Min Plats

Döden, hur tänker jag mig den? Det gör jag inte, jag tänker mig inte den. Och det är väl underligt med tanke på att tanken på den finns där hela tiden.

 Att livet fortsätter utan mig är en skrämmande bild i sig, men det kan jag acceptera; som att barndomen och ungdomens dagar är passerade, men att de ändå pågår i andra människor omkring mig. Och tiden som, när man blickar bakåt, framträder i sin bisarra hastighet. Det är snart över ju, om man funderar över de senaste tjugo åren och sedan lägger dem framför sig och betänker att tiden accelererar hela tiden. 

 Det skenande tåget som är ens liv. Hur lever man det? Det förstår man just innan man drar sitt sista andetag, sägs det. För efterklokhet är livets undervisning. Men vad är det vi ska lära oss, och till vad tar vi med oss dessa lärdomar? Om evigt mörker är det som väntar oss, vi som håller på att bli gamla, (alltså alla människor); vad betyder då all denna strävan?

Håller jag på att bli religös? Är jag så gammal redan? 

Jag behöver se framför mig en plats som tar vid efter livet levts. Men jag vill inte förlita mig på gamla sagor, inte underkasta mig andras föreställningar. Så jag får väl skapa mig min egen plats, min egen religon om man så vill. Men hur?

Hur tänker ni? Dela in er i grupper och diskutera!

Ett outplånligt verk

Jag bodde bara ett kvarter från en kompis som bodde i en lägenhet ovanför en blomsteraffär. Mitt emot affären låg en läskbutik med tuggummiautomater utanför. Och strax bakom den kunde man skymta skolan. Och så ödehuset med alla kraschade fönster. Det tornade hotfullt upp sig alldeles bredvid blomsteraffären. Vi brukade ibland roa oss med att kasta sten mot de glasskärvor som fortfarande satt kvar i fönsterkarmarna. Ljudet av glas som träffas av sten och sen dunsen därinne i mörkret, det var så härligt. Denna lilla sfär var den värld jag kände då; blomsteraffären, läskbutiken, skolan och ödehuset. Sen var det en tredje kompis också. Han bodde en bit bort, i ett av höghusen, en liten bit utanför det lilla universum som var vårt.

Tillvaron där och då var förhöjd; allt var intensifierat, sådan är den ju, barndomen. Världen var obegripligt stor, trots att den nog tog slut någonstans strax bortom höghusen. Att föreställa sig något större, ett annat sammanhang längre bort, var inget vi förmådde göra. Det vi levde i räckte gott.

Vi tre var en spretig samling. Tiden och platsen, slumpen alltså, hade fört oss samman, och dynamiken i denna lilla grupp var av en nyckfull art. Jag och kompisen ovanför blomsteraffären var ofta på vår vakt inför vännen från höghuset. Han var nämligen mycket oberäknelig i det att han kunde gå från lugn och förnuft till galenskap i full blom på bara ett ögonblick. Vi två kunde emellanåt dras med i utspelen, men alltför snart drabbades vi av oro och ånger och skyndade oss hem, bort från ödehus och besökare från andra galaxer.

En gång plockade han plötsligt upp en vit skolkrita, satte den mot det röda träplanket som löpte runt blomsteraffären. Han sprang och sprang med kritan mot staketet, hela vägen från början till slut, säkert 30 meter. Där vände han och sprang hela vägen tillbaka, fortfarande med kritan mot det röda träet, hojtandes som en schimpans. När han sprungit hela vägen tillbaka började vi ana vad det var han höll på att skapa med sin krita, och vi rodnade explosivt och skrek åt honom att sluta. "Jag bor faktiskt här!", skrek min kompis. Men det var naturligtvis, som alltid, lönlöst. Fram och tillbaka sprang han, fullständigt uppslukad av den kreativa process han så plötsligt dragits in i. Så var han klar.

Sannerligen var den praktfull. Han gick utmed den ett tag, hänförd av sin egen begåvning och det storverk han just producerat. Och det gick ju faktiskt inte att värja sig, även vi var imponerade.

Så hörde vi fönster som öppnades, och vi stod paralyserade. Men konstnären själv var oberörd av det annalkande hotet, så var det alltid; han var fri. Han kastade iväg kritan och lämnade oss där.

Kanske var det den tidens förhöjning av alla upplevelser, men jag tror inte det: inget konstverk har någonsin gjort ett större intryck på mig.

Dålig vinnare

Om man såg hur jag betedde mig vid Jack Vegas-maskinen kunde man lätt förstå att för mig var det inte fråga om en stunds förströelse. Hur jag satt där där tom i blicken och tryckte mekaniskt med pekfingret. Runt omkring mig pågick kvällen och jag morrade, visade tänderna, åt mina vänner när de de ville att jag skulle lämna den där erbarmliga maskinen och istället umgås.
Ljudet när en hundralapp sögs in i maskinen var livsuppehållande för mig samtidigt som det var ett sätt att långsamt dö: jag tänjde på tiden, och min enda strävan var att få stå kvar i det bedrägligt varma ljuset, höra när det plingade till.

I perioder var det så. Jag spelade för mycket. Pengar men framförallt tid som för evigt gick förlorade på det mest andefattiga vis. Så kunde det helt tvärt upphöra, och spelandet blev plötsligt fullständigt ointressant för mig. Livet fortskred. Naturligtvis inte friktionsfritt, och säkert var det fyllt av andra former av missbruk, men åtminstone fritt från spelande. Men så vips kunde jag finna mig själv sittandes där vid ljuset igen. Fram och tillbaka, med varierande tidsintervall.
Så minns jag det, luddigt - för så är det med spelande för mig; det blurrar till tillvaron. Tiden förvrängs; den upphör liksom, och därmed även livet. Det var aldrig pengavinster jag åtrådde, bara tiden i ljuset; aldrig fick den ta slut. Tiden var min insats och min förlust.

 Ena stunden fullkomligt besatt, nästa helt likgiltig.

Men det där var så länge sedan nu. Idag är det tiden med de mina jag månar om mest, och nätkasinonas vedervärdiga lockkampanjer biter inte på mig. Trots att man nu slipper skammen i att sitta där, helt offentligt i sin misär vid en maskin, och istället kan förnedra sig själv hemifrån. Eller kanske just därför: för tänk att släppa in denna djävul i sitt eget hem, där man ska vara som mest trygg.

Så en dag. Jag var hemma med barnen, vabbade, och var samtidigt själv drabbad av sjukdom. Tiden var ur led; sjukdomarna hade avlöst varandra under vintern, både deras och mina, och jag var vilsen, nästan uppgiven. Men jag var ändå lycklig där jag var. Tiden var inte bara min, den var vår tillsammans.
Men helt plötsligt, utan att jag förstått det själv, hade jag klickat på en sån där blinkande annons. Mina händer darrade febrigt när jag hamrade in personuppgifter och kontonummer. Och det var bonus hit och gratissnurr dit. Omvärlden, alltså mina barn, stängdes av.
Jag morrade inte, men mina ögon och min uppmärksamhet riktades nu åt ett enda håll, bort från dem. Tiden gled mig ur händerna och jag förlorade helt uppfattning om den. Jag var fångad. De fick mig till slut.

Och jag spelade och spelade, försummade och försummade. Aldrig ville pengarna ta slut, trots att jag satte in en mycket liten peng. Upplägget från förr - att spela tills inget finns kvar - var svårt att praktisera här: jag vann ju hela tiden. Och så länge pengarna rasade in hade jag inget annat val än att sälja mig själv, min själ, till Djävulen.
Tid som jag aldrig får åter, pengar som jag aldrig trånade efter. Hörde barnen, avlägset; de sa något om lunch, att de var hungriga. Och jag gjorde det oväntade: jag la av. Lika plötsligt som jag började.

För kanske är mitt spelbeteende inte särskilt svårfångat längre. Jag hatar helt enkelt spel och dobbel. Därför att tiden vi har tillsammans är det enda som är värt något.
Och pengarna jag vann är bara en påminnelse om den skam jag kände.

Kronprinsen

En gång för länge sedan hade jag ett alldeles särskilt otäckt jobb, sannolikt ett av de allra vidrigaste jag någonsin tvingats ta mig genom. Nyss utslängd i den karga verkligheten efter en underbar oändlighet i en teaterskolas skyddade kuddrum sökte jag något, vad som helst, och jag hamnade här, som allt-i-allo-underhållare på Kronprinsen i Malmö. "Singing Waitress" även kallat.

Vi var en brokig samling rätt vilsna existenser, vi som anställdes i denna satsning. Konceptet var att vi - alla med någon form av artistambition - tillsammans skulle stå för allt i detta nöjespalats: servering, garderob, disk, karaoke, casino. Och så underhållningen då, vilket var det samtliga hade gemensamt: en strävan efter att stå på någon slags scen.
Nån spelade munspel, en annan sjöng musikal, en tredje spelade basfiol, en fjärde flöjt. Sedan var det jag och alla de andra, vi som ville framföra teaterscener, och som var vana vid att ostört få göra det på våra små skolor. Jag hade tyckt så mycket om det, att få framföra och gestalta text, höra skratten och överösas av beröm efteråt. Blev så varm inombords då, så rusig, av all bekräftelse, och jag tänkte att så här kommer det alltid att vara nu; till slut hade jag hittat mitt rum. Teater skulle bli mitt liv. Uppdelningen var klar: jag står på scen och ni är publik. Och så här långt hade alla fogat sig; jag uppträdde och alla var så snälla.

Därför förtjänade jag väl Kronprinsen. För att alla uppvaknanden är värdefulla.

Min huvudsakliga arbetsuppgift utöver underhållning på scen var som croupier vid Black Jack-bordet. Männen runt bordet var inte ute efter förströelse eller underhållning. De såg inte alls särskilt lyckliga där de satt med sina små gester kring korten, en del berusade och otåliga, andra bara märkligt fokuserade, avstängda. Minns att jag alltid hade askfatet på bordet under uppsikt eftersom en annan croupier fått ett sådant slängt i pannan, säkert helt oväntat av en av de avstängda.

Plötsligt kunde en överordnad knacka mig på axeln, beordra mig avsluta given och därefter bege mig upp på scen.

 Jag hade valt att framföra små monologer, sådana som togs så väl emot på skolan. Men den här scenen var en annan; därute bland borden, barerna och dansgolven fanns ingen välvilja, ingen önskan att studera den talangfulla ynglingen på scen. Huruvida jag var en oslipad diamant eller inte var inget som intresserade någon längre. Men jag rabblade min text och någon därute ropade "Tillbaks med dej till Black Jacken!" och jag mumlade klart och lommade sen tillbaka till bordet och askfatet och männen som alltid satt där.

Det hände även att jag tvingades rycka in i serveringen. Det var särskilt smärtsamt minns jag, då man här mötte människorna i runtom i lokalen, de man försökt underhålla. En gång skulle jag bära ut och servera plankstek och min tumme och mitt pekfinger gled in i det heta potatismoset; hur jag kvävde skriket, hur gästerna kring bordet skrattade när de såg mig i mina våndor: det var ju han, kufen som stod på scenen precis och var obegriplig, vad håller han på med NU?

Egentligen ett helt läkt sår, tiden på Kronprinsen. Men jag gillar att tänka på den ibland när jag trallar runt på stan med min postväska.

Ur spel igen

Min son fick vattkoppor för ett par dagar sedan, och det är ju bra så har han det avklarat. Ju tidigare desto bättre. Och alldeles sannolikt får även lillasyster barnsjukdomen inom kort. Därefter lägger vi det till handlingarna. Gott så.
För var sak har sin tid; man bockar av och går vidare mot nästa förväntade sak i livet, nästa åtagande, i välordnad kronologisk ordning.

Jag såg på när mina jämnåriga fick sina barnsjukdomar, skaffade sig sina hobbies, gick med i fotbollslag, lärde sig segla optimistjolle, konfirmerade sig, tog studenten, skaffade körkort, flyttade hemifrån, reste, gjorde karriär, gifte sig och skaffade barn. Allt detta i samklang med ålder; prydligt och helt enligt den bruksanvisning som alla i min omgivning tycks ha fått på köpet när de kom till världen.

Själv blev jag utan den där bruksanvisningen. Jag kämpar på ändå, tro inget annat. Jag gör faktiskt mitt bästa, men ni måste förstå att för mig kan det ta lite längre tid. Typ ett par decennier eller så.
Men jag upplever minsann att jag börjar knappa in. För sitter jag inte här i mitt radhus, med fru och barn? Står där inte en Volvo parkerad utanför?
Och när jag sveper in mig i min morgonrock och skyndar ut i morgontofflor i snön för att hämta tidningen, då känner jag mig sannerligen i samklang med tid och ålder, jag rentav älskar mig själv då. För bilden av mannen i morgonrock som hämtar tidningen i sin brevlåda utanför sitt radhus är liksom min sinnebild av den mogne man jag önskar vara.

Kanske är jag äntligen i harmoni med mig själv och den jag är i livet nu. Visst, jag nådde fram väldigt mycket senare än de andra, men jag är här nu, precis som ni. Jag är oangripbar där jag sitter; allt har bockats av, jag är i harmoni.
Jag studerar min sons vattkoppor. Han tycks ha fått en relativt mild variant, de är inte så många och i övrigt verkar han vid gott mod. Jag klappar honom på kinden, säger att det kommer klia och svida ett tag bara, sen går det snart över. Ingen fara, alla barn får vattkoppor.


De första prickarna på mitt bröst avfärdar jag, skrattar åt min tanke: att dessa skulle kunna vara vattkoppor. I min ålder? Haha. Känner mig lite febrig, men det gör man ju till och från hela tiden tycker jag. Så börjar det klia mer och mer, överallt kliar det, och jag ställer mig framför spegeln och jag är som en bild i en sån där bok om barnsjukdomar. Men framför mig i spegeln står inte ett barn, där står jag. Och allt det där jag uppnått har ersatts av en miljon vattkoppor. Jag är vattkoppor nu, inget annat.

Kullen

Jag hämtar mina barn på förskolan, och jag gör det enligt de sedan en tid invanda rutinerna: först dottern inne på avdelningen, och därefter sonen som vid den här tiden oftast är ute och leker i snön. Jag brukar betrakta honom från håll en stund. Han är alltid så sorgfri i stunden och rosig om kinderna när han gång efter gång åker nerför backen tillsammans med de andra barnen på den lilla kullen på skolgården.
Men inte idag. Idag hör jag förtvivlat gråt från kullen. Min son, min älskade lille pojke, är så förkrossad. Två barn har bestämt att han inte får vara med, bara de två får åka nerför backen.
Jag står först handfallen inför sceneriet framför mig, förstår inte hur jag ska närma mig. Försöker sedan låta vänlig men bestämd när jag väl agerar, men ter mig säkert endast tafatt och otydlig.

Mina barn. Jag måste ju skydda dem. Så varför händer sådant här? För att härda, göra dem redo för livet? Men de har ju inte valt livet - jag valde det åt dem. Ansvaret är mitt, alltid.
Situationen på kullen, kanske kan den kallas bagatellartad, men det är min son som plötsligt är utstött, och där och då slås hans värld i spillror. Inför mig.

På vägen hem sitter han tyst i dubbelvagnen bredvid sin syster. Ett mörker som jag inte tidigare sett har belägrat hans blick. Jag försöker muntra upp honom, men han genomskådar mina försök; min egen sorg genomsyrar mitt tonfall. Snöfallet tilltar, stora tunga snöflingor faller tätt. Och mina tankar söker sig bakåt, till en annan vinterdag i en annan tid. En tid då kurage och moral stod lågt i kurs. När  ens egen överlevnad utan tvekan gick före andras undergång. Och jag tänker på honom igen, hur han såg på mig den där gången när vi hamnade på tu man hand just i slutskedet av en lunchrast i åttonde klass:

Hans blick söker min, och jag möter den till slut. Hans bruna ögon är vädjande: kommer du inte ihåg mig? Vi som var kompisar under så lång tid, det är fortfarande jag som står här framför dig. 
Han säger något om att vi har likadana jackor. Men jag håller inte med, för jag vill inte ha en likadan jacka som han för han är den utstötte, den man inte vill bli förknippad med. Ingen vet när det blev så, eller varför, men så är det bara. Han hade väl bara otur. Och jag har nog med problem som det är. Så jag slår ner hans utsträckta hand, lämnar honom där i kylan. Min vän som jag delar så många fina minnen med. Och jag vet att jag gör fel, men jag har inget val.

Nästa dag på förskolan är allt som vanligt igen. De leker tillsammans, alla får vara med när de kastar sig ut från kullen. Och han skrattar med hela kroppen och vill bara åka en gång till och jag låter honom åka så många gånger han vill för jag har inte bråttom någonstans.

Musikern

Samarbetena med Thelonious Monk var särskilt utmanande för John Coltrane berättade han själv. Han sa: "Jag var alltid tvungen att vara mycket uppmärksam med Monk, för om du inte är uppmärksam hela tiden på vad som händer kan det plötsligt kännas som att du gått in i ett tomt hisschakt."
Så oerhört fascinerande, mötet mellan dessa två giganter. Hur de utmanade varandra, lockade fram varandras genialitet. Två musiker drivna av att ta sig framåt; ständigt sökande efter vägar bortom det de redan behärskar.

Jag älskar musiker. Älskar historierna, beskrivningarna. Och musiken såklart, det där svänget som aldrig tappar smak. Musik som skapades för att överleva och sedan leva vidare för evigt; som inte är ett tuggummi vars smak snart falnar.

När det kommer till livets beskaffenhet - man föds, lever och återgår sedan till samma tillstånd som rådde innan födseln - så har jag nog nått fram till insikten av detta ens enda liv. Jag lever mitt liv nu, och när jag betraktar det framstår det faktiskt som ett liv rätt likt många andras; det rullar liksom på.
Jag är verkligen på en bra plats nu. Dessvärre rasar tiden framåt, och att säga att allt kommer att glida mig ur händerna låter väl drastiskt - för så är det ju för alla människor, så ser livet ut: varför vara så dramatisk kring detta? Jag är på väg att bli gammal bara, som alla människor, och jag accepterar upplägget: ett liv och ingen tar sig ur det levande.

Men när det kommer till musik och musiker händer det att jag lämnar den uppfattningen. Att jag själv inte är musiker är nämligen så besynnerligt att det får mig att vackla. Det stämmer helt enkelt inte. Och jag föreställer mig parallella rum i vilka jag musicerar, hela tiden på min vakt för att inte hamna i det där tomma hisschaktet, oavbrutet progressiv och oändligt fascinerande. Rum där jag skapar jazz för all tid framöver.
Men rummen finns inte, ingenstans producerar jag musik. Detta kan jag inte acceptera.

För jag ÄR musiker, om inte i detta liv så i nästa.