Min vänstra framtand är öm, har så varit sedan 1996, och jag ser på obehaget som en påminnelse om att inte upprepa ett misstag. För det var ju så dumt.
Hade varit ute den kvällen. Dragit runt på barer kanske, eller var det i nån lägenhet. Jag var drucken tror jag, eller så var jag bara lite småtrött. Svårt att säga; det ena gödde väl det andra.
Hursomhelst. Mörkret hade lagt sig över stan när jag cyklade genom den, på väg hem. Cykeln var en sådan där militärvariant av märket Kronan. Den var så stor och tung, det var nästan som att galoppera fram på en hästrygg. Den var inte min naturligtvis, lika lite som lägenheten jag var på väg till. Eller ölen jag druckit, inte ens dom hade jag ägt. Ingenting var mitt på den tiden, jag var helt utlämnad åt min omgivnings ömkan och allmosor. Det var så det fick vara, det var inte möjligt att ha det på något annat vis. För jag saknade något som alla andra tycktes besitta, någonting som jag själv inte kunde formulera utan endast förnimma vagt; någonting fundamentalt.
Jag susade fram och den eventuella berusningen skalades av mig, lager för lager, och snart var jag bara en tung kropp på en ännu tyngre cykel. Och jag tänkte på det då, på det där elementära som jag upplevde fattades mig, försökte finna ord att beskriva vad det kunde vara. Tankarna malde på i en rungång.
En trötthet började så skölja över mig, en mycket primär sådan. Det var en orkeslöshet av en typ som man faktiskt kan välkomna och känna sig lättad över då den rensar bort allt annat och bara kräver sin rätt. Tankarna slogs till reträtt, och det var gott.
Uppförsbacken upp till krönet, efter vilket en nedförsbacke väntade, tog min sista krafter, och det var så behagligt för alldeles snart var jag framme, hemma. Väl däruppe blickade jag nerför backen; den var verkligen utsträckt och räckte hela vägen till porten.
Och det är här uppe på krönet med nedförsbacken framför mig som jag plötsligt får för mig att sluta ögonen, att blunda bara en liten bit av backen. Det var väl ingen fara, jag kände ju så väl till den.
Så det gjorde jag. Och jag måste ha sovit gott fram till att jag vaknade till liv igen.
Bilen framför mig hade en buckla och repor på sig och själv kände jag först ingenting. Men snart började min kropp meddela sig. Först låren, smärtan var av det domnade slaget, men jag förstod att de var satta ur spel. Sedan hakan, det varma blodet forsade okontrollerat. Och så framtanden då, den som skulle fortsätta att ömma. Den var böjd bakåt, helt vågrätt inåt. Det var så märkligt att känna.
Jag hasade mig de tiotalet metrarna till porten. På madrassen somnade jag sen.
Dagen efter böjde en tandläkare tillbaka min framtand. Den satt nu som den skulle men den ömmade.
Det gör den alltså än idag. Somna aldrig på din cykel i en nedförsbacke, säger den. Och det har jag inte gjort sedan dess. Vad gäller det andra, det där elementära, så jobbar jag fortfarande på det.
