Jag hämtar mina barn på förskolan, och jag gör det enligt de sedan en tid invanda rutinerna: först dottern inne på avdelningen, och därefter sonen som vid den här tiden oftast är ute och leker i snön. Jag brukar betrakta honom från håll en stund. Han är alltid så sorgfri i stunden och rosig om kinderna när han gång efter gång åker nerför backen tillsammans med de andra barnen på den lilla kullen på skolgården.
Men inte idag. Idag hör jag förtvivlat gråt från kullen. Min son, min älskade lille pojke, är så förkrossad. Två barn har bestämt att han inte får vara med, bara de två får åka nerför backen.
Jag står först handfallen inför sceneriet framför mig, förstår inte hur jag ska närma mig. Försöker sedan låta vänlig men bestämd när jag väl agerar, men ter mig säkert endast tafatt och otydlig.
Mina barn. Jag måste ju skydda dem. Så varför händer sådant här? För att härda, göra dem redo för livet? Men de har ju inte valt livet - jag valde det åt dem. Ansvaret är mitt, alltid.
Situationen på kullen, kanske kan den kallas bagatellartad, men det är min son som plötsligt är utstött, och där och då slås hans värld i spillror. Inför mig.
På vägen hem sitter han tyst i dubbelvagnen bredvid sin syster. Ett mörker som jag inte tidigare sett har belägrat hans blick. Jag försöker muntra upp honom, men han genomskådar mina försök; min egen sorg genomsyrar mitt tonfall. Snöfallet tilltar, stora tunga snöflingor faller tätt. Och mina tankar söker sig bakåt, till en annan vinterdag i en annan tid. En tid då kurage och moral stod lågt i kurs. När ens egen överlevnad utan tvekan gick före andras undergång. Och jag tänker på honom igen, hur han såg på mig den där gången när vi hamnade på tu man hand just i slutskedet av en lunchrast i åttonde klass:
Hans blick söker min, och jag möter den till slut. Hans bruna ögon är vädjande: kommer du inte ihåg mig? Vi som var kompisar under så lång tid, det är fortfarande jag som står här framför dig.
Han säger något om att vi har likadana jackor. Men jag håller inte med, för jag vill inte ha en likadan jacka som han för han är den utstötte, den man inte vill bli förknippad med. Ingen vet när det blev så, eller varför, men så är det bara. Han hade väl bara otur. Och jag har nog med problem som det är. Så jag slår ner hans utsträckta hand, lämnar honom där i kylan. Min vän som jag delar så många fina minnen med. Och jag vet att jag gör fel, men jag har inget val.
Nästa dag på förskolan är allt som vanligt igen. De leker tillsammans, alla får vara med när de kastar sig ut från kullen. Och han skrattar med hela kroppen och vill bara åka en gång till och jag låter honom åka så många gånger han vill för jag har inte bråttom någonstans.
