Vi cyklade tillsammans denna tidiga lördagsmorgon med endast snöns knarrande under däcken som sällskap, i övrigt stilla.
Det är simskolans första lektion, och ett femtontal barn med lika många föräldrar samlas för genomgång. Den här gången ska föräldrarna tydligen sitta med, som åskådare. Jag, som hade tänkt simma under tiden, är endast iklädd badbyxor, alla de andra föräldrarna är fullt påklädda. Men det utanförskap som denna min nakenhet inför de andra föräldrarna skapar är väl egentligen inte särskilt olustig. Ett smärre utanförskap bara, som jag snart vilar i.
Så plaskar simskolan igång. Två unga killar i våtdräkt leder med lekfull auktoritet de små genom övningarna i vattnet. Och det är full fart direkt, ingen tvekan. Min son tar sig an instruktionerna, följer dem med stor entusiasm. Då och då tittar han upp mot mig, och jag ger honom tummen upp. Jag trivs i mina badbyxor tillsammans med de påklädda. Möjligen är det så, att jag till och med utstrålar större inlevelse än de andra. Eller så märks jag inte alls där jag sitter.
Lektionen fortskrider, snart är den till ända. Och fortfarande står hon där i vattnet vid kanten, den lilla flickan. Hon kom inte med från början, det ville sig liksom inte, och nu tycks hon helt låst. Hennes pappa står ovanför och han är pressad. Han har jeans och ulltröja på sig i den kvalmiga, nästan tropiska värme som fyller badhuset, och han svettas ymnigt. Hans blick när han ser på henne är flackande sträng. Rösten försöker vara mjuk men skammen bryter genom, gör den omelodisk och hetsig. Han skäms över sitt barn, över hennes misslyckande som han nu gör till sitt.
Den lilla flickans ansikte är fullt av ryckningar och jag tänker på mina egna ryckningar i mitt ansikte, känner hur de tilltar. Men de är ingenting i jämförelse med flickans där hon står med pappans, och därmed hela universums, kritiska blick riktad mot sig.
Jag är ingen perfekt människa. Ofta räcker jag inte till, vare sig som pappa, medmänniska eller make. Den lilla flickan där; när jag ser henne stå där, så ensam i sin belägenhet, ser jag mig själv.
Men mest ser jag henne, barnet, och den svettige mannen, pappan. Varför griper jag inte in? Om jag går dit och helt sonika puttar ner honom i bassängen och skriker något i stil med: "Simma själv för HELVETE!", skulle de andra föräldrarna då applådera mig, den muskulösa hjälten i de blåa badbyxorna? Han som vågade ta ställning och säga ifrån.
Men lektionen är plötsligt slut, halvtimmen gick fort. Och jag missade min chans, ännu en gång, att göra skillnad.
Det är simskolans första lektion, och ett femtontal barn med lika många föräldrar samlas för genomgång. Den här gången ska föräldrarna tydligen sitta med, som åskådare. Jag, som hade tänkt simma under tiden, är endast iklädd badbyxor, alla de andra föräldrarna är fullt påklädda. Men det utanförskap som denna min nakenhet inför de andra föräldrarna skapar är väl egentligen inte särskilt olustig. Ett smärre utanförskap bara, som jag snart vilar i.
Så plaskar simskolan igång. Två unga killar i våtdräkt leder med lekfull auktoritet de små genom övningarna i vattnet. Och det är full fart direkt, ingen tvekan. Min son tar sig an instruktionerna, följer dem med stor entusiasm. Då och då tittar han upp mot mig, och jag ger honom tummen upp. Jag trivs i mina badbyxor tillsammans med de påklädda. Möjligen är det så, att jag till och med utstrålar större inlevelse än de andra. Eller så märks jag inte alls där jag sitter.
Lektionen fortskrider, snart är den till ända. Och fortfarande står hon där i vattnet vid kanten, den lilla flickan. Hon kom inte med från början, det ville sig liksom inte, och nu tycks hon helt låst. Hennes pappa står ovanför och han är pressad. Han har jeans och ulltröja på sig i den kvalmiga, nästan tropiska värme som fyller badhuset, och han svettas ymnigt. Hans blick när han ser på henne är flackande sträng. Rösten försöker vara mjuk men skammen bryter genom, gör den omelodisk och hetsig. Han skäms över sitt barn, över hennes misslyckande som han nu gör till sitt.
Den lilla flickans ansikte är fullt av ryckningar och jag tänker på mina egna ryckningar i mitt ansikte, känner hur de tilltar. Men de är ingenting i jämförelse med flickans där hon står med pappans, och därmed hela universums, kritiska blick riktad mot sig.
Jag är ingen perfekt människa. Ofta räcker jag inte till, vare sig som pappa, medmänniska eller make. Den lilla flickan där; när jag ser henne stå där, så ensam i sin belägenhet, ser jag mig själv.
Men mest ser jag henne, barnet, och den svettige mannen, pappan. Varför griper jag inte in? Om jag går dit och helt sonika puttar ner honom i bassängen och skriker något i stil med: "Simma själv för HELVETE!", skulle de andra föräldrarna då applådera mig, den muskulösa hjälten i de blåa badbyxorna? Han som vågade ta ställning och säga ifrån.
Men lektionen är plötsligt slut, halvtimmen gick fort. Och jag missade min chans, ännu en gång, att göra skillnad.
