Många är åren jag lagt bakom mig som postiljon, många är kollegorna som kommit och gått. För en del utgör min arbetsplats endast en hållplats på vägen mot annat. Andra, som jag, är mer rastlösa i sitt förhållningssätt: de bryter sig loss, gör annat, men återvänder ständigt.
Men framförallt är det bara en stor oformlig massa av blåklädda. Och det kaklas och det ältas, samma saker år ut och år in. Det är så enformigt, så i avsaknad av progress, att man borde baxna. Men det gör man inte eftersom den monotona ljudmassan är precis det man behöver. För i malandet finns inget avslut, och inte heller någon nystart. Bara en evighet.
Allt kommer fortsätta som vanligt, inget förändras.
En del av dem bär på smeknamn som de fått tilldelade sig utifrån hur de beter sig. Till exempel så kallas en "Konstapeln" då han alltid håller koll på de andra i massan. Han kan allas arbetstider och rutiner, rabblar dem säkert i sömnen. Så har det alltid varit, sedan tidernas begynnelse har han haft denna roll, och lika länge har de andra roat skakat på huvudet. Han är sån bara, vi andra är på andra sätt, låt det bara fortgå.
Denna arbetsplats vilar på upprepandet, dynamiken är byggd utifrån det variationslösa: ingenting får bryta det invanda.
Massan arbetar och sedan går massan hem. Det rullar på som det ska, folk gör som de blir tillsagda, delar ut breven och paketen, säljer sin tid, egentligen inte billigt, men inte heller särskilt dyrt.
Det är ett jobb bland andra. Rutinerna är enkla, och enklast gör man i att foga sig under de arbetssätt vi fått oss angivna. Hade det varit helt upp en själv hur att utföra dagens uppgifter hade det sannolikt sett annorlunda ut. Nu är det ju inte så, och det är väl lika bra.
Det är därför jag saknar honom så, mannen som inte underkastade sig. Han som representerade något annat, då för länge sedan på det lilla kontoret jag arbetade på innan det slogs ihop med ett annat och en era gick i graven. Då massan inte dominerade.
Det var så mycket spretigare då. Arbetskostymen, den som är obligatorisk idag, kunde man bära om man ville, annars gick det lika bra med vad som helst. Prioriteten var posten, att den delades ut, inte något "ansikte utåt". Naturligtvis fanns gränser även på den tiden: minns till exempel brevbäraren som kallades in på chefernas kontor en av sommarens allra hetaste dagar och blev tillsagd att det kanske inte var så lämpligt att dela ut post endast iklädd tätt åtsittande speedos.
Det var här han verkade, den där postmannen från en svunnen tid.
På morgonen brukade jag se honom sitta och sova i sin bil utanför kontoret. Det var så nämligen, att han innan jobbet på Posten delade ut tidningar. 02.00 gick han upp för att arbeta med tidningarna och när han var klar med det satte han sig i sin bil och åkte hit. Och blev det tid över så sov han. Rufsig och lätt sömndrucken ramlade han sen in på kontoret.
Så tog han sig an sitt uppdrag. Och SOM han tog sig an det!
Han rev och slet i brevhögarna, slängde upp försändelserna i facken och vräkte ner skiten igen, på med gummisnoddar och sen in med allt sin bil. Han nyttjade inte de fordon som Posten erbjöd, utan ansåg att det var mer bekvämt att bara ta bilen till distriktet. Det var gasen i botten upp till distriktet på höjden. Åttio portar med tre våningar utan hiss, upp och ner. Svetten lackade och med sig hade han en stor bacardi-flaska som han fyllt med vatten. Det var så festligt att skåda hur han satt i sin bil, med ena handen runt ratten och den andra runt spritflaskan, efter avslutad tur, svettig och skrikande med uppspärrade ögon när han fick syn på en. Han var glad, för nu var han på väg till sitt älskade badhus, hela arbetsdagens målbild. Kunde tillbringa timmar där i bassängen och i bastun, för att sedan återvända till kontoret fem minuter innan dagens slut. Cheferna var på honom om det ibland, sa att han var tvungen att sluta med denna rutin, men han fortsatte likväl. Varje dag kom han in våt i håret och med rödflammiga kinder från bastubad, alltid med självbelåtet flin på läpparna, oberörd av omgivningens blickar och kommentarer. Många provocerades av att han tycktes få göra precis som han ville, men inte jag. För mig var han en förebild, en ide om ett annat sätt att leva.
Att få tillbringa så mycket tid som möjligt i badet var hans drivkraft, och det lämnade inget utrymme för finlir. Den av post fullpackade bilen skulle tömmas, på det ena eller andra sättet. Kom han inte in hus av någon anledning, för att dörren inte gick att öppna eller för att han helt enkelt inte orkade, fäste han breven under vindrutetorkarna på deras bilar. Stod ett fönster öppet tvekade han inte att slänga in posten till kunden. (Han kunde få kritik för det arbetssättet då han ibland langade in brev genom öppna badrumsfönster som landade i toaletten. Han bara skrattade då, för det var ju så lustigt, och fortsatte därefter som vanligt med brev på bilar och in genom fönster.)
En gång skulle han avisera ett paket till en kund och drabbades av ett plötsligt infall att skoja till det lite. Kunden hette Höse i efternamn men han tyckte det var roligare att skriva Hösäck istället. Bara en avi ju, spela roll. Men skämtet föll inte i god jord hos kunden som blev rasande. Dagen efter skickades han dit för be om ursäkt och även överlämna en kompensation, en liten slant som plåster på såret. Han bara fnissade och fortsatte med sina ordlekar på avier, inte just till Höse men alla andra.
Det var just det, att han bara fortsatte och tilläts köra sin grej. Varje dag chefernas förmanande, varje dag det blöta håret och de röda kinderna, vindrutetorkarna och badrumsfönstrena. Såklart kan man hävda att han gjorde fel, att han betedde sig klandervärt, både mot kunder och kollegor. Men att han var en frisk fläkt går inte att förneka. Han var en synkop som bröt av monotonin, som skapade ett gung att inspireras av.
Naturligtvis sprack bubblan, som jag minns det var det i samband med att vi slogs ihop med ett annat kontor, de gjorde sig av med honom då. Han kallades in till chefernas rum som så många gånger förr, men efter den här gången såg jag honom aldrig mer.
Vi flyttade när två kontor blev ett, ett tidevarv ersattes med ett annat, och något gick förlorat där, för "Konstapeln" svänger inte alls lika bra som "Badhusmannen" gjorde en gång.
