Blickar bakåt i bloggen och slås av den kraft och bäring som många, de flesta, av texterna fortfarande besitter. Flera av dem är rena käftsmällar, andra kicksparkar rakt i solar plexus. Vissa är avskalat betraktande och finstämt reflekterande. Och så alla dessa små ljuvliga tillbakablickar! När jag inte värjer för det närmast patetiska; hur jag omfamnar den lilla pojke jag var för så länge sedan, och låter honom visa mig det som en gång var min värld, bland nyponbuskar och klassrum och gillestugor.
Jag läser med stegrande fascination.
Det är en omtumlande läsning. Emellanåt på gränsen till outhärdligt, denna transparens; hur jag så naket vänder ut och in på det som är jag. Och jag inser att det här är texter som ska sippas i små doser. Tar man för stora klunkar riskerar man gå miste om många av de dimensioner som varje text äger. Det här är inte tuggummitexter som förlorar smak, spottas ut och glöms bort. Tvärtom. De växer snarare, tilltar i smak, och är oändliga i sin aktualitet.
Själva definitionen av stor konst, denna min blogg. Förstår att det kan uppfattas som självgott att hävda detta. Men som sagt: sanningen, jag räds inte den.
Min blogg. Antingen älskar man den, eller så hatar man den. Eller så tycker man den är helt ok.
