tisdag 15 september 2020

Praktikanten

Lärarrummet var tomt så när som på oss två, jag och min handledare. Det var ett så kallat enskilt samtal. Hon malde på och jag hade väl inte väntat annat än det hon nu uttryckte. Jag var en olämplig person på denna plats, jag visste det.

"Du är ju inte den initiativtagande typen, så är det bara."

Ett så självklart konstaterande från en handledare. En människas bedömning av en annan människa. Hennes granskning av mig just här. Kort därefter avslutade hon vårt samtal, hällde upp ännu en kopp kaffe och skyndade iväg. Hennes tonläge var likgiltigt när hon uttalade orden, hon sa det liksom i förbigående. 

Jag gick en kortare sväng på en fritidspedagogutbildning och gjorde praktik på en skola, en sån där stor variant med oändliga korridorer där skriken studsade mellan väggarna, och då ingick såklart utvärdering: hur hade det gått för mig såhär långt? Jag satt kvar i min ensamhet, försökte låta handledarens meningar sjunka in. Men orden hade redan flugit iväg. Endast en mening, den om initiativtagande, hade fastnat. Istället försökte jag ännu en gång formulera något slags svar på varför jag satt där jag satt nu, vad berodde det på att jag sökt mig hit? Var det ett uttryck för något slags utdraget självskadebeteende? 

För inte kan jag ha varit på jakt efter nya erfarenheter och miljöer som skulle tjäna till att vidga mina vyer: Platsen var ju identisk med den jag lämnat bakom mig, den som jag för alltid skulle bära med mig; ett rum i mitt inre där olust inte kan förmås kläs i ord, där ingen horisont kan skönjas. Nu befann jag mig här igen, och allt började om. Här var jag alltid densamme och det var verkligen fascinerande hur jag förmådde återskapa mig själv: placera mig bara på denna plats så blir jag åter denna fladdrande existens blottad inför verklighetens bryska onåd. Något ville mig inte väl, annars satt jag inte här. Eller någon: var det jag själv?

Dörren öppnades och min tankegång skingrades. Två lärare kom in i rummet och kastade en snabb blick på mig utan att hälsa. De slog sig ner i varsin fåtölj, en av dem slöt ögonen och den andre stirrade tomt framför sig. Jag var en praktikant vid frontlinjen, en av många som skulle passera utan avtryck. Jag betraktade mitt papper, mina anteckningar från mötet gick knappt att tyda, ens av mig själv. Var väl mest för syns skull som jag klottrat ner enstaka ord och några meningar. Vek ihop arket och stoppade det i min bakficka, lämnade rummet.

Upplägget var ju så enkelt: jag gick på lärarhögskolan för jag hade fått för mig att jag ville arbeta som fritidspedagog. Nu gjorde jag praktik på en skola. Utbildning, praktik, arbete, det pågår överallt, hela tiden; vårt samhälle bygger på det. Och jag är bara en del av det, så varför var detta ett skoningslöst experiment för mig, en pärs som jag skulle överleva? Hade sökt mig hit för att bringa ordning i mitt liv, för att kunna se en framtid, men nu hade jag kastat mig själv till en dåtid som jag under så lång tid kämpat med att betvinga. Som att den hela tiden legat mig i hasorna när jag var därifrån, redo att plötsligen fixera ett nackgrepp på mig och slänga mig tillbaka till skolgårdens lervälling. 

Men det förflutna håller inte på så. Det fixerar inte nackgrepp på oss och sätter oss i en tidsmaskin. Jag var här för att jag valt att vara här. Och praktikanter är vi alla nån gång, det ingår. Man får vara osäker då, och vag, för man är inte fullärd och redo att ta sig an skarpa situationer. Det är en process som leder oss framåt. Ingen föds färdigutbildad.

Gick genom korridorer, saxade genom skolklasser i spretiga uppställningar utanför klassrummen. Jag var på väg ut, det var kvartsrast och jag skulle vara där då, observera och också ingripa om så skulle behövas. Min handledare var redan på plats när jag kom ut. Hon nickade kort åt mig, svepte därefter med blicken över verksamheten som pågick runtom henne, och sedan tillbaka på mig. 
   Försökte stärka mig själv, tänka tillbaka på livet mellan detta och dåtiden, men jag var svag, konturlös. 

Jag stod här igen, bokstavligen: på skolgården i senhöstens småspik. Men nu var jag inte en i någon av alla dessa klungor som drev runt, eller ensamvargen som dragit sig undan. Inte heller var jag ingen alls, men nästintill: jag var praktikanten.

Idag har jag tagit mig långt därifrån. Att arbeta på skola var inget för mig, naturligtvis inte. 

Men praktikant är jag alltjämt.