Mailman och rektorn

Rektorn spanar ut över skolgården. Spejar, men inte fokuserat; snarare förstrött. Avmätt likt en avklädd kejsare blickar han ut över det leriga, snöblaskiga, slagfältet långt därnere. Något slags snöbollskrig pågår, det böljar liksom fram och tillbaka, ofta är det stillastående, avvaktande, för att plötsligt intensifieras igen. Mest väntar väl skolbarnen på att klockan ska ringa, att rasten äntligen ska vara till ända. Illasinnade bollar, lika delar grus som snöslask, viner genom luften. Ingen går säker här, och det är väl också meningen. Han får ur sig något om att de bör sluta, rutor kan gå sönder. Men de fuktiga, hårt bitande vindarna som drar in fångar hans ord, ingen hör.
Rektorn höjer blicken, drömmer sig för en stund bort och svävar iväg in och bortom de gråtunga februarimolnen ovanför skolgården och dess murar. Men där finns inget, så han sänker åter blicken, låter den svepa över galenskapen nedanför. Han är trött. Och den är så hastig, insikten som drabbar honom, den går omöjligen att värja sig mot: Han hatar dem alla, nästan mer än sig själv.

Också jag betraktar dårskapen, försiktigt leendes. För mest av allt är det ju en lek, om än en nervig sådan. Och min roll är perifer denna rast. Jag fryser, mössan sticks, mina tankar spretar. Tänker på namnunderskrifter, på detta virrvarr av prov. Tänker på min status nu, i denna grupp. Upplever att den jag var inte är jag längre. Min fasad har glidit mig ur händerna, lämnat mig i ett ingenmansland. En stenhård grusig isboll seglar fram, i riktning mot mig. Jag studerar den, bedömer den som ofarlig. Den slår ner i en vattenpöl strax bredvid, slår upp en brun våg som träffar mitt högra ben. Torkar av och söker halvhjärtat efter angriparen. Inte bryr jag väl jag mig om det.
   Tittar på klockan. Om tio minuter börjar träslöjden. Inte kan jag snickra, och min vilja att lära mig är lika obefintlig som lärarens vilja att lära ut. Denna förvirring bland träbitar och obegripliga verktyg, hur vi aldrig är tänkta att mötas.
    Ett stilla duggregn lägger sig över skådespelet. Aktiviteten mattas av något. Jag följer en skatas väg genom luften, hur den flyger lågt över skolgården. Fågeln styr mot ett träd just utanför muren, där den har sitt bo. Leker med tanken att den faktiskt har silverbestick där, att det verkligen är så att skator är tjuvaktiga, med en förkärlek för just silver. Men där bakom grenarna och kvistarna skymtar inget glänsande, bara mörker. Skatan landar i sitt bo och jag har inte märkt hur fokus ligger på mig nu. Plötsligt befinner jag mig i ett mycket skarpt läge, min roll är ej längre perifer.

För det är mig han pekar på, skriker på: "Ja, just du där med beige jacka! DU!!" Jag tittar upp, söker ögonkontakt, vill få det bekräftat: Kan det vara MIG han är ute efter? Och tveklöst är det så. Rektorns ögon möter mina och de glöder av hat. Han lutar sig ut genom fönstret och skriker: " Kom upp till mitt kontor genast!" Jag ser mig omkring, min hållning är ostadig som efter ett oväntat slag i magen. Runt omkring mig står de andra, lika handfallna som jag inför detta utspel från rektorn. Han riktar in all sin uppdämda vrede på mig, en kille i beige jacka som bara vaskar lite tid på en skolgård utan det endaste onda uppsåt. Slumpen valde mig, jag måste ta detta, måste offra mig; utpekad att ensam bära all världens skuld, skam och oförlösta drömmar. Försöker le inför flocken, som om jag vore oberörd, blasé. Får ur mig något om en gubbe som visst vaknat på fel sida, vandrar sedan mot skolbyggnaden, påhejad av de andra, de skonade.

Trappstegen är svårbemästrade nu, mina ben tycks inte riktigt vilja lyda mig. Jag är domnad, rädd. Men så blir jag mycket fokuserad; befinner mig mer i nuet än jag gjort på väldigt länge. Mina sinnen vaknar upp, ett efter ett. Jag är redo.

Knackar försiktigt, lättsamt, på rektorns dörr. Tänker att han möjligen kan ha svalnat av något nu, fått bukt med sin plötsliga vrede. Dörren öppnas och jag slits in. Han håller mig så, med båda händerna i ett stadigt tag i min jacka, över bröstkorgen, ruskar mig vildsint fram och tillbaka. Han skriker, gång på gång: "VARFÖR!! Varför fortsätter ni!?" Jag har inget svar, han vill heller inte ha något. Han vill bara ruska av sig.
   Så är han klar. Han släpper taget och bara står där framför mig, ser på mig som på en uttjänt boxningssäck, väntar på att jag ska lämna rummet.

Då gör jag det oväntade. Jag sträcker ut min hand, säger: "Ha det bra." Rektorn har inget val. Han tar min hand i sin och svarar, paff, avväpnad: "Tack." Jag öppnar dörren och går ut. Träslöjden har börjat, jag kommer att bli sen.

Kanske lärde han sig något den där dagen, rektorn. Jag gjorde det inte, som vanligt.