Som barn betraktades jag som "brådmogen". Och det var jag väl också, trots att jag egentligen alltid stretade emot; ville ju vara som alla andra barn, och bara leka sorglöst från morgon till kväll, utan att behöva ta ansvar, ens för sig själv. Men jag var inte det barnet. Inte för att jag inte kunde uppskatta lek, för det kunde jag - men bara i mån av tid. Och det lämnades inte så mycket tid över till förströelse för en liten pojke som jag. Jag var alltför upptagen med att lära mig allt det som man behövde kunna inför steget in i vuxenvärlden. För som vuxen står du ensam.
Därför såg jag till att tillgodose mig så mycket kunskap jag bara kunde under min barndoms år. Både praktisk sådan såsom snickeri, matlagning, städning (att ta hand om ett hus), tvätt och trädgårdsskötsel, och teoretisk; jag var verkligen en "bokslukare" och insåg tidigt vikten av att vara beläst och allmänbildad. Och att läsa är ju verkligen att resa. Men jag reste inte bara i böckernas världar, utan spenderade även stora delar av min uppväxt boendes och resandes utomlands, oftast på egen hand. Min nyfikenhet lämnade mig inget val.
Visst kunde jag hamna i trångmål ibland - jag var ju trots allt bara ett barn - men jag lyckades alltid, på något sätt, krångla mig ur dessa knipor. Och med mig tog jag ännu en erfarenhet. Jag blev "streetsmart". Fick skinn på näsan. Vilket, jämte min akademiska utstrålning, gjorde mig till en fullständig människa, bekväm i de flesta läger.
Jag har alltid haft det lätt för mig och jag är medveten om att alla inte föds med samma förutsättningar som jag och är ödmjuk inför det. Men icke desto mindre så ligger det hårt arbete där bakom. Många avkall. Och jag kan ibland nästan ångra att jag hade så bråttom att bli vuxen, att jag inte tillät mig vara det där barnet jag så innerligt ville vara. Men samtidigt förstår jag ju att det aldrig var ett alternativ för mig då jag hela tiden ville framåt. Det var den jag var och den jag är.
Trodde jag. För nu sitter (eller ligger) jag mest och tittar mig omkring, belåtet. Alla dessa människor, att de orkar. All denna strävan. Plötsligt är jag inte längre den drivande, den som definierar framgång med just...framgång. Plötsligt står jag bredvid och betraktar all denna hets med ett slappt leende. För nu spelar allt det vetande och all den erfarenhet som jag samlat på mig under alla år ingen som helst roll längre. Nog för att den väger tungt och är lätt att bära, men jag behöver den inte längre. Den är inte JAG. Det är inte därför människor älskar mig, de älskar mig för den jag är. För att jag är jag.
Så jag har bestämt mig: jag tänker låta de sista ljuva åren bli de bästa i mitt liv.
Jag förtjänar det.
