Min största idrottsliga triumf

En gång i tiden var jag engagerad i sporten fäktning. Mitt engagemang var inte det man finner hos någon som bara är ute efter stunds förströelse eller bara en hobby vid sidan av skolarbetet. Inte heller sökte jag i detta den fysiska utmattningen, den som gör så gott.
   Och jag var verkligen inte på jakt efter segrar eller troféer. Så varför fäktades jag?

Idag kan jag inte jag inte komma på något annat svar än det ständiga: jag vet inte. På tisdagar gick jag på fäktning, så var det bara. Att det skulle vara på mitt eget initiativ är väl att betrakta som uteslutet. Söka sig till en sporthall mörka vinterkvällar var inte en instinkt jag hade inom mig, då som nu. Men jag antar att jag med detta försökte foga mig, göra sådant som väntades av en elva-tolvåring; att helt enkelt bjuda till lite och vara som alla andra.
   För jag var ju inte ensam, naturligtvis var jag inte det. Sporten kallade på sina unga, och vi kom. Vissa med passionen och glöden och den inre driften att besegra och förgöra.
   Och så vi andra. Vi som hasade oss dit ändå. Eller var det bara jag? För mig var det bara jag och min egen vandring genom något som bara var, så ja, det var väl jag bara.

Och så tränaren förstås. Den disciplinerade mannen; ännu en av dessa vuxna med uppfordrande blick. Men hans ögon var snälla, om än med en svärta; säkert var han en människa med egna tillkortakommanden i livet. Någonstans, eller möjligen överallt, kämpade han väl också för att begripa sig själv och sin omgivning. Men inte just här. På träningen med de unga var han helt sann. Här var han oklanderlig i sitt engagemang; hur han anmanade nykomlingarna och outtröttligt gick igenom de grundläggande stegen och tekniken och reglerna.
   Men jag tänker att belöningen låg i att betrakta progressionen hos de unga, hur de hela tiden tog sig framåt.
   Han var från Polen och jag minns att hans svenska var en avskalad variant och jag kunde uppskatta det, tydligheten i hans kommunikation. Där fanns inte så mycket av den subtila utfyllnaden mellan raderna, den som man inte visste hur att tolka.
   Eller så var det bara så han var: avskalad och tydlig. Nästan kärv.
   Någonstans gillade jag honom ändå, och säkert var det därför den ständigt återkommande besvikenheten i hans vänliga ögon smärtade mig så. För hos mig fanns inget framåtskridande, ingen utveckling att njuta av.

Bara min förmåga att alltid vara på plats varje tisdag kunde man beundra.
   En snöstormig januarikväll var jag den enda som dök upp på träningen. Och vi körde de vanliga övningarna, han och jag bara. Tränaren gjorde inte avkall på sitt engagemang, trots att det endast var jag där och ingen av de andra, hungrigare ynglingarna. Naturligtvis var det en principsak för en hängiven tränare av hans sort.
   Våra floretter klingade mot varandra och jag minns att jag genomfors av något som jag inte riktigt kunde känna igen. Men kanske hade det att göra med att alltid dyka upp, att vara enträgen utan att förstå varför. Möjligen kunde han respektera mig för det åtminstone, nu när min tekniska utveckling var så stillastående.
   En timme senare, när träningspasset var till ända, tittade han på mig en stund, tyst. Tack för att du alltid är här, sade han sen med ett snett leende. Jag torkade svetten ur ögonen och fick en alldeles kort kontakt med hans. Tränarens blick bar ett stråk av frustration.
   Han var besviken, men inte på mig den här gången. Det kändes gott.

Och jag traskade hemåt i snöblåsten med en insikt jag inte riktigt kunde sätta ord på. Men jag tror det handlade om att inte egentligen behöva röra sig framåt.

Tisdagen därpå var det återigen bara han och jag. Plus lokalpressen. De var där för att skriva om det växande intresset för fäktning bland unga.

Vilorummet

Det finns ett rum på postkontoret där jag jobbar som kallas "vilorummet". Ett rum för återhämtning och rekreation, det ligger väl ordets natur: i "vilorummet" ska man kunna koppla av, skingra (alternativt samla) tankarna, eller bara sova.
   Rummet erbjuder en brits med ett litet bord bredvid. Här inne samsas även allehanda träningsredskap, inte för att kunna nyttjas, snarare har de kastats in här, som i ett grovsoprum.
   På britsen ligger några brevbärarjackor och en svart frottéhandduk, antagligen har de använts som filtar och kuddar. Det lilla bordet är belamrat med tallrikar och kaffemuggar. Golvet är täckt av damm och även grus.
   Rummet har använts, men för länge sedan. Kvarlämningarna minner om en annan tid; de utgångna jackmodellerna, muggarna, själva luften jag andas härinne. Här har brevbärare vistats förr, alla med olika bevekelsegrunder; de har sökt sig hit för att de måste.

Nu är jag här. Jag vet inte riktigt varför, men jag känner att jag behöver tillbringa tid härinne. Nästan varje lunchrast tillägnas britsen i mörkret. Ligger där och lyssnar på musik i lurar, stirrar ut i mörkret. På något sätt känns det förbjudet, som att jag är på en plats jag inte får. Kontexten är ju så besynnerlig. Ett rum, ett mörker, mitt i verkligheten, den krassa: en arbetsplats.
   Jag får inte ihop det. Men jag går in igen, när ingen ser.

Den här gången slumrar jag iväg, svävar med musiken som ett slags ankare. Utanför väggarna pågår verksamheten som vanligt; jag hör röster, skratt, alltmer vagt.
   Det är mycket behagligt, men samtidigt vill jag tillbaka, bort från dvalan jag försatts i.
   Musiken tonar ut, sen är det tyst i lurarna. Bara jag i mörkret och de avlägsna rösterna därute. Omsluten av livet som äger rum runtomkring; fjättrad av tiden som passerade för att sedan gå om mig. Och dvalan är en form av vakenhet utan tankar; endast förmågan att ana kvarstår. 
   Jag ligger stilla på rygg med händerna knutna över magen.

Är rummet i själva verket en försmak av livet efter detta, alltså döden? Rummet är ju en absurditet, lika obegriplig som döden. En avstjälpningsplats där man placeras samtidigt som allt bara fortgår.
 
Det eviga vilorummet, mitt bland oss.

"Cyklisten"

Jag cyklar till jobbet varje dag, året runt. Framförallt gör jag det för att slippa kollektivtrafiken, för på tunnelbanan, tillsammans med andra pendlare, det är ju där den skapas, ångesten över att arbeta; känslan av berövad frihet.
   När jag tar mig till arbetsplatsen på egen hand, utan att behöva underordna mig, då känner jag mig obunden. Arbetet är bara något jag bara river av i förbifarten, så upplevs det när jag cyklar dit.
   Det är tre mil fram och tillbaka. Och på det läggs allt cyklande som mitt arbete innebär. Jag cyklar oerhört mycket helt enkelt. Men jag skulle aldrig kalla mig "cyklist". Jag är jag, cykeln är cykeln.
   Den kommer aldrig att definiera vem jag är.

Därför är jag mycket noga med att min cykel är skruttig, och att min klädsel när jag sitter på den inte på något sätt är anpassat.

Att cykla varje dag året runt är såklart något som skiljer agnarna från vetet. De flesta faller ifrån när den första frosten kommer, och jag är så tacksam för det; att slippa samsas på vägarna med sommarcyklisterna.
   På vintern, när farttårarna fryser till is nerför kinderna, då är jag på riktigt fri. Och de enstaka andra som även de trotsar omständigheter, de är också fria människor. Starka och på riktigt, precis som jag.

Men ännu är vi inte där. Alltjämt måste jag dras med dem.
   Härommorgonen, vid ett rödljus, ställer sig en av dem jämsides med mig. Som vanligt pumpar jazzen i mina öron, men jag märker att han söker min uppmärksamhet. Tar av mig ena hörluren och vänder mig mot honom, en sån där "säsongare" helt klädd i lycra på en cykel i miljonklassen.
   "Dina bromsar låter, skriker så man hör dom hela vägen." Jag ler och sträcker uppgivet ut mina armar, för att liksom hålla med: de är lite jobbiga ibland, bromsarna, framförallt i nedförsbackar när ett rödljus närmar sig. Han tittar på mig och min cykel, forskande. Men han ler inte. Istället dömer han ut mig; min klädsel och min cykel.
  "Fantastiskt", säger han med illa dolt förakt, och lämnar mig sedan ställd när rött slår om till grönt. Jag cyklar efter, men hinner inte ikapp.

Naturligtvis förstår han inte vem det faktiskt är som han tilltalar på detta sätt.

Att jag minsann cyklar året runt.

Och varför skulle han bry sig?

En arbetsplats

Det händer ibland att brevbärarna kallas till arbetsplatsträff. Jag är ju en av dem, inte bara tillfälligt utan alltid - min lojalitet mot företaget är huggen ur sten och min tilltro till arbetskamraterna är orubblig. Människogruppen som hasar sig mot konferensrummet, dessa postiljoner; de tillhör mig och jag dem. Vi är tillsammans nu och alltid, och jag vet idag att jag föddes här, en del av mig iallafall.
   Arbetet är många gånger ett elände och kollegorna likaså. Så ser ju livet ut; utan mörker inget ljus, och fredagarna på den här platsen - då en veckas slit ömmar kropparna och man känner vittringen av helg - de läker och stärker.
   Jag är nog stolt ändå. Över att få vara med. Har varit på väg någon annanstans så länge, därför skänker det mig frid att äntligen få ge efter och liksom acceptera ödet. Att bli kvar.
   Men arbetsplatsträffarna, de är alltid bekymmersamma. För här, i rummet där vi trängs samman mitt under den trygga process som kallas arbetsdag, måste vi förhålla oss till den krassa verkligheten. Den som ständigt pågår därute och inte tar hänsyn till lojalitet och tillsammansskap.
   Min blick vandrar över rummet. Vet inte vad jag egentligen känner när jag betraktar de blåklädda, vet bara att jag inte vill att bubblan vi lever i någonsin ska spricka. Många av dem kan jag sannerligen leva utan, andra vill jag aldrig någonsin skiljas från.
   En dynamik har skapats här, och jag har kommit att bli mycket fäst vid den. Om den här arbetsplatsen går under gör även hela universum det.

Chefen berättar för oss igen. Om de dalande mängderna post, om kontor därute i landet som går under. Företaget är dödsdömt, och jag tänker - som jag alltid gör på de här domedagsmötena - att jag föddes här och jag kommer att dö här. Inte bokstavligt, men ändå: mitt liv kommer att löpa parallellt med företagets. Tillsammans försvagas vi för att slutligen inte alls existera. Hand i hand vandrar vi mot ljuset.

Åtgärder görs naturligtvis för att hindra denna utveckling, chefen försäkrar oss. Men de är mest att likna vid livsuppehållande sådana. Vi kan glädjas åt nuet, åt varandra, och åt den minskande arbetsbörda som faktiskt är innebörden av denna utdragna undergång. Och åt bullarna såklart, på arbetsplatsträffar bjuds det på tröstfika.

Mötet avslutas och vi skyndar ut till våra uppgifter, som hade vi bråttom.

Mailman på match

Hamnar som åskådare på en fotbollsmatch. Två lag från den översta nivån av fotbollsserier, Allsvenskan kallad. Hemmalaget ligger tydligen farligt nära att åka ur detta sammanhang och en seger mot besökarna hade verkligen suttit fint. Tre poäng, det får lagen vid vinst, skulle ge ett välbehövligt andrum, och ett lugn kan då infinna sig inför kommande matcher.
   För det handlar bara om det; att klamra sig fast, ännu en säsong. Som livet självt tänker jag, men jag tänker inte samtidigt på döden för nuförtiden är det bara livet som gäller.
   Fotboll är tydligt på så sätt, och det är väl därför så många gubbar samlas här och engagerar sig.

Stadion är en sån där gammal variant. Ser ut som den när jag och min pappa gick på matcher i en helt annan del av rummet som är min existens. Jag var liten där, och vi var tillsammans, han och jag. Och jag visste inte mycket mer om situationen än att det kändes gott att sitta där bredvid varandra i folkhavet på läktaren.
   Pausen, den mellan de två halvlekarna, var också en fin plats. Varsin korv med bröd i oktoberkylan; så enkel var lycka där.
   Sen satt vi där igen, bland de andra gubbarna. Men andra halvlek var annorlunda för mig, för då hägrade ingen varmkorv. Samtidigt var det ju då matchen avgjordes; stämningen tätnade runt omkring oss, men mina tankar brukade vandra åt andra håll. Kanske hamnade min pappa också någon annanstans då, i stolen bredvid. Undrar vad han tänkte på?

Ljuden är desamma idag; de hårda ekona från fot mot boll, boll mot panna. Ropen därnere på planen, de spridda skriken från läktaren. Sången från supporterdelen, trafiken strax utanför stadion.
   Besökarna gör två snabba mål. Känsloläget hos publiken påverkas därefter. Många är arga på domaren, tycker det är hans fel att det inte går som de vill. Okvädingsord avlossas mot honom från gubbar strax bakom mig. Domaren verkar inte ta någon notis, inte spelarna heller. De fortsätter bara framåt, fokuserade.
   Den är så märklig, relationen mellan de som gör och de som klandrar.
   Plötsligt gör hemmalaget ett mål, och sen ett till. Domaren blåser paus, folk samlas vid korvkiosken. Stämningen är uppsluppen nu, fylld av tillförsikt. Vilken vändning!
   Livet är så enkelt, så tydligt, på fotbollsmatch, om man väljer att tillägna sig. Jag betraktar ansikten där jag står med min sojakorv; så närvarande de är, i stunden fångna.

Andra halvlek börjar och det dröjer inte länge förrän hemmalaget gör mål igen och tar ledningen. Strax därefter gör de ännu ett och nu är det riktigt god stämning på läktaren. Själv zoomar jag ut, tankarna vill vidare, men jag hör vagt hur de nu faktiskt hejar på domaren.

Så enkelt och primitivt - ett sant folknöje. Men jag behöver nog vara en pojke med sin pappa bredvid sig.

Tröst

Råkar i samspråk med en kollega nere i källaren där våra postcyklar står parkerade, en av de där brevbärarna som jag upplever mig besjälad med. Vi slänger ibland lite käft med varandra uppe på kontoret; mycket trams naturligtvis, men alltid med ett angränsande till något annat. Han är en sådan där som befinner sig här och sköter sina uppgifter men med en distans, precis som jag och några med mig.
   Har väl aldrig hamnat djupare inpå varandra, han och jag, och det är ju ingen brådska med det; det räcker med tramset och den där uppfattningen av samförstånd oss emellan.
   Ibland förstår jag honom inte riktigt. Som när han ska visa bilder på djur han möter på turen. Nån gång var det en katt, och han visade mig en lång serie bilder på djuret, hur det följde honom längs trapporna. "Tittut", sa han när katten på en av bilderna tittade fram bakom en pelare, och jag var inte säker på vad jag borde säga då. En annan gång var det nån fågel, jag minns inte riktigt sammanhanget, men jag vet att jag den gången svarade på bilderna med fniss och någon form av raljerande över det här med andlighet och de fria fåglarna som budskapsbärare. Tomma fraser ligger ju nära till hands när man inte vet hur att annars bemöta.

I källaren står vi nu, och han visar mig återigen bilder. Den här gången är det någon slags duva som flugit in och satt sig när han var i ett postsorteringsrum. Han berättar att fågeln bara satt där och tittade på honom och att det var fint för att det var på dagen ett år efter att hans bror dog. Hans mamma gick bort en vecka senare, berättar han, och henne har han också fått besök av, i formen av en katt i trappan.

Bilderna på djur som gjort honom sällskap är alltså inte alls obegripliga eller tramsiga, de är konkret tröst. Jag kunde ju inte veta, men jag vet nu.

Nu

Jag har på senare tid försökt mig på att se på livet som ett sammanhang, ett endaste. Inte som som en lång rad skilda kontexter genom vilka man färdas, från en startpunkt till en slutpunkt, utan som ett enda rum i vilket man befinner sig. I detta rum sker livet. Och på denna plats har jag alltid existerat; jag är oavbruten här och behöver inte bekymra mig om början och slut.

   

Runt omkring rasar världen och en gång trodde jag mig behöva vara delaktig i den, alltså på riktigt inblandad i ett skeende bortom min överblick. Att jag förväntades lämna efter mig avtryck i virrvarret därute. Men inte längre. I mitt rum, mitt sammanhang, ställs inga sådana krav. Här bestämmer jag och här är livet för evigt. 

   Min fru, mina barn; i samvaron med dem tillåts inga andra synsätt än det på livet som en konstant, alla andra åskådningar är orimliga. 

Tiden går framåt, men bara i almanackan, inte i en djupare mening.

Min dödsångest, den som tidigare red mig på nattlig basis, vart tog den vägen? Jag var i samma rum då som nu, men rädslan för döden och alltings förgänglighet drabbade mig så hårt om nätterna; som att jag såg allting tydligt då. Skräcken var konkret just för att döden var det. Jag gnydde i mörkret, klarvaken och ältandes denna banala insikt.  

   På den tiden trodde jag verkligen på döden. Lät den rentav definiera vem jag var: en dödlig varelse.

Så besynnerlig denna tanke ter sig nu. Inte för att det inte skulle vara så, döden är väl ett faktum, utan för att mitt sammanhang, det som jag delar med de mina, är en så mycket starkare sanning.

Rummet har ändrat karaktär många gånger, men tillvaron här är vertikal, alltid. Och det tillhör oss.