Mitt liv som musikmissionär är över. Folk får lyssna på vilken musik de vill nu, jag släpper dem fria.
Från nu tänker jag fokusera på på min familj, relationer och, i viss mån, arbete.
Och jag vet att folket är tacksamma och lättade över detta. För jag var inte alltid den mest inkännande och sympatiske missionären, utan snarare rent maktfullkomlig, despotisk, i mitt missionerande. Som allra mest tyrannisk var jag som drucken vid musikanläggning. Då var jag sannerligen ett litet as, väl värd allt det förakt och all den avsky som jag vet riktades mot mig. Lägg därtill mitt eget självförakt. För jag avskydde mig själv, innerst inne gjorde jag det, för den smärta och sorg jag åsamkade mina medmänniskor med denna ständiga reggae och dub. Och detta ältande om producenter, årtal och basgångar och ekon. Folket ville inte, men jag tvingade mig på dem.
Som att jag sökte personlig bekräftelse för ett uttryck, en kultur, som jag egentligen inte var en del av.
Jag var sjuk, jag visste ej vad jag gjorde. Förlåt mig.
Jag inser såklart att er förlåtelse är för mycket att be om. Men tro på mig när jag säger att jag är en annan människa idag: en mogen, reflekterande familjeman.
Och även musikaliskt har jag utvecklats. För är inte John Coltrane all musiks målgång? Visst kommer man inte längre än så? Och jag är där nu, jag FÖRSTÅR hans genialitet.
Vill ni att jag berättar mer? Jag kan mycket om annan jazz också.
Hallå?
