Min färd hemåt fortsätter. Inte långt kvar nu, stegen känns lättare. Snart är jag i säkerhet och då kommer den kyla och det mörker som är staden om natten att vara långt borta. Ett snöblandat regn piskar ansiktet och påskyndar tillnyktringen. Gott så. Försöker samla ihop fragmenten från kvällen och foga dem till någon slags helhet. Nog var det trevligt. Såklart ingen rörelse, ingen variation. Men trevligt, egentligen inte alls obehagligt. Och samtidigt: en studie i förnedring. För inte ska jag förekomma i dessa sammanhang, i de här rummen. Nog måste jag lämna över denna verksamhet till den yngre generationen? Inte stå där och ta upp plats i toakön. De andra (vi var faktiskt ett glatt lag denna kväll, och vi gick från bar till bar, till synes fulla av liv, rusiga) tycks emellertid inte bekommas av detta. Försöker prata om Döden. Om åldrande. Men de vill inte. De vill leva i nuet, säger de. Jag kan förstå den hållningen; att tala om det självklara, vad ska det egentligen leda till? Dessutom är detta inte det rätta forumet, även jag inser det. Så jag åker hem. Tänker: dricka, det gör man hemma i soffan.
Tidigt på morgonen därpå säger min son det förlösande: "Pappa, du luktar som en gammal farbror."
