Dagarna avlöser varandra, blir till veckor, år, decenier. Det svajar och kränger emellanåt, men vi fortsätter att ty oss till varandra. Utanför fönstren i lunchrummet där vi varje morgon dricker vårt kaffe skiftar ljus till mörker, regn till snö; vissa morgnar sitter vi tysta, andra inte.
Jag behöver dem, och möjligen är det så att det snarare är jag som tyr mig till dem nu, och inte vi till varandra. För jag känner mig inte helt säker därute på golvet, bland de andra; den blåklädda massan. Inte längre, inte sedan den där tisdagen för tre veckor sedan. Den som hade börjat så bra; morgonfikat som varit så kul och rentav berikande, och när vi sedan skildes åt och spreds ut bland de andra gick jag och log fortfarande, för jag tänkte på mina barn eftersom vi just pratat om dem. Det var just i denna stund - då allting stod i harmonisk balans; arbete, vänskap, familj - som attacken kom, helt oväntad.
Först förstår jag inte varifrån den kommer, denna gälla röst så fylld av ursinne, eller ens att den är riktad mot mig. Men så uppfattar jag mitt namn i den vredgade svadan och förstår så att jag är ytan mot vilken detta hat riktas. Jag ser henne aldrig, bara hör. Hon står bakom en pelare en bit bort och skriker ut sina förvridna anklagelser samtidigt som tystnaden sänker sig runtomkring. Den gör så, tystnaden, vid sådana här tillfällen. Har själv varit en del av den så många gånger, stått vid sidan av och förundrats, kanske även roats, av galenskaperna. Nu är jag själv måltavlan, och jag känner ljuset lämna mig; hur hennes ord smular sönder allt det som är fint i livet, ersätter det med hennes mörker. Det hon uttrycker är obegripligt: orden betyder inget, de är bara tangenter på hennes förbittrade klaver.
Så tystnar hon tvärt, försvinner in bland skuggorna. Kvar står jag och de andra. Ett stilla fniss vågar sig fram, även jag tvingar fram ett leende. Hon är ju ökänd för sin oberäknelighet, för sina plötsliga utbrott, jag vet det. Det här är inget som egentligen är riktat mot min person, det ligger hos henne och helt uppenbart är detta något hon skulle behöva jobba på, att inte ta ut sina egna tillkortakommanden på sina medmänniskor.
Men ändå. Där och då flyttar hon in. Jag kommer att bära hennes sorg, hennes skit, inom mig en lång tid framöver. Trots att jag inte vet någonting om det, hennes liv. Jag kommer att vända och vrida på det hon skrek åt mig, för tänk om hon hade rätt, att jag verkligen är en hopplös person? Och jag vill nästan få det dit, bara för att finna någon form av logik att vila i.
Morgonen därpå satt vi samlade igen med vårt kaffe och våra morgontidningar. Jag satt tyst, orkade inte prata om gårdagens trauma, men det var i sin ordning, vi tar det sen. Tittade ut genom fönstren, lät blicken svepa över hamnen därutanför. Fortfarande var det sommar, men alldeles snart ännu en höst.
