Har varit ledig så länge nu och ännu längre har jag framför mig. Och det är verkligen slående hur snabbt den går, tiden, nu när jag så krampaktigt klänger fast vid den.
Jag tittar ut genom fönstret, studerar hur snöns sista motståndsnästen ger vika, ett efter ett, inför vårens frammarsch. Allt som vissnade och dog återuppstår snart. Ännu en gång. Och jag dras med, låter mig förföras av denna bedrägliga process.
Går ut och sätter mig på trappen och det är faktiskt nästan varmt. Sippar mitt kaffe, kisar mot solen. Inser att jag just nu befinner mig i en tillfällig, och mycket skör, perfektion. Lyckan har placerat sig som en badboll på huvudet. Jag sitter alldeles stilla. Balanserar den. Vill tänja denna stund till det yttersta.
En lätt vindpust söker sig in över tomten, puttar bort badbollen. Och den bär med sig en viskning. Den viskar: du kan fly, men du kan aldrig gömma dig. Jag hittar dig alltid. För du tillhör mig. Och jag släpar dig tillbaka igen och igen.
Den eviga rundan, upp och ner för trapporna. Alla dessa namn; vad försiggår där bakom dörrarna? Varför är de alltid hemma när jag ringer på med paket? Vad är det som pågår? Och varför kan vi aldrig mötas?
Hur jag får fatt i något, en tanke; rannsakar min spegelbild i hissen på väg upp: en trött formulering bara, något om att hissen är på väg upp men inte jag. Å andra sidan: en hiss som åkt upp måste ju även den åka ner. För att kunna åka upp igen.
Tanken löses upp.
Plötsligt dras jag med i musiken i lurarna. Bas och eko. Fylls av iver. Entusiasm. Tänker att jag ligger bara i startgroparna här. Snart, kanske redan efter denna runda, ska jag komma igång med det där andra. Allt det som bara väntar på mig. All min talang! Vilken talang? Musiken tonar ut. En försändelse, den är för stor, fastnar i brevinkastet. Får loss den till slut, något tilltygad. Ringer på. Lyssnar efter steg därinifrån. Står redo med försändelsen, försöker mota bort skammen. Intalar mig mig själv att jag utför ett arbete vars syfte man ej kan ifrågasätta. Här finns inget ont uppsåt, så känn ingen skam.
Jag sträcker på mig. Rättar till uniformen.
Ingen öppnar.
All förebråelse som där ryms. Denna kamp. Detta nederlag.
Och återuppståndelsen, varje gång. Jag föds, jag lever, strävar. Jag dör. Sen åker jag hem.
Mitt oförlösta jags ackompanjemang är den, postrundan.
Vindpusten drar vidare och ännu en gång slår jag ifrån mig tankarna.
Jag överlevde ju. Och jag kommer att göra det igen.
Finns där alltid
