Tisdagseftermiddag i Klass 8A

Tillbaka på skolgården. Vi vandrar i den där cirkeln igen, jag och min vän. Det har vi gjort sedan rätt länge nu. Förr om åren var vi fler som umgicks, men nu är det mest bara han och jag. Det är så rörigt med alla de andra; man vet liksom inte var man har dom. Därför är det enklast så här: vi två bara och cirkelpromenaden.
   Det är inte alltid vi hittar samtalsämnen, men vi har känt varandra så länge nu och kan vila i tystnaden. Nu befinner vi oss här, mitt i högstadiet, och vi klänger oss fast vid varandra;  är varandras livbojar.
   Men just den här lunchrasten pratar vi om tennsoldater. Ett gammalt intresse vi delat tidigare som sedan en tid engagerar oss igen. Men nu i mer avkopplande syfte; det är en rofylld sysselsättning, att smälta tenn och hälla ner i formar. Att måla och pilla med de små soldaterna tillsammans hemma hos varandra minner oss om tiden innan. Eller vad vet jag. Det här är inget vi talar högt om iallafall.

Jag ser hur de närmar sig oss, noterade tidigare hur de tycktes mobilisera sig, tjejgänget i klassen. Fem stycken är de, och nu är de framme vid oss. En av dem tar till orda, talar för resten. Hon berättar  att de är missnöjda med oss. De tycker att killarna i klassen blivit tråkiga och ointressanta och inte alls som de i exempelvis 8B. Säger att vi är töntar, allihop.
   Sen går de vidare, bort mot fotbollsplanen där de andra killarna är. Vi säger inget om det, eller om något annat, de resterande minuterna innan klockan ringer och det är dags för teckningslektion.

Teckningsläraren tar emot klassen när den ramlar in. Han pratar men kan omöjligen bryta igenom och nå fram till eleverna som drar runt i lokalen. Det är tydligt att han haft en tanke och en bild av hur lektionen ska gestalta sig, men allt det tycks rinna honom ur händerna direkt. Det gör mig alltid så sorgsen att tänka på; ser hur han går omkring här innan lektion och förbereder, fixar och tar fram. Så bara rasar vi in, snöslaskiga och trötta och alldeles oemottagliga för denna persons envisa dröm om att få ha en värdig stund tillsammans med oss.
   Han är så skör, teckningsläraren. Och nervös. Som jag själv, och säkert är det därför jag inte kan låta bli att förakta honom. Jag tänker att han inte borde vara här, utan nån annanstans. På en plats där jag kunde respektera honom.

Men lektionen fortskrider. Och trots att ingen egentligen vet vart vi är på väg så ritas och målas det ändå. Läraren tassar runt, då och då böjer han sig över någon som sitter och kluddar på ett papper.
   Jag ritar mina vanliga motiv. Det är soldater på slagfält, stridsflygplan och sönderbombade hus. Någon av de storväxta kommenterar hur barnsligt han tycker det är, att jag fortfarande ritar sånt. Vet inte hur jag ska bemöta, är liksom orkeslös efter tjejernas attack på rasten.
 
Jag har gått vilse i vilsenheten. Vill varken framåt eller bakåt. För kanske finns den inte, den här platsen? Och vi? Eller är det allra bästa på riktigt ouppnåeligt, att aldrig ha blivit född, att inte finnas till? Och kvar finns då bara det näst bästa, att om vi alltså finns så kommer vi också att dö. Då är väl det ändå en slags tröst.

Plötsligt välter någon ett bord över en annan. En glasburk med vatten och penslar krossas mot golvet. Teckningsläraren ger ifrån sig ett gällt skrik, och en förvillande stillhet infinner sig i rummet. Därefter kommer skratten, som vanligt. Han ber oss att lämna lokalen, lektionen är avbruten.
   Hans uppgivenhet är avskalad och ren, och jag tänker att här finns faktiskt en gnutta värdighet.

Klassen rinner ut på skolgården igen. Det har börjat snöa och snart infinner sig de vanliga grupperingarna och vår cirkelpromenad. Klockan är bara tio över ett och ännu är dagen inte över. Klockan två kommer klockan att ringa igen, och kalla in oss till fysiklektion. Där väntar skriftligt förhör idag. Det vet jag inte nu.
   Jag promenerar vidare i mitt tillfälliga andrum.