Det är fortfarande oordning i rummet när proven läggs ut på bänkarna. Ett förlupet suddgummi träffar mig i bakhuvudet, jag vänder mig om utan att egentligen bry mig. Mina tankar är domnade, min kropp förskjuten; jag är inte riktigt närvarande men ändå är jag ingen annanstans än just precis här.
Min upplevelse av detta som sker är lika skev som den är skoningslöst skarp. Som alltid när min kunskap ska mätas och bedömas.
Stöket avtar så sakteliga, övergår i ett lågmält sorl som snart sänker sig till en bedräglig tystnad. Jag vandrar med blicken bland klasskamraterna, ser hur de sjunker ner i koncentration, en efter en. Läraren vandrar mellan raderna av bänkar. Han luktar mycket illa och stanken från honom dröjer sig kvar hos mig när han passerar. Det är en svårbeskrivlig odör, men den är vad den är, liksom pålitlig. Alla bär de på sina egna, och denna är den här lärarens variant.
Räkneuppgifterna på pappret framför mig breder ut sig och jag skummar igenom dem. Det börjar stickas i huvudet, och mina fötter tycks förlora allt blod.
Plötsligt hoppar tiden fram och de första eleverna börjar lämna in sina prov. Några av dem tillhör de förtappade; de som inte kunde bry sig mindre när de lämnar in matteprovet utan att ens ha försökt. De flinar och skakar lätt på huvudet när de lämnar rummet, nöjda över att ha skaffat sig en längre lunchrast. Det verkar så bekvämt att vara på det sättet, tänker jag, att kunna ställa sig över sådant här.
Andra är så effektiva att de redan nu räknat klart alla uppgifter - de med fallenhet för denna typ av problemlösning - och de går nu rakryggade genom klassrummet fram till katedern och läraren tar emot deras verk med en tillitsfull blinkning.
Det är alltid de samma. Och vi som sitter kvar är en brokig samling. Ser hur vissa försöker snegla på sin bänkgranne, luska reda på svar. Andra skriver och suddar frenetiskt, om vartannat. Någon stirrar ut genom fönstret bara.
Själv genomfars jag av samma maktlöshet som alltid. Jag är bortom allt, men dessvärre i allra högsta grad medveten. Tillståndet är egentligen outhärdligt, för jag har inget eget förhållningssätt; är varken likgiltig eller förberedd. Och mina försök är meningslösa - jag är fast i en fåfänglig hjälplöshet som ska hålla mig kvar provtiden ut. För jag förstår ingenting av det som jag förväntas kunna.
Jag lämnar in sist. Läraren tar emot utan att höja blicken.
Ute i iskylan på väg mot matsalen återvänder ändå någon slags värme i mig. Nu är det här över åtminstone. Och visst brukar han ta god tid på sig med rättningen, det ger mig ju ändå ett andrum, en nådatid, att vila i.
Min vän, som lämnade in sitt prov långt före mig, väntar på mig utanför matsalen. Vi går in tillsammans. Det serveras gråglansiga kroppkakor. Jag plockar några knäckebröd och häller upp ett glas mjölk, det blir min lunch idag.
Vi talar lite om provet, om svaren och så. Han tycker att det var betydligt enklare än vad han trott. Och jag inser, som väntat, att jag varit helt fel ute rakt igenom.
Dagen är halvvägs gången. Nu väntar lunchrast och därefter teckning.
En dag som andra, så här långt.
