På infarten till garaget vid huset jag bodde, just där den började, satt jag och petade loss asfalt. Den var solvarm och mjuknad och det var verkligen härligt att bara sitta där och plocka loss små svarta bitar. Kunde sitta så i en evighet, först på den ena sidan av infarten och sedan på den andra. Minns att jag lämnade efter mig ganska rejäla spår i asfalten, men att detta aldrig kommenterades av någon. Tänker att de lät mig hålla på, kanske såg det så fridfullt ut där jag satt. Som att jag gått in i ett tillstånd i vilket jag var fri, och att jag av respekt för detta lämnades i fred med min lilla skadegörelse.
Så minns jag det. Att jag satt där i timmar, dagar, och pillade med mitt. Möjligen kan man se på det som en talande bild av den tidens brist på förströelse, att det verkligen var upp till en själv att skapa sig sysselsättning. Eller så kan man betrakta mig som den lilla tänkaren som använde asfalten som ett medel att frigöra allt det inre liv som pågick därinne.
Men inget av det är sant. Jag bara satt där och petade, helt tom inombords.
Det var en så bra plats.
