Tillbaka i vilorummet

 ”Har du börjat med det där nu igen?” Min kollega och vän låter både besviken och lite road när jag berättar att jag börjat besöka det där rummet igen, postkontorets vilorum. Vi står i köket, det är tid för lunch och våra matlådor värms i varsin microvågsugn. Han är en av få som känner till mina besök på rummet, och han trodde väl att jag lagt det där bakom mig.

”Ja, egentligen borde jag väl inte, rummet är sannerligen vidrigt, men dessa tider gör att jag måste in där.” Micron plingar, och jag tar ut min matlåda. ”Jag äter därinne också, sen släcker jag ljuset, sitter där i mörkret. Ibland somnar jag till, men oftast inte.” Han skakar på huvudet och skrattar till. För honom är det jag gör obegripligt. Han får inte ihop det med min annars så värdiga person.

  Jag lämnar köket och min vän, passerar lunchrummet, noterar det samkväm som pågår där, och styr mot vilorummet. Innan jag öppnar dörren och går in, förvissar jag mig om att ingen ser.

Rummet är verkligen motbjudande, högar av gamla postkläder på britsen, uråldriga kaffestänk på det lilla träbordet intill, golvet belamrat av allehanda fläckar och grus. Madrassen är stickig och luktar ålderdom. 

Jag äter och släcker sedan. Mörkret omsluter mig.

Varför känner jag att jag behöver tillbringa tid därinne? Jag tror inte att det handlar om självförakt, jag vet att jag förtjänar bättre.

Är det årstiden? 

Ja.

De där åren, nittiotalets sista

De är riktiga skitår, nittiotalets sista. Millenieskiftet markerade förvisso ingen nystart, nollnolltalets första år är väl inte särskilt angenäma de heller, men ändå: de där åren alltså, vilket elände. Egentligen borde jag väl vara inlagd nånstans, men jag är ute i samhället, yr och virrig, bortkommen och hispig. Jag svettas mycket de där åren, nittiotalets sista.

Men allt är inte bara misär, åren innehåller också en hel del fest. Det får jag inte glömma. Nätter då mörkret aldrig tog slut. 

Oftast är det fest utan firande, men det kan också hända att jag firar. Som en gång när jag just fått betalt för nån TV-grej, och åker ner på stan. Pengarna bränner verkligen, jag har hela arvodet i fickan. Jag möter upp nån på en bar, svetten lackar. Vi drar runt, det är varmt, fuktigt, och jag svettas också därför, det är inte bara den vanliga transpirationen. 

   

Som så många kvällar förr hamnar vi även denna gång på Trap Bar vid Stureplan, nere i den mörka, trånga källaren. Vid det här laget är jag urholkad och tom på ord, ansiktet glåmigt och pannan prydd av svettpärlor. Jag söker mig till Black Jacken, ställer mig där och gräver fram skrynkliga och svettblöta sedlar ur fickorna. Min kompis hittar på annat att göra, kanske dansar han med någon. 

   Jag blir ståendes där vid bordet fram till fem på morgonen, skalar av sedel efter sedel tills inga återstår.

   Insikten kryper på i takt med att fyllan rinner av: alla mina pengar, de som jag så surt förvärvat, har jag spelat bort, utan att jag ens ville vinna, vad var det som hände? 

   På tunnelbanan hem till Bagarmossen tilltar svettningarna, det blir genant rentav, känner hur morgonresenärerna betraktar mig medlidsamt.

   Jag kliver av tåget två stationer innan min egen, och kräks i en soptunna. Ny dag, inga pengar, hungrig, svettig.

Fler fester kommer och går, jag svettas mig igenom dem, och jag svettas innan och efter. Människor är så glada på festerna, de har gått i skola eller arbetat hela veckan, och när det är fest tar de en paus från allt sånt. Jag ser hur de tar kliv framåt i sina liv, att de verkar ha planer för framtiden.

Själv är jag bara svettig. Pank också. Förstår inte hur jag kan hålla liv i festen. Kanske lever jag på andra, undrar vad de säger om det när jag inte är med.

Är det vår därute, eller höst? Fönstret står öppet iallafall, släpper in vindar som dämpar mina svettningar där jag ligger. Dörren är stängd och jag hör festen som mullrar utanför, musiken får väggarna att vibrera, skratt och höga tillrop bryter genom. Jag har lånat festvärdens säng, för jag är så svag. Finnen i näsan har helt spårat ut, den pulserar och skickar sjukdom genom min kropp. I flera dagar har den plågat mig, och läget har hela tiden förvärrats. Nu är jag på fest, tänker att det kan väl muntra upp. 

   Vänner kommer in i rummet, plockar upp mig, leder mig ut och hela vägen till SÖS. En doktor studerar förfärat finnen i näsan. "Nu lägger jag in dig", säger han bestämt. 

   Äntligen inlagd, med dropp och allt. Men dagen efter skrivs jag ut, och jag är ute i verkligheten igen, svettig, alltid svettig.

Jag festar vidare, de här åren är som en enda lång gask, eller vad de kallar det, studenterna. Mellan-fester-svettningar, fyllesvettningar, bakfyllesvettningar. Jag svettas, alltså finns jag.

"Du ser ut som en taxichaufför, var har du din bil?" Jag vänder mig om och det är Henrik Berggren, sångaren i Broder Daniel, som frågar. Han flinar lite, inte överlägset, mer släpigt berusat. Vi står på valhallavägen, i snömodden på en trottoar. Klockan närmar sig tre på morgonen. Båda har vi varit på fest på Konstfack en bit bort, jag såg honom där, och nu vill vi hem. Därför möts våra vägar här. "Jag är ingen jävla taxichaufför", väser jag till svar, förorättad. Popstjärnan försöker tillintetgöra mig, och han lyckas. 

Eller kanske var hans fråga ärlig, och inte alls hånfull. För vad är det för fel med att se ut som en taxichaufför, en man med ett yrke? Tänk om han kallat mig det jag verkligen är, en svettig dagdrivare.

Det tar timmar att gå hem, klockan är nästan sju på morgonen när jag somnar ensam i min säng, svettig, pank.

De där åren alltså, mycket vedermöda, men vilka fester!

Då, nu, sedan

Frisbeen vi kastar mellan oss i julikvällens skymning är självlysande, den skär genom dunklet som en projektil. Min storebror och jag har gett oss ut i kvällningen för några sista kast. Säkert har jag tjatat på honom att följa med, och till slut har han gett med sig. 

   Nu är vi är tillsammans bara han och jag, och tillvaron är enkel, i stunden fulländad. Inga tankar finns på att sammanhanget är en del av barndomen, att livet fortfarande är ungt och att vi egentligen är på en plats vi snart ska lämna. Att vara en tioårig pojke som får kasta frisbee med sin storebror, det är bara ett skede av många i livet som jag inte kommer kunna återvända till. 

Jag har så svårt att förstå - eller, snarare, acceptera -  livets riktning, att den bara pekar framåt. För lika mycket som jag vill stanna där i den ljumma sommarkvällen, lika mycket vill jag vara precis där jag är i livet just nu.

Eller åtminstone kunna röra mig fritt mellan dem; ha tillgång till alla faser i livet när jag så önskar, inte bara i minnet. 

Att tvingas se på mitt nu som något lika flyktigt som mitt då, som mitt sedan, är så outhärdligt att jag endast förmår försöka formulera det i ord, som här, utan att förstå den faktiska innebörden.

Häromnatten

Häromnatten reds jag av en mardröm. En sån där abstrakt, som är uppfattbar endast med tanken. Men där, i mitt medvetande, var den desto mer gripbar: skräcken var konkret. Den slet i mig därunder täcket, i min kropp som inte kunde vara på en tryggare plats: i sängen omgiven av min familj. Jag sprang ifrån något, inte någon, i ett stadsmörker på regnvåta gator, men jag visste att det var förgäves. Det som jagade mig var något som inga ord förmår att beskriva, en oformlig massa som innehöll all världens fasa. 

Snart var det ikapp mig, och jag började utsöta ljud, små ljusa stönanden lämnade min mun och drog mig upp ur sömnen och ondskan som flåsade mig i nacken. Jag satte mig upp, helt tvärt, med mina kvidanden fortfarande svävandes i mörkret. Min fru vaknade också av mitt jämmer och viskade att jag måste ha drömt en mardröm och jag viskade tillbaka att ja så är det, men jag gjorde det nästan avfärdande, som för att tona ner situationen. För det var något med min röst: Jag visste inte att den rymde denna tonart, så späd i sitt vädjande, så avskalad och ren, och det var nästan genant för mig.

Det är alltså så jag låter när jag står inför det becksvarta som bubblar därunder.

Som barn angreps jag ofta av en annan mardröm, särskilt när jag var drabbad av hög feber. Då kunde det hända att det hann ifatt mig, att jag stod rakt framför det, och det var cirklar, en oändlighet av cirklar, som bländande mig samtidigt som det sög in mig. 

Därinne väntade ensamhetens evighet, och jag förstår idag att det var Döden jag stod inför, alltså den variant som kan tänkas vara ett medvetet tillstånd, parallellt pågående med det levande. 

Eller inte, glöm det här svamlet, bara drömmar ju.

Kräksjuka

Kräksjukan har attackerat min familj upprepande gånger den senaste tiden. Den har slagit till, hårt och skoningslöst, för att sedan ebba ut. Men så har den återvänt, lömskt har den kommit smygande igen när vi trodde vi var fria. Jag själv har skonats varje gång, men runtomkring har de fallit, en efter en. Och jag har funnits där för dem, sprungit mellan rummen med hinken, dag som natt. Dygn som smält ihop till en enda sörja, jag har vandrat igenom dem, till synes opåverkad. 

Men deras vedermödor har också berört mig, djupt.

   

Som när min son ännu en gång vomerade i hinken, och jag satt bredvid honom på sängkanten, och han tittade upp på mig och sade:

”Jag är ledsen pappa, att du ska behöva se det här.”

Mannen som kom med aloe vera

Det var min tredje dag på Sri Lanka, och jag satt i den brännande solen på stranden. Jag silade den vita, lena sanden genom fingrarna och begrundade min belägenhet. På andra sidan jordklotet hade jag hamnat, utan vare sig en plan eller ett umgänge. Jag var ensam här, övergiven åt mig själv, och jag hade ingen annan att skylla detta på än mig själv. Det var ju jag som bokat resan. Omständigheter därhemma fick mig att tro att jag behövde resa och söka spänning. 

Men utlämnad åt mitt eget sällskap, utan en omgivnings bekräftelse, tappade jag bort mig själv. 

   

Jag lyfte blicken mot solen, lät mig bländas. Vilken besynnerlig hetta jag befann mig i, egentligen outhärdlig, men samtidigt paralyserande. Jag kunde inte lämna den, trots att solen nu nådde sin högsta punkt på himlen. 

   

Tidigare på förmiddagen sökte jag svalka i havet, men det var dessvärre en traumatiserande upplevelse. Vågorna som vällde in hade först varit härliga och lekfulla, men snart ändrade de karaktär och vände sig mot mig. Jag hamnade som i en tumlare, kastades runt under vattnet, dunsade i botten, och när jag äntligen fick ordning på mig själv upptäckte jag att jag inte hade mina badbyxor på mig. Jag tittade upp mot stranden, på människorna som var där, och jag förstod att jag inte hade det i mig att vandra förbi dem oberörd av min nakenhet. Det var kvalfyllda minuter; jag förstod mindre än någonsin vem jag var, naken så långt hemifrån. Men så kom de plötsligt flytande mot mig, mina badbyxor, och jag kunde ta mig upp på stranden igen. 

Och här satt jag nu, apatisk, på gränsen till förlamad. Strandsäljare sökte min uppmärksamhet, men jag viftade slappt bort dem så artigt jag förmådde. Det var vulgärt: jag, en ensam resenär försjunken i mörka grubblerier och själslig vånda, och så de som slet för sin överlevnad, hur jag avfärdade dem. 

    

Min näsa var domnad, men också pulserande, och jag rörde vid den med mitt finger som färgades röd. Var jag så bränd att huden fläkts upp? Det hade jag aldrig varit med om tidigare, att solen orsakat blödande sår. 

Jag lade mig ner, och snart dåsade jag till, drev iväg till andra platser. Men inte länge, för plötsligt vaknade jag av att någon stod alldeles nära och betraktade mig. En lång och smal man, med hår ända ner höfterna, klädd i ett enkelt skynke som fladdrade i vinden. Han tittade på mig bekymrat och mumlade något på lankesiska. Han höll i något, det var en slags växt med tjocka blad med taggar utmed sidorna. Jag började med mitt avvisande viftande igen, tvingade fram ett yrvaket försök till leende. 

   

Men mannen ville inte gå, han ville inte lämna mig utan att ens försöka lindra mina besvär. Han knäckte ett av bladen och pressade ut en gel-liknande massa som han varsamt applicerade på min sargade näsa. Jag var ställd inför hans rättframhet, och handlingen var över innan jag hann protestera. Därefter studerade han sitt ingrepp och log. Sedan gick han.

Näsan kyldes ner av den gröna gelén, jag likaså. Det där var ingen illasinnad handling från mannens sida; bara en god gärning.

Människor vill väl, de allra flesta av oss, här och överallt. Han såg mig, alltså fanns jag, även på denna plats.