"Jag ska skicka karate på dig, din jävel!!" Gympaläraren vibrerar av hat när han tjuter ut sitt ursinne. Han försöker vara skrämmande, som att det skulle bita på den storväxte åttondeklassaren, men jag hör mycket väl på den gälla, spruckna rösten hur sorgsen och rädd han är. "Med post då eller?" svarar eleven utan att titta på honom, och lunkar därefter så sakteliga ut från gymnastiksalen. Ett tillbakahållet fniss sprids bland oss övriga. Det är tisdagens första lektion, och den avslutas här; läraren har misslyckats. Han blåser i sin visselpipa och viftar lite med ena armen, men han säger inget mer nu. Vi går mot omklädningsrummen, flickorna till sitt och pojkarna till sitt.
Jag ser hur läraren ställer sig lutandes mot en plint, hur han med ett tomt ögonuttryck tittar ut genom fönstret. Men jag tycker inte synd om honom, jag tycker ingenting.
Han är bara ännu en lärare tillintetgjord av oss, klass 8A. Jag anslöt mig i trean, och nu har vi nått ända hit, till den åttonde klassen. Bara nian kvar sen, innan denna skapelse upplöses. Ibland tänker jag att vi förtjänat varandra, som att det skulle finnas ett skäl till varför just vi fösts samman. För vår grannklass, 8B, den tycks vara skapad på ett helt annat vis; de trivs ju verkligen tillsammans, med varandra och med lärarna.
Men vi i 8A, vi borde aldrig ha träffats, tänker jag när jag klär av mig och går in till duschen. Jag ställer mig där bredvid de andra nakna klasskamraterna. Jag tittar rakt fram, in i kaklet. Vi är på så olika platser i vår fysiska utveckling, och jag vill inte se. Men jag känner de utforskande blickarna.
Tänker på incidenten under förra veckans gymnastiklektion, när de storväxta drog ner brallorna på en av de mindre när han hängde från de romerska ringarna. Hur han sprattlade där, naken på underkroppen till allmän beskådan. Det var så bedrövligt. Och läraren, undrar om inte han också skrattade, tillsammans med de andra.
Men det var ju inte jag som hängde där, och det var ändå en lättnad i sammanhanget.
Vi klär på oss och jag inser att mitt hår kommer att frysa till is på rasten eftersom jag glömt mössan hemma. Det är smällkallt på skolgården, och mitt hår fryser snart till. Klassen driver planlöst runt i sina vanliga grupperingar. Jag går i någon slags cirkel runt gården tillsammans med en vän. Vi går i tystnad, för just nu finns inget att säga. Jag med en oro i mig, vad han känner vet jag inte.
När klockan ringer är det dags för matematik, och det var länge sedan jag förstod något där. Idag väntar dessutom prov. I sextio minuter ska jag sitta där och driva allt längre ut i vilsenhet. Jag kommer att lämna in ett haveri, och sedan skall detta rättas och återlämnas till mig. Som att jag inte redan visste att jag är förlorad.
Jag tittar på skolans stora klocka. Visarna hackar sig framåt, obönhörligen. Det är fortfarande morgon, ännu inte förmiddag, och hur jag klarat mig ens så här långt förstår jag inte själv.
