Peppad!

Det är så länge sedan nu och den där platsen, de där människorna och detta slit finns inte i mig längre. Mitt system är rensat och jag har idag svårt att föreställa mig hur jag brakade ut med min stora gula flakmoped på Sandhamnsgatan i riktning mot Hjorthagen en gång i tiden. Hur folk jag passerade pekade och skrattade åt mig och mitt absurda fordon.

Snart sitter jag där igen; med krökt rygg på flakmopeden huttrandes som en stackars frusen hundvalp. Gode Gud. Detta är så fasansfullt att tänka på. Hur jag, envis som en dåre, bara måste ta mig upp för den där förbannade backen, men hur snömodden och mopedens sinande krafter tvingar mig ner igen. Den bitande vinden, de tomma gatorna. De drömmar jag en gång bar.