Oväntat skriftligt förhör i skolan, när man satt där och kände iskylan sprida sig: är detta min uppväxts sammanfattade fasa? Sannolikt är det så. För av allt obehag som finns att välja mellan, så når det sitt klimax här, just när dessa ord uttalas; Ta fram era pennor och suddgummin, flytta isär bänkarna, det blir skriftligt förhör idag.
Inte för att muntliga förhör var behagliga direkt, när läraren svepte med blicken över klassrummet på jakt efter de skräckslagna, de obrydda, de angelägna. Men då kunde jag åtminstone sväva iväg, göra mig vag och svårfångad. Och inget skulle dokumenteras, annat än i lärarens huvud.
Men det skriftliga förhöret, det var slutet. Nu var man ertappad, krossad. För trots att jag var väl medveten om riskerna, och faktiskt livrädd inför dem, så var jag praktiskt taget alltid oförberedd. Det var så märkligt, hur jag lyckades förtränga morgondagen och istället bara ägna kvällarna åt flyktiga och rent destruktiva tankegångar, sittandes vid skrivbordet.
Det oväntade skriftliga förhöret uppenbarades sig sedan som en hälsning från Satan. Och jag tänkte alltid att när jag blir vuxen, likt skarprättaren som nu delade ut mitt dödsstraff, ska jag också bli lärare, bara för att få vara den som utdelar dödsstöten framför att vara den som tar emot den. Säkert jagades läraren av sina egna demoner, men just här och nu var rollen den härskande.
Och min den förlorade: Vad gjorde jag av tiden igår kväll, varför vill jag mig själv så illa?
Mitt namn på ett papper fyllt av förvirring och kråkfötter. Snart skulle min insats granskas och smetas över med rödpennans brutalitet. Kunde detta fiasko innebära en vändning, en skärpning? Nej, allt skulle bara fortgå. Fanns här någon slags perverterad belöning jag sökte i dessa ständiga nederlag, ett begär efter den yttersta dagen, dag efter dag? Så måste det ha varit.
Som för att skymfa ens kvarlevor hände det ibland att läraren begärde våra föräldrars underskrift. Skräcken tänjdes ytterligare och tog hela min värld i sin besittning. Nu drogs även min familj med i mitt fall, och dess goda namn skulle svärtas av detta svarta får som var jag.
Därtill, som om det inte vore nog, kunde läraren också roa sig med att läsa upp allas resultat, från toppen till botten, inför klassen.
Hjärtlösa lärare, hopplöst borttappade individer; hur de njöt av att få ge igen för något jag inte visste någonting om.
Idag är de borta, säkert varenda en. Jag är kvar ett bra tag till. Och i det finns ingen slutstats att dra.
