Vi blir kvar utanför ingången till höghuset där han bor. Mörkret är kompakt, men ändå inte: det svarta höljet ovan oss pryds av små vita ljuspunkter. Det är en stjärnklar kväll. Eftermiddagen har vi tillbringat i hans rum, jag har spelat in några skivor på kassett. Vi gick ut sen, tog en promenad, planlöst drog vi runt in i skymningen. Och nu står vi här, småpratar vidare lite. Det gör vi mest hela tiden, våra samtal vill liksom aldrig tona ut.
Stjärnorna pockar på uppmärksamhet, kräver att vi betraktar dem. Han gör en gest upp mot himlen, mot det glittrigt mörka. "Tänker du på det där ibland?" Jag höjer ena ögonbrynet för att fiska fram vad han syftar på. "På var vi är, vad vi är, du tänker väl också på sånt?"
"Ja, det gör jag", svarar jag, lite prövande.
Han och jag hade ju varit ute så många stjärnklara kvällar förr, med hans stjärnkikare, och studerat stjärnor och planeter därute. Även hans mamma var med, och det var särskild form av gemenskap; jag värdesatte den mer än själva stjärnskåderiet: hur vi gav oss iväg i skymningen, ut på ett uppdrag. Och jag tittade in i den väldiga astronomiska kikaren och han berättade om stjärnbilder, om avstånd, och det svindlade behagligt. Det gav ett perspektiv som inte gick att omfamna, och jag trivdes där. Tillsammans svävade vi fritt, förlorade i en ändlöshet. Sen, i hans mammas bil på väg hem, var det som att lämna en fantasi och återvända in i verkligheten. Men i själva verket var det ju precis tvärtom.
Stjärnornas konstellationer och namnen på planeter var inget jag tog med mig från våra utflykter, bara insikten om att det finns ett vetande som inte går att nå, inte för någon. Det teoretiska är endast ett sätt att värja sig mot just detta, att vi aldrig kommer att förstå. Därför har jag så svårt att lägga dem minnet, namnen och orden som ska beskriva allt det som pågår därute. Samtidigt ville jag lyssna till hans undervisning, på allt han kunde om prickarna i det svarta, eftersom det förstärkte upplevelsen.
Han var mycket intresserad av astronomi och så stolt över sitt instrument. Han hade gnetat och sparat tills han haft råd med den, och nu tog den upp hela hans rum när han inte tog med den ut för att stjärnskåda. Den var stor och klumpig, otymplig, och oftast såg man inget alls genom den, bara suddigt mörker. Men jag spelade med, sa att jag såg saker jag inte såg. Alltings obegriplighet räckte gott för mig.
"Visst är det sjukt att vi är mitt i allt detta? Och hur vi lever våra liv, om det nu är det vi gör, på en plats som inte finns eftersom den drunknar i oändligheten? Han gör en tankepaus, väntar inte in något svar. Så tittar han upp mot stjärnorna och skakar lätt på huvudet. "Funderar på att sälja stjärnkikaren, den är så klumpig ändå."
Vi stod länge och resonerade om det som saknar slutsats. Vi var väl runt fjorton, och det var ett samtal som jag fortfarande idag kan återvända till; om tiden, om alltings egentliga meningslöshet. Att existensen är en futtig sak, men också praktfull i all sin vilsenhet, mitt i detta mörker som omger oss alla.
Åren gick sen, vår vänskap avslutades på vägen, och kanske betyder det inget.
