Det är min strävan alltid, att hålla undan denna följeslagare som jag ständigt och motvilligt fördjupar min relation till. Från början var vi bara ytligt bekanta. Men nu tycks hen ha tappat alla sociala koder och hälsar på mig mest hela tiden, objuden. Som att jag inte har något att säga till om längre. Kan hen inte bara låta mig vara ifred; låta mig få lägga mig tillrätta här, vid min resas mål, tillsammans med min familj i vårt hus? Ett djävla oskick faktiskt!
Ett glas rosé en ljum försommarkväll. Vi sitter ute på altanen. Barnskratt och en lätt bris som för med sig doften av hundra grillar runtom i radhusområdet. Vadderad. Bortom allt mörker.
Det här med Döden. Och livet som en konsekvens och en förutsättning, inklämd däremellan. Så fascinerande, skrämmande. Men framförallt: så svårfångat. Att omvandla detta obegripliga till någon slags begriplighet, inte bara för utmaningens skull, utan även, tänker jag, som ett förhållningssätt att vila i, är ju något som många tänkande, skrivande, människor ofta ägnar sig åt. Jag betraktar mig själv som vare sig en särskilt tänkande eller skrivande människa; det är mest banaliteter som pågår inom mig faktiskt; bara tankegångar som mynnar ut i intet, som livet självt. (Endast vid sällsynta tillfällen snuddar jag vid något som kan liknas vid ett stringent resonemang i mina tankar kring Döden, och då landar det hos mig själv bara; min omgivning - de jag samspelar med och försöker nå ut till - verkar inte särskilt imponerade. Kanske betraktar de mig som en posör. Och mina frågeställningar kring existensen och Döden som rentav pålagda, spelade.) Men jag känner ett stegrande behov av att hitta mitt eget språk kring allt detta som bara är mig till låns, eftersom jag egentligen aldrig varit lyckligare. Mitt livs ironi, denna min lyckas fasa. För om jag uttalar det dramatiska "Jag vet inte hur långt jag har kvar", så låter det såklart drastiskt, men icke desto mindre är det helt sant. För jag vet ju inte. Och det är ju fasansfullt. Men också banalt; jag behöver alltså hitta mitt alldeles eget förhållningssätt.
Samtidigt: kärnfulla formuleringar rörande det oundvikliga, ju närmare de träffar desto svårare har de att få fäste i mig: det blir helt enkelt för konkret, och de måste slås bort i den renaste självbevarelse. Jag försöker, förgäves, sudda ut bilden av "vi som lever är bara de döda på semester" därför att insikten, eller, snarare, vetskapen, är skonsammast när dess konturer är luddiga; liksom outtalad, skymd bakom vardag och fredagsmys. Jag söker inte skärpan, vägrar se en faktisk början och ett faktiskt slut - bara ett pågående.
Men inte. För när min son, just i skarven mellan natt och morgon, viskar "pappa" i mitt öra, just då skall jag prisa livet nu. Det är min förbannade skyldighet. Men då måste jag också ha Döden klart och tydligt formulerad för mig. Vad jag behöver är min egen odödliga formulering, inte sovmorgon. Sömn väntar alla som lever. Kanske den: "Sömn väntar alla som lever"? Nej. Bara ännu en floskel från en posör. Försöker igen:
Döden. Som knappen på en lampa.
Så.
