Mailman in dub

En gång i tiden, den oändliga, var jag en liten pojke. Minns lukten av den där pyjamasen, den knarriga sängen; hur tunn väggen var och hur jag bankade i den: TV'n skränade ju och jag var så mån om min sömn. Så skör i morgondagen. Så illa förberedd. Så skräckslagen, faktiskt, inför alla de krav som livet ställde på mig. Skolan. Hur jag från början där visste att jag inte hade det som krävdes. Hur blyg och sorgsen jag var på dagarna och hur dubreggaen i mina lurar då när jag skulle somna på kvällen skänkte mig en säregen tröst; och hur denna konstart än idag och för alltid är mig trogen.

Den djupa basen, de spirituella ekona av både ord och instrument och varma drömmar och såklart trummorna; detta var min snuttefilt då och har så förblivit. Det är jag och dubreggae mot all socialrealism.

En tolvårig pojke med den mest sofistikerade av musiksmak.

Peppad!

Det är så länge sedan nu och den där platsen, de där människorna och detta slit finns inte i mig längre. Mitt system är rensat och jag har idag svårt att föreställa mig hur jag brakade ut med min stora gula flakmoped på Sandhamnsgatan i riktning mot Hjorthagen en gång i tiden. Hur folk jag passerade pekade och skrattade åt mig och mitt absurda fordon.

Snart sitter jag där igen; med krökt rygg på flakmopeden huttrandes som en stackars frusen hundvalp. Gode Gud. Detta är så fasansfullt att tänka på. Hur jag, envis som en dåre, bara måste ta mig upp för den där förbannade backen, men hur snömodden och mopedens sinande krafter tvingar mig ner igen. Den bitande vinden, de tomma gatorna. De drömmar jag en gång bar.

En skrämmande insikt

Känner mig som något av en halv man där jag tassar runt i strumplästen med min son i ett lekrum nånstans i staden. En annan man i strumplästen är där också med sin son. Kanske känner sig även han halv, utan skor. Eller är det bara jag? Han ser lite halv ut iallafall, tänker jag. Vi nickar till varandra och tassar vidare. Jag upplever situationen som under kontroll; alla medverkande agerar klanderfritt och i enlighet med de oskrivna regler som gäller i dessa rum.

Ett lugn råder. Men det är ett bedrägligt sådant.

Som en samling huliganer i ett spa stormar de in, förskolebarnen och, framförallt, förskolelärarna. De har precis deltagit i en sagostund i ett rum bredvid och lärarna, tre kvinnor i fyrtiofemårsåldern, är mycket besvikna på barnen. Så besvikna att de förlorat all respekt för de små. " Vad tror du dina föräldrar kommer säga när vi berättar för dem hur du beter dig?" ryter en av dem åt en liten flicka i randig tröja och två tofsar på huvudet. "Det här var sista gången vi gör nåt sånt här. Nästa gång blir det lekpark igen! Det går ju bara inte att ha med er nån annanstans!" gormar en annan åt den lilla gruppen med småttingar. Min son och jag står bredvid och betraktar detta vansinne. Det är så sorgligt att ta del av. "Har ni inga öron eller?!" skriker en tredje och jag tänker att de trillar väl snart av som ni håller på. Gör en ansats att gripa in, på något sätt, kanske bara genom att stirra stint på någon av dessa tre så aggressiva och hotfulla personer, men jag backar tvärt då de unisont dundrar: "Nu håller ni tyst!". Ett tillfälligt lugn infinner sig och de tre lärarna övergår så till att prata med varandra, inför barnen, om hur illa de beter sig, hur hopplösa de är, hur de inte kan sitta stilla och hur de inte kan vara tysta. 

Så är de plötsligt borta. Allt gick så fort och kvar står jag och min lille pojk och den andre mannen och hans lille pojk. Vad väntar min son därborta på förskolan tycks han tänka. Och det är precis vad jag tänker också.

Mailman vädjar

Finns ni där? Ge mig ett tecken. Snälla.

Mailman dum

Detta att min son emellanåt är lite mammig har verkligen lockat fram den allra sämsta sidan av min person: den förorättade. Den genom livet ständigt utstötte misantropen som egentligen bara vill vara med men som ständigt finner sig själv ställd vid sidan av. 

Varje gång han sträcker sig gråtande mot sin mamma när han är i min famn får denna sida ett sådant bränsle att den hotar ödelägga hela den hygglige tjomme jag egentligen är. Jag förtärs inifrån. FÖRTÄRS! För jag kan inte stå emot, någonsin, trots att jag intellektuellt, som nu, förstår att jag gör bort mig.

Men nu räcker det. 

NU SKÄRPER JAG TILL MIG!

Nattens lyckliga slut

Klockan är tjugo över två och min son kallar på mig från rummet bredvid. Jag hoppar upp och känner mig med ens klarvaken; ordnar med stadiga händer till en liten flaska mjölk och smyger in i mörkret där han står och väntar otåligt på mig i sin spjälsäng. Lyfter varsamt upp min son, han tar flaskan och vi lägger oss tillsammans på madrassen på golvet. Mjölken är snart uppdrucken och strax därpå somnar han, tätt tryckt mot mig.

Ett ömsint samarbete har så nått sitt mål. Och kvar ligger jag, vaken. 

Inser att jag sover inte mer denna natt. Inte särskilt välvilliga tankar och insikter vill annat. De vill ha min totala uppmärksamhet och då finns det inte utrymme för sömn. Demoner har ju också ett jobb att sköta. Det måste man ändå respektera. 

Så tacksam över att min son, liksom jag, är en morgonmänniska. Tjugo över fyra hör jag honom fnissa vid min sida och demonerna skräms på flykt av den totala kärlek som nu tar över.

Svettpärlor i pannan

Den tid som frigörs för mig på förmiddagen då min lille pojke tar sig lite skönhetssömn, jag tycker nog inte särskilt mycket om den. Just nu ligger den på en och en halv timme, och denna tid försvinner iväg likt vatten mellan fingrarna på mig, som livet självt. Vill ju inte vara utan den, men sanningen är att jag egentligen skulle må bättre utan denna för MIG avsatta tid. För jag och tid har aldrig kommit särskilt väl överens och det blir mycket tydligt då 90 minuter serveras mig på detta sätt. Det blir liksom pannkaka av allt, och det enda som produceras är det dåliga samvetets kvalmiga eftersmak.

Att skriva några rader här, på denna obesökta blogg, skulle det kunna lätta denna tyngd som detta mitt missbruk av värdefull tid lägger på mina axlar? Ett uns möjligen. Så jag gör väl det. Skriver några rader alltså. Men jag är inte mycket till berättare och ej heller särskilt intresserad av min omvärld. Har egentligen aldrig formulerat mig några ståndpunkter eller argument och står oftast handfallen i diskussioner som rör annat än trams. Har fullt upp med annat ju, såsom idiotiska fixeringar och ett ständigt ältande om saker  jag VET inte leder till något annat än fullständig utmattning.

Så.

Mailman åker till den öppna förskolan

En av min barndoms allra mest besvärliga platser var en släktgård belägen någonstans i närheten av den största bokskog som tänkas kan genom vilken en stig ledde fram till en brygga vid en sjö. Oändligt höga var de, dessa bokträd, och de skymde all solens ljus. Hur liten jag inte kände mig på denna stig när jag barfota snubblade fram över förrädiska rötter i mörkret, virad på mig en badrock i frotté och blöttunga badbyxor därunder, på väg till sjön, till bryggan och den bastun som också låg där men som jag aldrig knappt ens vågade fästa blicken vid. Försiktigt närmade jag mig insjöns ljumna, mörka vatten. Från bastun hördes ett tilltagande, upphetsat sorl – säkert skulle de snart kasta sig ut, nakna och ångandes, och braka ut på bryggan och ner i vattnet. Jag slog ner blicken, vattnet nådde mig nu upp över linningen och jag skälvde till. Det här fick bli ett snabbt dopp bara. Snart, innan de nakna människorna stormade ut på bryggan, skulle jag åter befinna mig i bokskogen, vars mörker skänkte mig en förgänglig trygghet, på väg tillbaka mot släktgården.

Hundratals flugor hade mött sitt öde på de klibbiga pappersremsorna som letade sig ner mot borden, men ingen av de samlade kring borden i det jättelika köket verkade bekommas av all denna död, dinglandes över kannorna med saft och tallrikarna med fil. Barnen diskuterade högljutt och rosenkindat. Hela dagen lång hade de sprungit runt på gården, jagat varandra, delat upp sig i lag och spelat spel. Nu satt de här utmattade och lyckliga och åt kvällsmat. Vilket skådespel! Men här fanns ingen roll för mig. Hellre hade jag anslutit mig till flugorna och delat deras öde, framför att ens försöka bli en del av det som utspelades framför mig. Det var alltför skrämmande; dessa på livet hungrande, törstande små liv - jag borde ju vara en av dem.

Men jag var inte det, är inte det, och alldeles snart, när min älskade lille son har vaknat, ska han och jag lämna hemmets trygga värme, bege oss ut i septemberkylan och färdas genom bokskogens mörker fram till filen, saften och de rosenkindade barnen på den öppna förskolan.

Hör min sons ljuvliga små ansatser till ord och meningar i rummet bredvid. Han har vaknat. Och nu handlar det inte om mig längre.

Mailmans revansch

De resultat som jag presterade under min skolgång var ofta mycket svaga. Jag har alltid skyllt detta på serier av omständigheter som ledde fram till detta fullständiga haveri som saknar motstycke i min familjs historia. Fått det att framstå som att jag bara var ett offer, drabbad av all världens olycka. Och det stämde väl i viss mån. Men framförallt var jag bara kass. Inte bara på gymnasiet, utan även på lekis, på lågstadiet, på mellanstadiet och på högstadiet. Och alla andra sammanhang där läraktighet krävdes. Jag hade, och har i allra högsta grad fortfarande, mycket svårt att tillgodose mig kunskap.

Därför är jag så stolt att jag nästan spricker över att ha kommit dit där jag är idag. Denna resa mot alla odds!

Jag förfogar idag över mitt eget distrikt, 43a, som består av fem gator i Hjorthagen. Ytterst är det jag som ansvarar för att dessa över sexhundra kunder på detta distrikt dagligen får sin oumbärliga post, reklam, lokaltidningar och paket. Min kompetens innefattar även eftersändning av post, avisering av så kallad "klump" samt framförandet av en oerhört stor gul moped. Jag har mitt eget skåp med mitt namn på samt tillgång till dusch och toalett. Och jag får betalt. femsiffrigt.

Klar att det sticker i ögonen på en del, men de allra flesta finner både tröst och inspiration i min resa.