Som genom en fingerknäppning slår febern till och jag placerar mig i sängen i källaren. Jag är utslagen, chanslös inför denna kraft.
De trygga ljuden från min familj däruppe i köket, jag vill upp dit, men jag hör dem allt vagare; de smälter samman med ljuden, rösterna, från min tidiga barndom där jag ligger och skakar i min klättrande feber och jag är tillbaka i den där trappan, på väg ner till TV- rummet. Jag återvänder alltid hit när frossan skalar av mig alla lager. Till mitt första minne som också kunde blivit det sista.
Jag är tre år och har en brödkant sittandes på tvären i min strupe. Min pappa, jag vet att han är därnere, jag är på väg till honom. Men trappan, den har ju inget slut och jag kan inte andas. Perspektivet ändras och jag ser mig själv nu: ser hur livet rinner ur den lilla kroppen, hur det lilla ansiktet, mitt ansikte, färgas blått. Jag springer och springer och springer nerför trappan som går i en oändlig spiral ner mot min pappa.
Han får syn på mig och jag är så liten och så rädd. Skräcken i min pappas ögon när han tittar upp, jag ser den nu genom mina feberångor. Ser den så tydligt. Han lyfter upp mig, lägger sina armar runt mig och trycker till.
Och i feberdrömmen blir vi sedan liggandes där på golvet. Hans armar, så fulla av kraft, håller mig kvar, läker den pojkes kropp som en gång var min. Vi ligger där, han och jag, i en tidsrymd som inte går att mäta; en evighet som är pappa och jag.
Jag vaknar till, befinner mig åter i källarens svala mörker. Min tröja är blöt av febersvett, jag skälver till av frossan.
Och jag är så tacksam.
