Hade ju aldrig någon strategi från början, ingen plan. Hur det ena skulle kunna leda till det andra var inget jag ägde förmåga att överskåda. Folk i min omgivning, den ena efter den andra, skulle det visa dig, hade alla en intention med de val de gjorde, med varje steg de tog. Ett slags schema de följde som vore de programmerade för det.
Programmerade för yrkeskarriär. Människor är väl det. Men vad är då jag?
För jag tänkte aldrig på det där. På vad jag kunde gjort annorlunda där och då, hur jag borde ha smitt medan järnet var hett, eller hur jag borde ha prioriterat att vara ambitiös framför att inte vara det.
Det är bara slumpen som har kastat mig mellan utbildningar och arbeten.
Under långa perioder stod jag helt utanför; var inte inbegripen i vare sig lärande eller kneg eller ens vilket göromål som helst. Det var inte särskilt bra för mig, det kan jag förstå idag.
Vägen har varit brokig fram till den postuniform som jag idag bär med sådan stolthet. Denna uniform gav mig allt det jag nu värdesätter så högt: familj, hus och självrespekt. Utan den står jag naken, och även om jag inte äger den, eller kan ta den för givet, så är den fundamentet.
Även här var slumpen framme; uniformen gavs mig plötsligt och utan att jag faktiskt bad om den. Men, tänker jag, kanske hade jag gjort mig förtjänt av den, efter den där brokiga vägen och alla dessa snedsteg, allt detta sökande, alla dessa vedermödor.
Måhända är uniformen belöningen för de strapatser jag var tvungen att tillryggalägga mig för att nå fram till den. Jag vill tro att det är så. För kanske stämmer det trots allt, det där hon alltid upprepade, min mamma, hennes mantra: "Det finns inga genvägar i livet".
Men, som sagt, jag äger den inte, uniformen. Jag måste förtjäna den, varje dag.
Dock bär jag fortfarande med mig dem; minnena av slit och släp, innan uniformen.
...Raderna är ändlösa och hela tiden de guppande rörelserna från rumpor som sticker upp. Borde ha sommarlov som alla andra, men här kryper jag och plockar jordgubbar. Min storebror befinner sig i en rad alldeles nära, men därifrån syns ingen aktivitet. Jag kryper dit och upptäcker att han ligger där och sover. Lägger mig bredvid, och snart sover jag med. Senare fyller vi askarna med sten, toppar dem jordgubbar.
...Trettiofemtusen burkar med Bullens Pilsnerkorv, alla med felaktig etikett. De måste alla rivas bort - av mig. En radio står på, rapporter om en kärnkraftsolycka i något avlägset Tjernobyl strömmar ut. Men jag känner mig trygg bland burkarna, hör knappt vad som sägs, befinner mig djupt nere, på en inre resa utan destination.
...På vårdcentralen stryker jag runt med min städvagn. Känner mig inte bekväm med den, liksom som att jag inte har rätt till den. En doktor lyfter på sina fötter när jag kommer med svabben, låter mig rengöra därunder. Jag smyger vidare, ställer från mig vagnen och glider obemärkt in på en toalett. Sätter mig på toalettstolen och lutar mig framåt mot tvättstället, begraver mitt huvud i mina armar.
Somnar så.
...Böda Sand camping, anläggningen med toaletter och duschar. Hur han ser på mig, den storväxte, rödbrände camparen iklädd linne, föraktet i blicken: "Jaså det är så han ser ut, städaren som inte städar."
Hur jag tömmer dem på femkronor, duschautomaterna, köper pizza för mynten, och vin.
...Malmös parker, somrarna. Barnen som stormar in, kräver min karaktärs omedelbara avgång. Spelar vidare, hanterar situationen rutinerat, improviserar. För sådan är barnteater, det är ett enda slit. I Rosengård stapplar ett fyllo in under föreställningen, undrar om vi pirater på scen har nån groggvirke.
...Det är som att den är skapt i grått och nollgradigt, orubblig. Skolgården är konstant, elever och lärare likaså. Hur kunde jag söka mig hit? Vad är det för märklig önskan om att få plåga mig själv som har fört mig till denna plats? I lärarrummet samma kaffesump, i korridorerna samma ekon mellan väggarna.
...En av skådespelarna i TV-serien trycker upp mig mot väggen. Ögon som glöder av hat, han är dramatisk, uppfylld av sig själv. Hans andedräkt är rödvinstung när han väser i mitt öra:"Ge faan i min tjej". Två dagar senare möts vi i sminket igen. Vi spelar i samma såpa. "Du, förlåt mig, jag såg rött i lördags". Jag nickar och ler kort. Har inte tid med sånt, dagen är fylld av scener och repliker.
På stan är jag en allmän tillhörighet. Jag är känd, min självbild rubbas.
...Trots att jag spelat den många hundra gånger vid det här laget så vänjer jag mig inte. Alltid samma olust inför varje föreställning av den interaktiva konferensteatern som jag medverkar i. Publiken är vargar som man kastas inför, men jag lyckas tämja dem, alltid. Att improvisera är ett lyckorus när det sätter sig som ett pussel, men att nå dit gång på gång, det tär.
Jag blickar ut över gatan som ligger framför mig. Min cykel är fullastad med post. Rättar till kepsen och slänger ett snabbt öga på klockan. Ingen stress idag heller. I ett fönster reflekteras min spegelbild och jag ser inte bara en brevbärare.
Jag ser en fri man. I den finaste av uniformer.
