"Folk kommer att prata om oss som de på hörnet, de sinnessjuka, som skriker på sina grannar!" Min fru tittar på mig med något i blicken jag aldrig tidigare sett; hon befinner sig mitt i ett trauma, det är som att hon talar med främling, en farlig, oberäknelig, sådan. Som att alla dessa år med mig bara var en illusion. Nu har den riktiga personen, han bakom den finkänsliga, inkännande, ytan, trätt fram.
Jag står i hallen, hyperventilerar. Den korta sträckan från grannen och hem marscherade jag med rak rygg. Jag var upprymd, rentav stolt. Befriad från mentala kedjor och känslomässiga spärrar. Men nu, när jag ser hur min fru ser på mig, förstår jag ingenting. Vad är det jag bär på inom mig? Vad hände alldeles nyss?
En välmenande försommarvind letar sig in, smeker bort några av de svettpärlor som smyckar min panna. Jag stänger dörren, känner att jag kan nog samla mig nu. Aldrig kan jag få det ogjort, men jag måste försöka förstå, det inser jag redan. Blott några ögonblick tidigare var jag en annan, och nu minns jag bara fragment av mitt och grannens möte.
Dagen innan hade hon ringt på hos oss, bett att få låna vår gräsklippare. Vi bjöd in henne. Jag upplevde henne som något bufflig, men varm. Hennes robusta finlandssvenska ingav förtroende, ja, hela hennes uppenbarelse andades ärlighet, trygghet. En kvinna i sextioårsåldern med skinn på näsan, med ett bagage, en berättelse. Jag skojade om något, hennes skratt var bubblande, uppriktigt.
En god granne.
Såklart var vår gräsklippare hennes att använda, när hon så behövde.
Så idag. Gräsklipparen såg så sorgsen ut där den stod, skev och alldeles ur gängorna. Grannen måste ha utövat något slags våld mot den, berövat den dess värdighet, ingen tvekan om den saken. Vi lånade ut en fullt fungerande maskin, nu stod den här utanför dörren, vanskapt. Varsamt lyfte jag upp den, bar in den. Jag satte mig ner bredvid den, alldeles tom inombords. Sveket, det gick inte att greppa. Min fru, mina barn, de samlades kring mig. "Gräsklipparen är ju förstörd, den går inte att använda mer, vi får nog köpa en ny", sa min fru. "Så väldigt märkligt att göra så; låna en gräsklippare och sedan lämna tillbaka den trasig." Sedan sa hon inget mer om det, fortsatte med annat.
Men jag hade redan bestämt mig. Det var min tur nu. Och det här var större än en demolerad gräsklippare. Detta handlade om livet självt, mitt enda. Jag kan inte låta saker passera längre, jag måste stå upp, säga ifrån.
Så jag tog med mig den stackars gräsklipparen, gick mot grannen. Jag gick med tilltvingat bestämda steg som om jag just bestämt mig för göra ett bungyjump, som att det fanns ingen annan utväg än att utmana min fasa. Jag ringde på, hon öppnade. Jag ville krossa henne.
Och nu står jag här i hallen. Jag vet att jag skrek, strängt och välartikulerat. Att hon var en lögnerska, en person att inte lita på. Hon försökte resonera med mig, hitta lösningar. Erbjöd kompensation. Samtidigt som hon bedyrade sin oskuld. Men för mig fanns bara skuld. Hennes skuld.
Jag står i hallen och förstår inte vem som formulerade allt detta jag just uttryckte. Och jag inser att jag måste återvända till grannen som mig själv. "Du har inget val, om vi ska kunna bo kvar här så har du inte det", säger min fru.
Jag ringer på, hör steg närma sig. Gommen är torr, tungan sträv. Jag sträcker på mig. Dörren öppnas. Men det är inte hon, det är hennes man som står framför mig. Det visar sig att hon alldeles precis åkt till sitt jobb som nattarbetande sjuksköterska på sjukhuset. Han ser på mig med vänliga ögon. Min ånger blandas med en slags lättnad, jag känner att vi kommer att reda ut detta, vi kommer att kunna bo kvar. Jag berättar om mitt utbrott, att jag nu vill be henne om förlåtelse. Han bara skrattar: "Bry dig inte om det. Förresten, jag tror att inte alls din gräsklippare är trasig, det var jag som använde den igår, säkert är det något som man lätt kan återställa. Ska vi ta en titt?"
Jag står bredvid, som så många gånger förr, med händerna i fickorna och sluttande axlar. Han liksom bara rättar till den, gräsklipparen, och med ens är den som innan. Men han tycks inte vara ute efter upprättelse, eller ens en ursäkt. Kanske tycker han mest synd om den lynnige grannen som nu står här så skuldriden och tillintetgjord. Han skrattar. Inte triumferande, utan inkännande; för livet är ju inte alltid så lätt, det är svårt att vara människa, man gör fel ibland.
Dagen efter står jag där igen utanför hennes dörr. Det är hennes man som öppnar även denna gång. Han ler, inte behöver väl jag be om ursäkt. Men det behöver jag verkligen. Så vi går in. Hon står ute på verandan, röker. Han ropar på henne, hon kommer in och hon lyser upp när hon får syn på mig. Alla isar är brutna oss emellan och jag stannar där, i deras stökiga, levande, kök, längre än någonsin. Vi talar, skrattar, lever.
Jag hade fel, men jag sa ifrån. Trots allt ett litet steg framåt.
