Hastigt nedslag i det sena åttiotalet: skarpt läge

Han var så väldigt mycket större än jag, amerikanen som höll fast min kropp i ett bakifrångrepp. Han frustade och svängde runt mig i en oändlighet, som att han inte kunde komma på vad han skulle göra med mig. Till slut slungade han in mig i väggen. Kraften var enorm, och jag blev liggandes ett tag, omtöcknad, innan jag vacklade till badrummet och låste in mig. 

Vad var det som hände precis? Jag satt på toastolen med ansiktet begravt i händerna, försökte samla tankarna. I två månader hade vi levt sida vid sida, dag som natt. Först en månad hos honom i Colorado, och därefter en månad hos mig. Trots att vi var sammanförda i ett utbytesprojekt, och så olika två människor kan vara, hade månaderna rullat på i en ömsesidig hänsyn. Han var kyrkligt aktiv, lyssnade på hårdrock och gillade att åka motocross. Själv var jag framförallt intresserad av mitt eget mående. 

   Båda var vi femton år, men samtidigt på olika platser i vår fysiska mognad: han var stor som en fullvuxen karl, jag var en pojke.

   Första tiden hade varit problematisk, jag var mycket blyg och började kommunicera med min omgivning först efter en dryg vecka. Men med tiden hade en kemi utvecklats mellan honom och mig, och vi samspelade så bra i detta sociala experiment regisserat av vuxenvärlden. Jag blev en del av hans familj därborta, och han likaså i min. 

Aldrig en antydan till irritation, inte den minsta tillstymmelse till motsättning, och nu detta; ett ursinne jag aldrig tidigare stått inför.

  

Imorgon skulle han flyga hem igen, sommaren var över, vi skulle skiljas åt. Jag reste på mig, ställde mig upp på badrumsgolvet. Kroppen ömmade, huvudet snurrade. 

Han hade plötsligt blivit galen. 

   

Men jag då? Vem var jag alldeles nyss, inte mig själv iallafall. Han hade bett mig att sänka musiken på stereon, och jag hade bara tittat stint på honom och långsamt höjt volymen. Vi satt på mitt rum och han gick ut och stängde dörren efter sig. Jag öppnade den snart och höjde samtidigt musiken ytterligare. Han hade nu placerat sig i tv-rummet och tittade på nåt. Han reste på sig och stängde dörren, jag öppnade den igen och skruvade upp mer, och så höll det på ett tag, dörren stängdes och öppnades, tills jag kom ut och skrek "FUCK YOU BITCH!" 

En så märklig sak att vråla, var fick jag det ifrån?

Det var då det slog slint för amerikanen. Galenskapen hade till slut kommit ikapp oss, i mitt eget hem blommade den. Tillsammans hade vi tagit oss genom månaderna, burit varandra för den goda saken, och vi var så nära men stupade på mållinjen.

Efter nån timme var det inte längre bara han och jag i huset, och jag vågade mig ut. Han satt i tv-rummet, ihopsjunken, hålögd.

Jag var helt tom inombords när vi senare satte oss till middag. Ingen av oss sa ett ord till varandra den sista kvällen i Sverige. Morgonen därpå körde min pappa ut oss till flygplatsen, det var dags för farväl. Tystnaden mellan oss var fortfarande kompakt och omöjlig att tränga igenom. Kanske föraktade vi varandra. 

Plötsligt var han ombord på ett flygplan som lyfte och försvann i skyn, borta. 

Hastigt nedslag i det sena sjuttiotalet

Jag har varit med så länge, slås av det ibland. Redan på sjuttiotalet studsade jag runt med samma kropp som nu. Visserligen var den betydligt mindre och avsevärt spänstigare då, men ändå, det finns ju inslag som faktiskt bevisar att jag är samma person som då. Som de fyra små leverfläckarna på min högra kind till exempel. 

   Det var sent sjuttiotal vid frukostbordet när min äldsta syster upptäckte de små prickarna, och nyfiket frågade: "Vad är det där du har på kinden, är det någon som stänkt olja på dig, eller är det smuts bara?" Jag rörde med handen över kinden, men inte kunde jag känna nåt. "Vet inte", sa jag, och höll kvar handen över kinden för att dölja vad det nu var som besudlat den. Långsamt backade jag ut ur köket, mot badrummet. Detta ville jag studera i min ensamhet: jag låste badrumsdörren och ställde mig framför spegeln, fortfarande med handen över kinden. Så förde jag undan den, mycket sakta, och fick för första gången syn på dem, de små bruna punkterna som än idag möter mig i min spegelbild. 

   Min första tanke var inte att det skulle vara olja eller smuts, snarare såg det ut som att någon viftat med en pensel framför mig, och att den stänkt på min kind. Jag gnuggade på stänket med tvål och vatten, men gav snart upp. 

   

Det här gick inte att tvätta bort, när leverfläckar kommer och hälsar på stannar de för alltid. Det vet jag idag, men jag visste det inte då, på det sena sjuttiotalet. Tänk ändå, så länge sedan, som att jag var en rollfigur, ett sjuttiotalsbarn. Men jag var verkligen på plats, mitt i det som man numera bara ser på film.

Jag återvände till köket och min tallrik med Frost Flakes och mjölk. En morgonsolstråle spred sitt ljus över bordet, smör och marmelad blänkte, vaxduken var belamrad med frukostrester från familjen som nu hade lämnat bordet. Cigarettrök letade sig in från vardagsrummet och det såg så fint ut, hur den slingrade runt i solens sken. 

   Ensam satt jag och slevade i mig mina flingor. Kinden sved något efter det lönlösa skrubbandet. Det var svårt för mig att formulera vad jag egentligen kände inför situationen, om jag borde känna skam. Men inte var det väl jag som skapat detta på kinden, nog låg det bortom min kontroll. 

   

Min bror kom in, sa att det var dags att gå till skolan. Han noterade min högra kind och gjorde en gest med sin hand för att visa att jag nog borde tvätta mig innan vi gick. "Har redan tvättat mig", sa jag.

Vi lämnade huset för att gå till skolan, min bror och jag. En vårtbitare satt blick stilla på grannhusets vägg, precis på samma plats den suttit när jag upptäckte den igår kväll. Klargrön och obegripligt stor var den. Det var alltid så otäckt när de dök upp, dessa oproportionerliga gräshoppor, som de så ofta gjorde på det sena sjuttiotalet. 

Jag stryker med handen över min kind, den är stickig av skäggstubb men därunder anar jag dem, prickarna som jag idag ser på som mitt signum, min signatur om man så vill, som visar att jag är jag. 

Kvartssamtal

Utvecklingssamtal kallas det idag, kvartsamtal kallades det när jag gick i skolan. Och precis som dess benämning har även utformandet av samtalet förändrats. Nu sker det mer i formen av en pratstund; ett resonemang kring, inte bara de faktiska resultaten och elevens progress, utan även det sociala samspelet i klassrum och på skolgård. Det är inte endast läraren som beskriver läget, även eleven erbjuds möjlighet att uttrycka vad hen känner, om hen så vill, ingen press.

Så upplevde jag gårdagens samtal, det som vi genomförde digitalt tillsammans med min sons lärare. Naturligtvis var jag något spänd inför mötet, inte bara på grund av det rent tekniska, utan framförallt eftersom jag själv en gång var elev, alltså den i sammanhanget som skulle bedömas och utvärderas. Då tog samtalet en kvart ungefär och på den tiden förväntades läraren sammanfatta elevens förmåga att leva upp till de krav som ställdes. Läraren berättade för föräldrarna så att dessa fick insikt i vad deras barn egentligen höll på med på dagarna. 

Kvartssamtal. Jag smakar på ordet. Fortfarande kväljande, med smak av torr krita, kaffesump och besvikenhet. Naturligtvis kan jag inte återge vad som sades under mina kvartar, bara tonläget minns jag. Samt att fötterna blev kalla och huvudet varmt. 

På kvartssamtalet presenterades avslöjandet av mig och mina insatser. Här betaldes priset för att vara någon annanstans på lektionerna, och då var jag plötsligt fullständigt närvarande. Jag var påkommen, och det bär jag med mig än idag, upplevelsen av att närsomhelst är de ikapp mig.

Jag är fortfarande inte riktigt på plats i verkligheten, trots att jag är vuxen sedan mycket länge. Det kan vara bekymmersamt, att befinna sig mitt i detta som av många nog skulle betecknas som ett "gott liv", med barn, radhus, arbete; hela tiden ligger molandet därunder och pockar, det ihållande hotet om ännu ett kvartssamtal, då lögnen om mitt vuxna jag kommer att röjas. 

Utvecklingssamtal heter det idag, med smak av framåtskridande. Själv släpar jag vidare på mitt kvartssamtal.

Den sista barberaren

Nuförtiden ber jag alltid min fru att klippa mig när det behövs. och så fort en lucka uppstår sveper hon runt mitt huvudhår med sax och apparat och det blir så bra så. När hon är färdig lämnar hon mig där i badrummet och fortsätter med annat. Och när jag sen kryper runt i bara kallingarna och samlar tussar på golvet så känner jag mig förvisso aningen, inte naken, men liksom utlämnad åt andras omsorg. Som en häst kanske, som just blivit ryktad.

Men framförallt känner jag tacksamhet. Över att ännu en gång lurat frisersalongerna på ett besök.

Jag var ju runt en del bland stans salonger eftersom jag inte ville bli för kärvänlig med någon av dem, inte behöva berätta vad som "hänt sen sist". De var så jobbiga, frisörerna, iallafall de som ville "snacka".

  

Många gånger jobbade de i tystnad, precis som jag själv i mitt arbete som postman; inte ringer väl jag på hos alla dem som jag delar ut post till för att kolla läget. Salongen är deras arbetsplats, precis som hissarna och trapporna är min. I frisörstolen är jag endast ett arbetsobjekt, inte en jämnbördig samtalspartner. Frisörerna som såg på det så hade jag aldrig några problem med. 

Och så var det de som inte hade koll på rollerna. Ofta var också de ordlösa alldeles i början, fick en att tro att de faktiskt var yrkesmän med fokus på en enda sak: att göra sitt jobb. Sen började de med sina frågor, sin rutinmässiga jargong. Jag satt med mitt huvud som stack upp genom ett hål i skynket, och jag förstod aldrig hur att förhålla mig; vad ville de veta, varför undrade de om jag bodde i närheten? Vad jag jobbade med, om jag hade barn? För mig som inte förstår vad livet är, som dagligen kämpar med att göra förekomsten av mitt eget jag begriplig, var det påfrestande att behöva svara på dessa frågor och beskriva vem jag var, om än på ett ytligt plan.

Men den senaste och sista var av en annan sort, varken tyst eller tilltvingat intresserad av mig.

Han frågade om jag ville ha en whiskey innan han körde igång. Jag avböjde reflexmässigt, men ångrade mig sedan: hade behövt döva mig under besöket. Sen snurrade han runt min stol så att jag satt vänd bort från spegeln. Så gör dom i USA, sa han, och satte igång och babblade, om hur det är hos riktiga barberare som han själv och resan han gjort för att sig dit han är idag. Naturligtvis var jag tacksam över att han inte riktade något som helst intresse mot mig, men samtidigt var det tröttande att ta del av hans oförblommerade skryt och självupptagenhet. 

   När vi närmade oss slutet av klippningen ville jag också säga något, det var en åsikt om mitt eget hår. Jag påtalade för honom det jag alltid tänkt på som ett faktum, nämligen att jag har rätt tjockt hår, att det kanske kunde vara bra om han tunnade ut det något. Han tystnade då, hans ögon mörknade. Du har INTE tjockt hår, väste han, inga svenskar har tjockt hår. Bara asiater har tjockt hår! Sedan avslutade han i tysthet. Tänkte att jag skulle vilja be honom att definiera det här med "tjockt hår", men jag vågade inte. 

När man för en gångs skull uttrycker en egen åsikt, ett omdöme om sitt eget hår, så blir man så strängt tillrättavisad, nej det kändes inge bra.

Sportlovsspecial

Mina föräldrar gjorde väl bara vad som förväntades av dem som hade möjligheten, ingen skugga faller på dem. För det var ju så att alla, utan att förstå varför, plötsligt skulle åka på skidsemester. Min familj drogs med i rörelsen, och bäst som det var så befann vi oss i Alpbach i Österrike. Det var som i en sån där krigsfilm, när huvudpersonen huvudstupa kastas in i stridens inferno och med uppspärrade ögon betraktar vansinnet som pågår runtomkring; familjens första möte med den alpina skidkulturen var ett trauma större än något tidigare. Likt i krigets helvete skalades hela ens existens ner till överlevnadsinstinkt. 

Tog vi bara oss igenom dessa sju dagar så fick vi åka hem, och livet kunde fortsätta igen.

Fast kanske borde jag bara tala för mig själv. För kriget var mitt. Och fienden var en enda: ankarliften. De andra i familjen såg jag inte mycket av, men jag gissar att de åkte skidor nerför backar, för att sedan åka ankarliften upp igen, att de höll på så: liften upp och sen slalom ner. 

Själv fick jag aldrig prova på det där med slalomåkning. Ankarliften tillät mig inte. Ankarliften är Satan. Jag drömmer mardrömmar om den regelbundet, tänker på den på daglig basis. Jag lyckades inte betvinga denna best, det var stört omöjligt för mig att domesticera den och därför äger den mig än.   

Ankarliften, ryckigt mekaniskt närmade den sig och liftvakter ropade ut tyska obegripligheter. Många gånger passerade liften mig utan att jag vidrört den. Andra gånger lyckades jag klamra mig fast och hänga med.

   

Kön till liftsystemet var alltid lång och full av åskådare. Jag var gycklaren, massans förströelse i väntan på att få åka upp. Ofta hamnade bygeln i knävecken vilket såklart fick mig att vurpa baklänges efter endast några meter. Publiken skrattade, men en aning lågmält då detta var rätt vanligt förekommande, även hos andra. När jag kasade ner de få metrarna tillbaka var jag bara en nybörjare som inte riktigt fått kläm på det här. Värre var de gånger då jag faktiskt tog mig upp en bit, då ankarliften ville kränka mig för evigt. När den lät mig tro att jag bemästrat den, men precis innan jag var utom synhåll för åskådarmassan utsatte mig för spratt. Hur den vred sig då, som ett otämjt djur, och kastade av mig; hur skidorna lossades från pjäxorna. Och sedan: applåderna, lika välmenande som illasinnade.

Men jag hatade inte ankarliften eller de som betraktade mina ständiga nederlag. Jag hatade inte ens mig själv. Dessa charader var alltför overkliga att ta in; jag var inte där, utan förlorad i en neuros. 

En gång gled min fot ur pjäxan och lämnade mig tillsammans med skidan den satt på. Denna incident bär jag med mig som ett fotografiskt minne, skidan med sin pjäxa och den bruna raggsockan däri som tar sig nerför backen utan mig. 

Endast vid ett tillfälle lyckades jag ta mig hela vägen upp till toppen av backen. Men det berodde på att jag denna gång grenslat liften och inte kunde ta mig ur den. Jag åkte upp och sen ner igen. Återigen applåder, sedan fick jag hjälp att ta mig loss. 

Vi åkte på ytterligare två skidresor efter denna, men det här med utförsåkning är fortfarande något jag aldrig testat.

Lodenrocken

Det bodde en man i huset bredvid mitt. Han bar alltid en grön lodenrock, och därför kallade vi honom så: Lodenrocken. Året runt tog han på sig den när han gjorde sina ärenden till servicebutiken. Det var ingen lång sträcka mellan butiken och huset, men han svettades därunder rocken när sommaren var som varmast, och han såg ut att frysa rätt rejält under vintermånaderna. Eller så berodde svettningarna och huttrandet på helt andra saker, för när jag tänker efter så är jag inte säker på om det var på sommaren som han svettades och på vintern som han huttrade; eller om det var tvärtom. 

   Han var drabbad, oförlöst; det är så jag vill beskriva honom för mig själv idag. För det händer att jag tänker på honom ibland, trots att jag aldrig förstod vem han var. Mannen i grannhuset, han som bodde med sin mamma. Han som vi kallade Lodenrocken.

Det var vi säkra på nämligen, att han bodde med sin mamma. Han hade sitt eget rum i hennes lägenhet, och fönstret var riktat mot mitt fönster. Hans rullgardin var alltid neddragen, så jag kunde bara föreställa mig hur det såg ut därinnanför och vad som pågick. Det jag såg framför mig var en vuxen man som hölls, inte fången, men snärjd, vid sitt skrivbord. Oförmögen till utflykter längre än den till servicebutiken och tillbaka. 

   Han levde ett ofullständigt liv tänkte jag, och tyckte därför synd om honom. Det gjorde även jag, men hos mig fanns förnimmelsen av något annat, en framtid kanske. Lodenrocken var fast i ett enda skede, och det roade oss, vi som bodde i huset bredvid. Vi unga som alla skulle lämna boet en dag. 

  

Ibland kunde han hastigt öppna sitt fönster och likt en kulstötare hiva iväg innehållet ur en överfylld askkopp. Det var festligt att skåda, flinkheten i utförandet och cigaretterna och askan som regnade ner över gatan. Andra gånger hände det att han tittade upp och hälsade när man passerade honom på någon av hans turer till affären. Det var speciellt minns jag, för det var mycket sällsynt att han uppmärksammade en.

Så levde han sitt liv alldeles intill mitt. Satt och rökte i sitt pojkrum, gick och handlade cigaretter i sin lodenrock. Det var den okomplicerade bilden av en människa som framlevde sina dagar i skuggan av sig själv. 

Därför tänker jag på honom ibland. För tänk om jag hade stannat till någon av de få gånger hans ögon mötte mina då han hälsade. Måhända hade då beskrivningen av honom burit lika många dimensioner som den av mig, och av dig.

Lodenrocken. Så kallade vi honom, för det var vad vi visste om honom; att han alltid bar en sådan.