Samarbetena med Thelonious Monk var särskilt utmanande för John Coltrane berättade han själv. Han sa: "Jag var alltid tvungen att vara mycket uppmärksam med Monk, för om du inte är uppmärksam hela tiden på vad som händer kan det plötsligt kännas som att du gått in i ett tomt hisschakt."
Så oerhört fascinerande, mötet mellan dessa två giganter. Hur de utmanade varandra, lockade fram varandras genialitet. Två musiker drivna av att ta sig framåt; ständigt sökande efter vägar bortom det de redan behärskar.
Jag älskar musiker. Älskar historierna, beskrivningarna. Och musiken såklart, det där svänget som aldrig tappar smak. Musik som skapades för att överleva och sedan leva vidare för evigt; som inte är ett tuggummi vars smak snart falnar.
När det kommer till livets beskaffenhet - man föds, lever och återgår sedan till samma tillstånd som rådde innan födseln - så har jag nog nått fram till insikten av detta ens enda liv. Jag lever mitt liv nu, och när jag betraktar det framstår det faktiskt som ett liv rätt likt många andras; det rullar liksom på.
Jag är verkligen på en bra plats nu. Dessvärre rasar tiden framåt, och att säga att allt kommer att glida mig ur händerna låter väl drastiskt - för så är det ju för alla människor, så ser livet ut: varför vara så dramatisk kring detta? Jag är på väg att bli gammal bara, som alla människor, och jag accepterar upplägget: ett liv och ingen tar sig ur det levande.
Men när det kommer till musik och musiker händer det att jag lämnar den uppfattningen. Att jag själv inte är musiker är nämligen så besynnerligt att det får mig att vackla. Det stämmer helt enkelt inte. Och jag föreställer mig parallella rum i vilka jag musicerar, hela tiden på min vakt för att inte hamna i det där tomma hisschaktet, oavbrutet progressiv och oändligt fascinerande. Rum där jag skapar jazz för all tid framöver.
Men rummen finns inte, ingenstans producerar jag musik. Detta kan jag inte acceptera.
För jag ÄR musiker, om inte i detta liv så i nästa.
