En gång i tiden, den oändliga, var jag en liten pojke. Minns lukten av den där pyjamasen, den knarriga sängen; hur tunn väggen var och hur jag bankade i den: TV'n skränade ju och jag var så mån om min sömn. Så skör i morgondagen. Så illa förberedd. Så skräckslagen, faktiskt, inför alla de krav som livet ställde på mig. Skolan. Hur jag från början där visste att jag inte hade det som krävdes. Hur blyg och sorgsen jag var på dagarna och hur dubreggaen i mina lurar då när jag skulle somna på kvällen skänkte mig en säregen tröst; och hur denna konstart än idag och för alltid är mig trogen.
Den djupa basen, de spirituella ekona av både ord och instrument och varma drömmar och såklart trummorna; detta var min snuttefilt då och har så förblivit. Det är jag och dubreggae mot all socialrealism.
En tolvårig pojke med den mest sofistikerade av musiksmak.
