Tillfalligt avbrott

Aterigen drabbas Bjorn The Mailman av tekniska problem. Windows maste installeras igen. Sa jag ber Er: ha talamod! 

Morgontennis

Tennis är en härlig sport. Inte bara att spela eller titta på utan även att lyssna till. Att på morgonen slå på TV'n, lägga sig på soffan och sluta ögonen till ljudet av boll mot racket och ljuvligt lågmälda brittiska kommentatorer - det är massage för en hemmaman efter en natt fylld av vargtimmar. Sakta och mycket säkert glider jag in i en harmonisk, välgörande sömn.

Fan. Jag behöver nog börja jobba igen.

Melody Maker

Härom natten hade jag ännu en gång den där drömmen: Att jag skapar musik. Inte så att jag i drömmen bara går runt och visslar en vag melodi - här handlar det om att jag står för text och melodi och alla arrangemang samt koreografin i framförandet. Dock är det inte jag personligen som står på scenen. Mina verk framförs av olika artister. Har många artister under mitt paraply tydligen.

Musiken har inget att göra med den jag vanligtvis får mina kickar av. I drömmen skapar jag SCHLAGERS med fantastiskt "catchiga" refränger! De liksom sätter sig direkt, vilket ju naturligtvis är förklaringen till den omedelbara succén. Publiken i extas

Vaknar med ett ryck. Drömmen borta, men melodin är kvar, etsar sig fast. Och den funkar! Gör frukost och nynnar på den. Fortfarande tydlig - både melodi och arrangemang. Kaffet injicerar stegvis liv i mitt sömndruckna sinne och melodin luckras upp, återvänder, glider mig ur händerna.

Nästa gång ska jag fånga den.

Clubbing

Thomas "Thompa" Udén.

Hade besök i helgen av ingen mindre än Thomas "Thompa" Udén från Frihamnen i Stockholm. Respekt till den mannen. Det första han gjorde när han anlände var att lägga en liten chokladkaka på sin kudde: "Det känns lite lyxigare så, som på hotell". Därefter drog han i sig åtta friterade kycklingklubbor i ett andetag och somnade.

På väg.

Lördagen tillbringas på gatorna, pubarna och klubbarna. Mycket värme trots regn och rå vind. Hamnar på ett par klubbar; minimalistisk elektronisk musik - vi står i baren, känns inte naturligt att dansa. Djup House på en annan, nu flyter dansen bättre. DJ'n byter tema. En reggaebasgång fyller plötsligt lokalen. "Operation Radication" med Yellowman and Fathead. Kan varenda ord i texten, sjunger med. Dansar mer engagerat nu; det här är ju "min" musik, den jag är - brukar känna så väldigt starkt när jag druckit några Guinness. Omfamnar Petra, sjunger i hennes öra. "Thompa" dansar rytmiskt bredvid samtidigt som han spanar runt i lokalen. Musiken byter åter riktning, vi rumlar vidare.

På nattbussen hem tidigt söndag morgon blir jag skoningslöst påmind om min pyttelilla blåsa. Under en kvalfylld halvtimma är jag fullständigt övertygad om att blåsan kommer att spricka. Jag vill inte dö så här tänker jag. Har så mycket kvar att göra i livet, så många ideér. I Brixton hoppar vi av, jag letar upp ett buskage intill en gata. Efteråt säger "Thompa" att han aldrig hört någon kissa så länge och så mycket. Kanske är min blåsa inte så pytteliten. Vi går hemåt.

När vi gått ett tag springer en mycket påtänd man ifatt oss. Länge går han med oss, känns som en evighet och det är så oerhört påfrestande. Aldrig hört någon tala med en sådan hastighet, verkligen imponerande snabbt. Dessvärre kommer orden inte rätt ordning. Lyckas skaka av honom just innan jag börjar bli rädd på riktigt.

Söndagen ett vakuum. Vi tar farväl av "Thompa" vid Victoria Station. Återigen med en bekräftelse på djup vänskap.

Senti Mental

Tillbringat mycket tid med Spotify Premium de senaste dagarna. Mest har jag, naturligtvis, lyssnat på musik som jag verkligen vill lyssna på. Men jag har även utmanat mig själv genom att söka upp låtar i syfte att ta mig tillbaka - att skoningslöst kastas ner i det förflutna och låta musiken lysa upp dess mörka skrymslen. För musik kan, som ingenting annat, väcka liv i miljöer, känslor, dofter som legat i träda i evigheter. Ingen nyhet kanske, att musik äger den förmågan - men GUD vilka resor Spotify tagit mig med på!

Baccara som med "Yes Sir I Can Boogie" placerar mig i en gillestuga i Ljungbyholm. Runt omkring mig vuxna människor. De dansar, mamma välter ner en vas - en granne fångar den i luften! Eller stöper de stearinljus? Låten drabbar mig brutalt, skakar om och fyller mig med värme.

Boney M's "Sunny" drabbar mig än mer brutalt, tappar andan nästan. Tiden är väl ungefär densamma, platsen en annan. Jag cyklar, sitter på en sadel formad som en limpa. Förnimmer doften av grillat kött, nypon och nyvattnat gräs. Hör det klickande ljudet från en vattenspridare.

Blondie vars "Heart Of Glass" med precision återskapar lyckan i första dagen av ett sommarlov. Fredagsgodis och en frisbee som lyser i mörkret. Svenska Mad. Samtidigt utdelar låten ett stick av ångest; kan inte formulera varför. Plågsamt att lyssna, stänger av.

Rejält omskakad nu. Nog bra om jag tar en promenad. Kanske går jag till Brixton.

Bananas

Night Reggae Food

Lagade lite jamaicanskt krubb ikväll. Ris, bönor, kokosmjölk, paprika, vitlök, lök och koriander i en enda röra. Gegga skulle man nästan kunna säga. Till det stekte jag lite plantain bananas.

Slafsade i mig geggan och bananerna med mycket stort välbehag. Bar överkropp för att inte spilla ner skjortan, bordskick som en GRIS när jag äter ensam.

Ovärdigt

Höll på att kosta mig livet.

Flyttade det sista från Kollektivet till vårt nya boende i Stockwell idag. Sannerligen skönt att hämta den sista packningen och därmed få ett avslut på ett trauma, tro inget annat, men FY fan så tungt det var. Ser kanske inte så farliga ut, väskorna på bilden ovan, men skenet bedrar. De höll på att döda mig. Var femte meter var jag tvungen att stanna för att andas och gråta. IKEA-påsens handtag trängde djupare och djupare in i mina fingrars kött, mina armar likt en apas.

"Damn you God!" skrek jag och hötte med näven mot skyn.

Dessutom är det förnedrande att flytta sitt bohag på detta sätt; släpandes på gator och i trängseln i en tunnelbanevagn. Stå där med ett jävla täcke till allmän beskådan, känna medpassagerarnas hånfulla blickar. Svettpärlor i pannan. Utsatt och blottad.

Övervägde faktiskt att beställa en taxi de sista tio metrarna för återvinna någon slags värdighet.

Dub Vendor

Dub Vendor fotograferad på tryggt avstånd.

Som jag har tjatat och pratat om denna affär. Nästan jobbigt har det nog varit, kan jag tänka, att lyssna till detta ältande om denna affär. Åk dit då, gå in och var där då om det är så viktigt för dig. Det är ju bara en affär - vad är det som hindrar dig?

Men jag åkte aldrig dit. Det var enklare, bekvämare att bara prata om Dub Vendor - Londons nummer ett reggaeskivaffär.

Så idag serverades den mig på ett silverfat. Steg av en buss på Lavender Hill i hopp om att hitta hem till fots, hade hamnat lite på sniskan, och så var den bara där. Mitt framför mig. "Här är jag. Kom in nu och få det överstökat" tycktes den säga till mig. "Gå in och bläddra bland import singlarna som att du vet vad du letar efter."

Jag gick inte in, blev bara stående utanför ett kort ögonblick; hann se att det bara skulle bli jag och mannen bakom disken om jag gick in. En obehaglig situation i vilken affär som helst, i denna omöjlig.

Jag vet ju inte vad letar efter längre.

Bostadsratt

Har i dagarna tagit ett banklan och kopt en bostadsratt. Banklan och bostadsratt var fram till detta tva okanda begrepp for mig. Likasa rorlig ranta och fast ranta och bottenlan och topplan. For att inte tala om renovering. Begrepp som fatt mig att borja svettas av angest, tristess och utanforskap vid middagar. Jag tankte att denna begreppsvarld kommer jag aldrig att bli en del av. Ville det inte heller.

Men nu ar jag alltsa dar sjalv. Bostadsrattsinnehavare. Hurra!

Åldersförvirring

Det räcker nu. Jag menar, hur ska jag på allvar kunna ta tag i mitt åldrande när jag alltid måste uppvisa legitimation på Systembolaget? Det är ju svårt att åldras med värdighet då det fortfarande alltså inte är ställt bortom allt rimligt tvivel att jag inte är en tonåring; snarare tycks det vara mycket troligt eftersom jag VARJE gång måste bevisa att jag har åldern inne. De enstaka tillfällen då jag inte behöver det är en triumf.

Jag slutade vara tonåring 18 november 1989. Har mitt utseende inte åldrats sedan dess? Det innebär ju i så fall att jag skulle kunna smälta in som elev på gymnasiet. Svindlande tanke. Är detta ett slags straff för att jag aldrig tog studenten?

Jamaican Poetry

"A life without a wife is like a kitchen without a knife"

Prince Far I

The Return Of Mailman

Mailman and his wife.


Skrev just ett mejl till min boss pa Posten. Bonade och bad om att fa komma tillbaka och arbeta TIDIGARE an bestamt. Kanner mig lite som en sadan dar fange som, efter frigivningen, begar nya brott bara for att fa krypa tillbaka in bakom galler. For dar, i fangelset, vet han i alla fall vem han ar.

For det var ju sa jag upplevde detta med att arbeta; jag kande mig frihetsberovad. Arbete var ett nodvandigt ont som tog av min tid! Tid som jag kunde ha till sa mycket annat, oklart vad. Och det ar fortfarande oklart. En sak var dock klar: Arbete ar Satan.

Nu hade alltsa tiden givits mig. Sex manader, minst, i London. "Du har fatt en gratischans - utnyttja den!" sades det till mig. Det var liksom nu eller aldrig. Snart skulle jag fylla fyrtio och chanser som denna, de far jag inte fler ganger i detta liv. Vissa gick faktiskt sa langt att de kallade det for ett misslyckande om jag nagonsin atervande till Posten.
Men det drojde inte lange, knappt en dag ens, innan jag totalt forlorade mitt fotfaste i tillvaron. Utan ett arbete att gnalla pa, langta bort fran, behovas pa - ar jag ingen.