Och överlever gör jag, med ryggen krökt och huvudet sänkt, för jag har kommit att blanda ihop dessa ständiga betyg och omdömen med mig själv, min person.
Jag är underkänd.
Något måste göras.
Sommaren 1985 kommer det sig så att jag reser till USA i ett slags utbytesprojekt initierat av mina föräldrar. De anser, säkert på goda grunder, att jag behöver ruskas om, lära mig stå på egna ben (varför man nu ska lära sig det, vi kan väl stötta varandra där vi stapplar fram...) och bli lite "tuffare". Kort sagt förbereda mig för livet utanför rullgardinen i pojkrummet. För därute måste man ta för sig. Vara nyfiken. Inte sitta som en mussla i ett hörn. Mina armbågar behöver vässas, mina ben göras starkare. Och vilket land lämpar sig bättre för detta än Amerikas förenta stater? Detta förlovade land i väst där faktiskt inget är omöjligt, bara man "bjuder till" lite.
Här hemma i Sverige härskar sedan länge mental torka och missväxt, och frön behövs sättas i detta själsliga kalhygge som är jag efter tre års högstadiemörker.
Steamboat Springs i Colorado. Där bor han, killen som jag ska tillbringa två månader tillsammans med. Första månaden hos honom, den andra hos mig i Sverige.
Har sett honom på bild, läst lite om hans intressen. Jämnårig med mig, men stor för sin ålder. Gillar att mecka med något slags motorfordon, är kyrkligt aktiv. Lyssnar på hårdrock. Älskar att skjuta, både med gevär och pistol. Rick heter han visst. Nån slags mustasch har han också.
Han har väl också sett mig på bild, läst om mina intressen. Eller: mitt intresse. Jag är intresserad av att ta det lugnt på mitt rum, det är allt.
Planet går ner för landning. Därnere på Denvers flygplats väntar de på mig, Rick och hans familj; mamma, pappa och en lillebror. Önskar att planet ska tappa fattningen, och cirkulera här ovan i en evighet, eller helt enkelt bara vända om och styra hemåt igen, mot rummet däruppe på vinden med den där rullgardinen som fastnat i nerdraget läge. Jag vill verkligen inte lämna detta plan och möta dessa människor.
Naturligtvis landar planet. Och mirakulöst nog så lyckas jag faktiskt få fatt i mitt bagage. Återstår bara mötet med min värdfamilj. Men innan dess behöver jag verkligen uppsöka en toalett. Min blåsa sprängs inom kort. Läget är så pass akut att det påverkar mitt sätt att gå. Ser mig omkring. Plötsligt får jag syn på dem; de står där med ett plakat med mitt namn skrivet på. De ser vänliga ut. Ler stort och ropar på mig, exalterat, nasalt. Skrattar när de försöker uttala mitt namn. "Bjooern?". Jag närmar mig dem, försöker le, jag också. Men det är svårt, mitt primära behov överskuggar allt just nu. Kan inte formulera ord utan utstöter något slags ljud för att uttrycka min belägenhet. Deras leenden tonar ut och de tittar bekymrat på mig: Vad är det han försöker att säga oss? Har han ens ett språk?
Får så syn på en toalett och stapplar dit. Kissar länge, som att jag hoppas på att fastna här, ståendes vid en urinoar på Denvers flygplats i någon slags tidsmässig rundgång; i en evighet som bara består av mig i detta skede.
Bilfärden från Denver till Steamboat Springs tar tre timmar. Har alltid varit förtjust i att åka bil. Sitta där tyst i baksätet och blicka ut över de förbisusande landskapen. Men nu. En besynnerlig stämning lägger sig i bilen. Rick och hans lillebror försöker tappert konversera med mig, föräldrarna likaså. Men jag sitter bara där tyst och betraktar prärien utanför, hummar. De ger upp.
Äger han inget språk, ingen förmåga att interagera med sin omgivning? Kommer han måhända från en plats där livet är så väsenskilt vårt att vi aldrig kommer att kunna mötas? Finns han ens?
Sista tanken är min. Min persons konturer som tidigare var luddiga och endast kunde skönjas, de har nu slutgiltigt suddats ut. Jag sitter här tyst för jag har upphört att existera.
Men inte. För obehaget, olusten, rädslan finns ju där fortfarande. Håller mig vid liv. Återigen: Överlevnad är min enda sanna drivkraft. Först och främst är det den här bilfärden som ska överlevas.
De börjar diskutera mig nu. "Sweden, what are people like up there?" Pappan skakar lätt på huvudet. "Give it time." viskar mamman. Min och hennes blick möts i backspegeln. Jag tittar ut igen. Rick kväver ett fniss. Inser att jag kommer att behöva ta mig ur denna låsning. Men inte nu. Jag är så trött, har inte sovit på säkert ett dygn. Bilen rullar vidare. Jag ser bufflar därute.
Skivan som ligger på spelaren är alldeles deformerad. Rullgardinen har åkt upp och solen har letat sig in. Dess strålar har legat tungt på skivan allt för länge och värmen har fått den att bli mjuk och alldeles böjd och bucklig. Den är förstörd nu. Så outsägligt nedslående. Jag drar ner rullgardinen igen. Sitter så i mörkret. Men så skönt ändå, att vara hemma.
Måste ha nickat till där på slutet, väcks av att vi kör upp på en garageinfart. Vi är framme. Här ska jag bo i en månad. Solen har just gått ner och jag välkomnas in i huset. Jag nickar knappt synbart, fortfarande har inte ett ord yttrats av mig.
Mitt rum ligger nere i källaren. Det är svalt och mörkt. Jag placerar mina väskor på golvet och lägger mig på rygg på sängen. Tittar upp på taket. Inser att jag står handfallen inför denna mardröm som är så verklig. Men så skön den är ändå, stillheten här nere. Känner att jag bjuds på ett andrum, och jag välkomnar detta uppskov, flyter iväg. Undrar om man får gå och lägga sig snart. Hur löser jag det? Skulle ju vara alldeles ljuvligt att få krypa ner under täcket och bara falla tungt. Precis som hemma; bara pausa allt och träda in i det parallella. Klockan är strax efter nio, svår tid; inte kan jag väl bara bli kvar härnere till imorgon?
