"Extraordinär", vad betyder det ordet i det här sammanhanget? Läraren står framför svarta tavlan som är full av ekonomiterminologi och siffror. Han är vår klassföreståndare och han blickar ut över salen, funderar över vilken av alla viftande armar han ska välja. Vi är några veckor in på den första terminen på gymnasiets ekonomiska linje och jag har så här långt inte utmärkt mig som någon särskilt ambitiös elev, snarare borde jag väl uppfattas som luddig eller rentav svag. Att jag befinner här beror inte på att jag skulle vara intresserad av ekonomi, naturligtvis inte. Jag har sökt mig hit för att min storebror gick här. Han hade samma klassföreståndare som jag har nu, han som står framför mig med bruna manchesterbyxor och rutig skjorta och skarp blick bakom de rektangulära glasögonen, och som snart ska bestämma sig för vilken av eleverna som ska få förklara för honom vad ordet "extraordinär" betyder. Han som blivit så glad när han förstod att jag var lillebrodern som nu ville gå i samma fotspår. "Åh så trevligt!", hade han utbrustit förtjust, "Din storebror var verkligen en hängiven elev, det här bådar gott!" Jag hävdar inte att det är hans förväntningar som hindrar och hämmar mig, att det bara är därför jag inte kunnat tillgodogöra mig något endaste av alla dessa diagram, siffror och ord, men inte hjälper det iallafall. Snart måste jag resa mig ur det här, visa att jag faktiskt är min storebrors lillebror.
Och nog är väl detta rätt tillfälle. Det är ett ganska krångligt ord som han vill få förklarat, men samtidigt mycket enkelt att räkna ut. För jag vet verkligen vad "ordinär" betyder, och såklart vet jag vad "extra" betyder. Sen är det ju bara att lägga ihop de båda. Jag räcker upp handen, det är svindlande men också befriande: nu ska låsningen ge vika, här kommer jag!
"Ja, Björn?" Klassföreståndaren tittar på mig med något lättat i blicken. Säkert har det varit problematiskt även för honom, dessa förväntningar som ännu inte införlivats. Resten av klassen sänker sina armar, ordet är mitt. En solstråle letar sig in genom fönstret, i stunden tolkar jag den som ett högre väsens försyn, något som står vid min sida nu när jag ska visa mitt sanna jag.
"Det betyder att något är väldigt vanligt, eller normalt". Min storebrors tidigare klassföreståndare tittar på mig en lång stund, helt blank. Klassen håller andan. Hans anlete får så liv, förvrängs till en sörja av så många olika känslor. "Du skojar? Eller menar du på fullaste allvar det nu säger?" Han utstöter ett hackigt skratt, och snart skrattar hela klassen. Därefter kokas hans ansikte ner till ett enda uttryck: det av sorg.
Och visst är det märkligt, att detta bagatellartade snedsteg från min sida skapade en sådan förtvivlan hos honom, och att det är den jag tog med mig i livet. Det där sättet som han såg på mig den där sensommareftermiddagen för så länge sedan. Att jag inte var den han hade hoppats och trott att jag var.
För det är ju så extraordinärt ovidkommande.
