså. Smart. Och egentligen är jag väl inte särskilt kluven.
För nog är mina steg lättare nu, utan denna tyngd, börda faktiskt, som var min hjärna förr. Alla dessa frågeställningar, all denna reflektion, på väg bort.
Fram träder lyckan.
Deeeooo!
