En gång för länge sedan hade jag ett alldeles särskilt otäckt jobb, sannolikt ett av de allra vidrigaste jag någonsin tvingats ta mig genom. Nyss utslängd i den karga verkligheten efter en underbar oändlighet i en teaterskolas skyddade kuddrum sökte jag något, vad som helst, och jag hamnade här, som allt-i-allo-underhållare på Kronprinsen i Malmö. "Singing Waitress" även kallat.
Vi var en brokig samling rätt vilsna existenser, vi som anställdes i denna satsning. Konceptet var att vi - alla med någon form av artistambition - tillsammans skulle stå för allt i detta nöjespalats: servering, garderob, disk, karaoke, casino. Och så underhållningen då, vilket var det samtliga hade gemensamt: en strävan efter att stå på någon slags scen.
Nån spelade munspel, en annan sjöng musikal, en tredje spelade basfiol, en fjärde flöjt. Sedan var det jag och alla de andra, vi som ville framföra teaterscener, och som var vana vid att ostört få göra det på våra små skolor. Jag hade tyckt så mycket om det, att få framföra och gestalta text, höra skratten och överösas av beröm efteråt. Blev så varm inombords då, så rusig, av all bekräftelse, och jag tänkte att så här kommer det alltid att vara nu; till slut hade jag hittat mitt rum. Teater skulle bli mitt liv. Uppdelningen var klar: jag står på scen och ni är publik. Och så här långt hade alla fogat sig; jag uppträdde och alla var så snälla.
Därför förtjänade jag väl Kronprinsen. För att alla uppvaknanden är värdefulla.
Min huvudsakliga arbetsuppgift utöver underhållning på scen var som croupier vid Black Jack-bordet. Männen runt bordet var inte ute efter förströelse eller underhållning. De såg inte alls särskilt lyckliga där de satt med sina små gester kring korten, en del berusade och otåliga, andra bara märkligt fokuserade, avstängda. Minns att jag alltid hade askfatet på bordet under uppsikt eftersom en annan croupier fått ett sådant slängt i pannan, säkert helt oväntat av en av de avstängda.
Plötsligt kunde en överordnad knacka mig på axeln, beordra mig avsluta given och därefter bege mig upp på scen.
Jag hade valt att framföra små monologer, sådana som togs så väl emot på skolan. Men den här scenen var en annan; därute bland borden, barerna och dansgolven fanns ingen välvilja, ingen önskan att studera den talangfulla ynglingen på scen. Huruvida jag var en oslipad diamant eller inte var inget som intresserade någon längre. Men jag rabblade min text och någon därute ropade "Tillbaks med dej till Black Jacken!" och jag mumlade klart och lommade sen tillbaka till bordet och askfatet och männen som alltid satt där.
Det hände även att jag tvingades rycka in i serveringen. Det var särskilt smärtsamt minns jag, då man här mötte människorna i runtom i lokalen, de man försökt underhålla. En gång skulle jag bära ut och servera plankstek och min tumme och mitt pekfinger gled in i det heta potatismoset; hur jag kvävde skriket, hur gästerna kring bordet skrattade när de såg mig i mina våndor: det var ju han, kufen som stod på scenen precis och var obegriplig, vad håller han på med NU?
Egentligen ett helt läkt sår, tiden på Kronprinsen. Men jag gillar att tänka på den ibland när jag trallar runt på stan med min postväska.
