Klockan är tjugo över två och min son kallar på mig från rummet bredvid. Jag hoppar upp och känner mig med ens klarvaken; ordnar med stadiga händer till en liten flaska mjölk och smyger in i mörkret där han står och väntar otåligt på mig i sin spjälsäng. Lyfter varsamt upp min son, han tar flaskan och vi lägger oss tillsammans på madrassen på golvet. Mjölken är snart uppdrucken och strax därpå somnar han, tätt tryckt mot mig.
Ett ömsint samarbete har så nått sitt mål. Och kvar ligger jag, vaken.
Inser att jag sover inte mer denna natt. Inte särskilt välvilliga tankar och insikter vill annat. De vill ha min totala uppmärksamhet och då finns det inte utrymme för sömn. Demoner har ju också ett jobb att sköta. Det måste man ändå respektera.
Så tacksam över att min son, liksom jag, är en morgonmänniska. Tjugo över fyra hör jag honom fnissa vid min sida och demonerna skräms på flykt av den totala kärlek som nu tar över.
