Vi passerar korsningen där vi båda två blev påkörda av en bil en morgon en gång i tiden. Han och jag var på väg till skolan på varsin cykel när bilen plötsligt kom från ingenstans och körde på oss, klippte oss båda på bara ett ögonblick. Hur vi rullade runt på gatan, och hur jag, så olikt mig på den tiden, blev rasande på bilisten, skällde ut henne både välmotiverat och välformulerat. Hur han blev hämtad av en ambulans och senare lagd på en bår i sjukhusets kulvertar trots att hans fysiska skada endast bestod av en ömmande tumme. Och hur jag, med ett högerben som än idag bär spår av olyckan, släpade mig till skolan.
Vi skrattar åt minnet, som vi båda, trots att säkert mer än trettiofem år förflutit, fortfarande kan återskapa detaljerat.
Korsningen är sig lik idag, men alldeles stilla. Den liknar på vis alla andra platser som vi passerar denna gråmulna och kylslagna februariförmiddag. Naturligtvis levs livet här i nuet nu som då, men här finns inget nu för oss att finna, bara förflutenhetens exteriörer. Platserna står tomma och öde idag, endast barndomens minnesbank kan fylla dem med liv. Och vi öser ur denna bank; uppväxtstadens scenografi lockar fram bilder, och egentligen är historierna de samma som alltid, men de tycks inte tappa smak för oss. Vi behöver dem, men inte i en strävan efter försoning eller avslut. Möjligen tycker vi bara om att återuppleva tillstånd från då; det var ju en så skarpladdad tid, denna som vi tog oss genom tillsammans.
Vänner har vi varit så länge nu att man nästan kan tro att vi alltid kommer vara det, att allt är för evigt. Och vi betraktar dåtiden här som bara en intervall, en slags nödvändig språngbräda inför livet som sedan bara ska fortsätta.
Vi är här för att gå på en ölmässa. Och kanske är platsen för denna mässa lika lockande för oss som själva ölen, om inte mer. Jo, mer. För tänk om detta nöjespalats från ungdomen står och väntar på oss helt konserverat, som ett mausoleum? En kittlande tanke, vi leker med den igen när vi närmar oss. Vi går upp i varv nu, blir hispiga. För inte kan det väl vara så?
Kön till mässan är lång. Män i olika längd och ålder. Och så vi två: besökarna från förr, tidsresenärerna. Här har vi stått i kö förut, huttrat i snövinden, väntat på att bli godkända och insläppta på ännu ett gymnasie-swing. Jag ser mig omkring, miljön här utanför är sig alldeles lik.
En minnesbild flimrar förbi, utspelar sig just här på den isiga asfalten; den är mörk och luddig, möjligen byggd endast på föreställningen av den. För jag ser inget ansikte, förnimmer bara min antagonists händer runt min hals, hur en av hans naglar tränger in och varmt blod sipprar ut. Känner på min hals, kommer på att jag faktiskt fortfarande har ett minne av händelsen där, i form av ett vagt ärr.
Plötsligt är vi framme vid entrén och lika hastigt är vi innanför.
Det inglasade, upphöjda, båset är samma nu som då. Visar upp min biljett, kvinnan innanför glaset nickar kort, stämplar min av kyla rödfärgade hand. Garderoben, den långa disken framför, kassaapparaterna. Garderobiärerna, samma ansikten. Golven, de svarta mattorna med samma intrampade tuggummin. Bardiskarna, hyllorna med sprit framför speglar, flimrande neonslingor.
Toaletterna, pissoaren, jag går in där och det är samma. Var allt det andra bara en dröm, en fantasi; gick tiden inte så som jag beklagat mig över att den gjort? Är jag kvar? Vad händer nu?
Vi går runt bland ölstånden, provar nästan pliktskyldigt dryckerna. Min upplevelse är också hans; vi står sammansmälta i detta och vi inser att detta bör vi få överstökat ganska snart.
Det är fortfarande eftermiddag när vi trillar ut. Vi drar varsitt djupt andetag, fyller våra lungor med isluft, försöker skaka av oss det värsta. Men detta kommer att sitta i länge, det förstår vi båda. Den här platsen behövdes inte återskapas i oss. I orört skick har den bevarats för oss.
Och möjligen nådde vi här, om inte en försoning, så iallafall ett avslut.
Vi skiljs åt. Han går hem till sin mamma, och jag går hem till min.
