Mitt liv har börjat sträcka sig över en evighet och jag har börjat se på det som något som aldrig kommer att upphöra. Det bara fortsätter ju, tar aldrig slut liksom. Det är ett varande utan slut (och egentligen också utan början, för inte minns jag något av hur denna oändliga utflykt genom tid och rum inleddes.). Rent krasst är det naturligtvis så att folk runtomkring faller ifrån och upphör och att nya liv ständigt fylls på. Jag ser det, jag sörjer, jag gläds. Och jag lever vidare. Det kommer jag alltid att göra.
För det är det enda jag vet, att jag finns. Självklart upplever även jag stunder då allt ter sig surrealistiskt, när man svajar till och får för sig att man inte skulle finnas till. På tunnelbanan till exempel. Här är det lätt att förlora greppet om det beständiga, trots att platsen är mycket befolkad.
Eller just därför. Människor, anonyma ansikten, på väg framåt eller tillbaka. Bland dem späs jag ut för att slutligen förintas helt. Precis som bland de nakna i badhusens duschrum. Ingen finns, alltså inte jag heller. En inspelad röst meddelar vilken nästa hållplats är och tåget stannar, dörrarna öppnas, människor går av och på, och sedan meddelar samma röst att dörrarna stängs och det är så svårt förstå hur man inte skulle vara en del av en oformlig anonym och obeständig människomassa bara.
Därför åker jag aldrig tunnelbana. Det beror alltså inte på social fobi, det handlar om överlevnadsinstinkt. Att jag föredrar att finnas till framför att inte göra det.
