Folkets Park skymtas i mörkret bortom gatlyktorna. Därinne pågår en tillställning för de äldre, de som går på gymnasiet. Utanför samlas skuggorna, de som ännu inte går på gymnasiet; horder av dem, rastlöst vankandes runt för att hålla värmen. Själv går jag i sjuan och jag har cirkulerat runt området länge nog nu; vikt av när jag kommit nära, cyklat i riktning hemåt, men sedan vänt om igen, cyklat tillbaka. Det är kallt, mycket kallt faktiskt, och jag känner knappt mina fötter längre när jag trycker dem mot pedalerna. Helst vill jag ju bara vara hemma i värmen, såklart, men jag känner att jag borde sträva mot platsen därborta; ett motvilligt begär har satt sina klor i mig. Tiden är kommen: också jag ska stå där och vara en del av den värld som nu börjat utspela sig bland jämnåriga härute i det dunkla kalla.
Återigen närmar jag mig. Snart kan jag urskilja röster där i massan och en del ansikten som jag känner igen från skolan. Och de ser mig. Någon ropar rentav mitt namn, hårt och uppfordrande. Tänker att nu är det är oåterkalleligt, att nu har jag anmält mig till denna samling. Så jag stiger av min cykel, låser fast den vid en av gatlyktorna som kastar sitt kalla ljus över evenemanget.
Några från min klass står där i en klunga, söker väl någon slags trygghet hos varandra. Jag går mot dem. De vill inte heller vara här, jag ser det i deras ansikten när de vänds mot mig.
Så står vi där tillsammans och huttrar i kylan. Vi står tysta, för vi vet inte vad vi ska säga till varandra under dessa främmande omständigheter.
Från festlokalen strömmar en oformlig ljudmassa av obegriplig musik och skrän. Vi ska inte in där, vi ska stå här bara, sådant är upplägget. Jag står här ett tag till, klockan måste åtminstone passera tio, sen får jag väl cykla hem, tänker jag.
Plötsligt dyker två killar från en parallellklass upp, och de ställer sig hos oss. De är stissiga och upp i varv och inte alls som jag är van vid att de är. Det är som att de vill berätta något för oss, något livsomvälvande. Men de vill inte behöva berätta, för det är klart att det syns att de tagit steget ikväll.
Mot gatlyktans sken visar de sina rödsprängda ögon.
De är jämnåriga med mig, och de har druckit Aurora. Flaskorna har de gömt i en buske längre bort. Nu ska de dit igen och dricka ännu mer. De är jämnåriga med mig och exakt här, när jag ser dem vackla iväg mot busken och Auroran, inser jag att oskuldens tid är förbi. Barndomen, så som jag lärt känna den, avslutas här ikväll.
Något annat tar över nu och jag är så långt ifrån redo man kan vara.
