"Går ni bara på lägenhetsnummer nuförtiden, eller tittar ni på namnen också?" Mannen, som är i sextioårsåldern, ställer frågan lite i förbigående. Han pysslar med sin bil som står parkerad utanför porten jag är på väg in i, och känner väl för ett litet avbrott bara. Hans tonläge är mjukt, vilket gör mig något förvirrad. För visst är det väl ett missnöje han vill framföra?
Jag stannar upp och tittar på honom, låter frågan sjunka in. Det är så jag hanterar kunder numera, inte alls sådär fräsigt och defensivt som förr, utan inkännande, rentav kärleksfullt. Kanske beror det på att jag blivit äldre, att jag inte upplever dem som fiender längre. Eller så har det endast att göra med den psykofarmaka jag står på.
"Hej. Naturligtvis tittar vi först och främst på det namn som står på försändelsen, men i brist därpå kan vi använda oss av lägenhetsnumret, om ett sådant står skrivet. Det optimala är såklart när både namn och lägenhetsnummer är angivna i överensstämmelse med varandra, det uppskattar verkligen vi brevbärare." Mitt tonläge är liksom hans, mjukt, men utan den underliggande illvilja jag anar hos honom. Han ler och tittar på mig, brevbäraren med buntar av brev, paket och reklam balanserades på armen. Tidigare kunde jag uppfatta det som ett underläge gentemot kund, detta att vara tyngd av en så fysisk arbetsbörda, som att min status undergrävdes därigenom. Men det är ju befängt att tänka så, det förstår jag idag.
Förr i tiden var jag mycket skör på turen, ständigt exponerad för faror. Därför var jag kantigare då, svettigare. Men som sagt, jag är äldre nu, inte lika sårbar. Idag är jag tvärtemot stolt över den jag är, både nu inför mannen med det bedrägliga leendet, och faktiskt i de flesta andra sammanhang också. Har jag äntligen landat i mig själv, såhär på livets tidiga höst? Kanske. Eller så har det endast att göra med den psykofarmaka jag står på.
"Jaså är det verkligen så?" Han begrundar mitt svar, fortfarande leendes. Han verkar så vänlig ändå, trots att han uppenbarligen bär på en aversion mot mig. Har också han landat i sig själv som äldre? Är det därför han utstrålar sådan harmoni? Eller står också han på en psykofarmaka som filat ner hans hårda kanter så till den grad att endast denna behagliga uppenbarelse återstår.
"För man kan lätt få för sig att så inte är fallet, utan att ni bara går efter lägenhetsnumret. Jag får fel post regelbundet, och som jag tolkar det beror det på att ni går efter numret och inte namnet." Han tystnar och inväntar min respons. Min arm har börjat värka av alla försändelser, så jag lägger över dem på den andra samtidigt som jag funderar över hur jag ska bemöta denna attack. Mannen tycks inte ha bråttom, utan låter mig ta den tid jag behöver. I lugn och ro kan jag överlägga med mig själv hur att besvara. Det är skönt med en liten paus i arbetet, jag sluter ögonen mot solen som faktiskt börjat bli riktigt varm igen såhär i början av mars. Till slut bestämmer jag mig för en klassisk förklaringsmodell, den om det konkurrerande postföretaget med de slarviga ynglingarna som inte har koll på något.
Han köper det inte, det är tydligt, men han behåller sitt leende, sitt angenäma skimmer. Nu är det jag som representerar odugligheten, ingen annan. Men för mig räcker det med att jag vet att jag inte gjort fel. Nuförtiden är det så. Inte som när jag var yngre, då räckte inte den egna vetskapen. Det var så besvärligt då, innan jag blev äldre och klokare. Eller innan jag började stå på den psykofarmaka jag gör idag.
"Alltid spännande att ta del av kunders åsikter, men nu måste jag dessvärre skynda vidare.", säger jag sen och styr mina steg mot porten. "Men hoppas det löser sig, och om inte så är det väl ett ypperligt tillfälle att lära känna grannarna när ni byter brev med varandra!" Han skrattar och skakar på huvudet, säkert av uppgivenhet, men jag väljer att inte se på det så.
Jag är jag, han är han. Jag går vidare med mitt nu, han med sitt. Det här betyder inget.
Och snart är turen avklarad, har faktiskt kommit längre än halvvägs. Precis som i livet, och det kunde ju ha varit en skrämmande tanke, denna allegori.
Men inte. För den kan inte längre leta sig in och slå rot. Inte som förr.
