Min son fick vattkoppor för ett par dagar sedan, och det är ju bra så har han det avklarat. Ju tidigare desto bättre. Och alldeles sannolikt får även lillasyster barnsjukdomen inom kort. Därefter lägger vi det till handlingarna. Gott så.
För var sak har sin tid; man bockar av och går vidare mot nästa förväntade sak i livet, nästa åtagande, i välordnad kronologisk ordning.
Jag såg på när mina jämnåriga fick sina barnsjukdomar, skaffade sig sina hobbies, gick med i fotbollslag, lärde sig segla optimistjolle, konfirmerade sig, tog studenten, skaffade körkort, flyttade hemifrån, reste, gjorde karriär, gifte sig och skaffade barn. Allt detta i samklang med ålder; prydligt och helt enligt den bruksanvisning som alla i min omgivning tycks ha fått på köpet när de kom till världen.
Själv blev jag utan den där bruksanvisningen. Jag kämpar på ändå, tro inget annat. Jag gör faktiskt mitt bästa, men ni måste förstå att för mig kan det ta lite längre tid. Typ ett par decennier eller så.
Men jag upplever minsann att jag börjar knappa in. För sitter jag inte här i mitt radhus, med fru och barn? Står där inte en Volvo parkerad utanför?
Och när jag sveper in mig i min morgonrock och skyndar ut i morgontofflor i snön för att hämta tidningen, då känner jag mig sannerligen i samklang med tid och ålder, jag rentav älskar mig själv då. För bilden av mannen i morgonrock som hämtar tidningen i sin brevlåda utanför sitt radhus är liksom min sinnebild av den mogne man jag önskar vara.
Kanske är jag äntligen i harmoni med mig själv och den jag är i livet nu. Visst, jag nådde fram väldigt mycket senare än de andra, men jag är här nu, precis som ni. Jag är oangripbar där jag sitter; allt har bockats av, jag är i harmoni.
Jag studerar min sons vattkoppor. Han tycks ha fått en relativt mild variant, de är inte så många och i övrigt verkar han vid gott mod. Jag klappar honom på kinden, säger att det kommer klia och svida ett tag bara, sen går det snart över. Ingen fara, alla barn får vattkoppor.
De första prickarna på mitt bröst avfärdar jag, skrattar åt min tanke: att dessa skulle kunna vara vattkoppor. I min ålder? Haha. Känner mig lite febrig, men det gör man ju till och från hela tiden tycker jag. Så börjar det klia mer och mer, överallt kliar det, och jag ställer mig framför spegeln och jag är som en bild i en sån där bok om barnsjukdomar. Men framför mig i spegeln står inte ett barn, där står jag. Och allt det där jag uppnått har ersatts av en miljon vattkoppor. Jag är vattkoppor nu, inget annat.
