Löftet efter Gotlandsgatan 52

Tar en sväng förbi huset jag bodde i på Söder. Gör det lite då och då, precis som jag kan uppskatta att återvända till andra platser där jag levt och verkat. Dessa ställen har ju alla naturligtvis gått vidare, och egentligen finns här nu inget för mig att finna eller uppleva.
   Men ändå. Gotlandsgatan 52 är en symbol.
    Minns inte riktigt hur det gick till, vilka vägar som ledde fram till att jag hamnade där, i den lilla ettan på 24 kvadrat, men jag minns helt klart livet jag förde i den. Det var en livsstil som inte kan tjäna som föredöme för någon. Lättjan och frosseriet, euforin och mörkret: tillhållet var en dekadensens smältdegel.
   Det var en era som karaktäriserades av det gränslösa; för här var det endast jag som styrde nämligen. Under de fem år som jag bodde där lyckades jag sudda ut vardag och helg: min värld var en enda stor sörja.

Jag tittar upp mot det lilla köksfönstret, tänker på hur jag brukade öppna det och titta ut när jag väntade besök. Kunde stå där så länge, men när jag såg vännerna vandra in på innergården med sina klirrande kassar gjorde jag alltid sken av att jag som av en slump tittade ut just då.
   Tänker att bilden av mig däruppe i fönstret väl sammanfattar livet då: det var fest eller väntan på fest. Däremellan minns jag inte riktigt; betraktade väl mig själv som någon slags frilans. Och jag inbillade mig själv att jag var bekväm med beskrivningen av mig som en variant av en artist. Om inte annat så erbjöds jag stora mängder tid.
   Lägenheten var en utpost, jag visste det då. Här gällde det att utnyttja tiden inför det strukturella livet jag var säker på väntade mig längre fram.
   Eller så hade jag ingen aning, utan levde i blindo endast. Minns ju hur rädd jag kunde vara när jag låg för att sova ibland, att mörkret skrämde mig. Ensam och mörkrädd famlade jag i natten, övergiven och lämnad åt mitt öde.  
   Kanske är det också därför jag återvänder hit emellanåt; för att påminna mig om den isolering jag kunde erfara här.

Minnena av fest och av ensamhet tog jag med mig därifrån ut i livet. Festerna var så maximerade, ensamheten så fysisk: det är berikande erfarenheter för mig att äga idag.

Men så var det en annan sak, något skamligt. Och det är hit jag vill komma: till ett löfte, en ed som jag avlagt, att aldrig mer ägna mig åt detta; att alltid ligga på rätt sida av skiljelinjen mellan den jag var då och den jag försöker vara idag. Mellan den bökande grisen och den hyfsat värdige mannen.
   Jag tänker på NATTAMATEN som jag alltid var så noga med att få med mig hem. Det var ju nästan så att den utgjorde själva incitamentet för barrundorna.

Jag var ett djur när jag stapplade in i lyan med påsarna, redo att böka runt i sängen.

Jag åt och åt och sedan blev allt mörkt. Vaknade upp nästa morgon, tung och mätt, flottet och geggan prydde min kropp och min säng. Bitar av folie, dressing, pommes; jag var ensam med alla dessa lämningar. Härifrån fanns ingen väg att gå. Så jag gick ingenstans, kanske hittade jag en överbliven lökring att trösta mig med innan jag somnade om.

Jag skakar lätt på huvudet när jag promenerar vidare, bort från Gotlandsgatan, fnissar nästan överlägset åt den jag var då.
   Ändå vet jag att jag är samma person idag. Grisen ligger där latent i mig. Det är bara omständigheterna som är annorlunda nu.

Så kanske borde jag inte skaka på huvudet, inte stoltsera med ett heligt löfte.

Istället borde jag vara ödmjukt tacksam över de omständigheter som nu råder, och hoppas på att de aldrig tas ifrån mig.

Mailman krisar

Vi hade suttit hos mig fram till midnatt, och då, när lördag faktiskt förvandlats till söndag, hade vi känt att vi borde bege oss ut. Så vi hamnade här, på ölhallen bara något kvarter hemifrån. Och nu sitter vi vid ett av de stora runda träborden, min dryckesbroder och jag. 
   Vi dricker varsin öl. Den är något besk, och jag tänker att det nog inte blir fler efter denna. Känner mig rätt mätt på öl och ruset börjar så sakteliga övergå i tomhet. 
   Uppe i lägenheten var stämningen högre. Trots att det bara var vi två i den lilla lyan så lyckades vi bygga upp bilden av något som väntade på oss därute, och därför var vi såklart tvungna att ge oss ut. Men timmarna hade försvunnit, liksom lösts upp i dimmorna, och nu, när vi sitter här, har alla löften flugit iväg lika hastigt som vi lämnade lägenheten. Jag tar en klunk till och blickar ut över lokalen. Det är trångt och sorlet är öronbedövande. Ingen musik, bara alla dessa röster. Vet inte längre vad vi ska prata om, eller så orkar jag inte skrika för att göra mig hörd. 

Men vi sitter kvar. Beställer in varsin öl till. Tomheten går inte att råda bot på, men atmosfären förändras efterhand som folk söker sig vidare ut. Ett lugn lägger sig, och plötsligt är lokalen tom så när som på oss två, och de tre männen som också sitter vid vårt bord. De satt där när vi kom, och hade nickat förstrött när vi frågade om de två tomma stolarna vid bordet var lediga. 
   
Klockan har passerat stängning, men vi tillåts avsluta våra glas. De tre männen är alla klädda i svart, och betydligt äldre än oss. De pratar musik och är avmätt engagerade. Lite släpiga och sådär konstaterade som jag ofta upplever att äldre män är i sådana här sammanhang.  För såhär sitter de ju mest hela tiden när man ser de på krogen; maler sina åsikter, liksom idisslar dem inför varandra. 
   En av dem vänder sig till oss, vill ha vår hjälp att bekräfta en ståndpunkt som inte landar så väl hos de andra. Eftersom det är musik de diskuterar så har vi inga problem att erbjuda dem våra åsikter, och snart är vi alla inbegripna i ett rätt trevligt samtal. Det ger oss ny energi, mötet med dessa äldre. Servitörerna plockar runtom oss, men ännu har ingen bett oss att gå.

Så vi diskuterar vidare. Och de tre männen säger sig vara imponerade av våra kunskaper. Och vi av deras; att såna gamlingar kan vara så uppdaterade. 
   Detta möte över generationer skänker onekligen en spänst till kvällen och jag tänker att det säkert är berikande, utbytet oss emellan. 
   Samtidigt kan jag inte låta bli att tycka lite synd om dem. För varför sitter de här egentligen? Inser de inte att de är besegrade av tiden? Det är upplyftande att tänka så om dem, får mig att må lite bättre faktiskt. 

Plötsligt tystnar en av dem, mitt i en mening. Han stirrar tomt framför sig, och sedan är det som att han får en hink iskallt vatten hällt över sig. Först drar han efter andan för att därefter sitta och huttra. Han samlar sig och höjer sakta blicken, låter den vandra mellan oss.

"Jag fyller femtio i år", säger han.


Jag minns att jag tyckte den var så gripande, hans förtvivlan då insikten träffade honom så skoningslöst.
 
Själv var jag bara trettio, men tyckte det var nog så problematiskt.
 
För snart tjugo år sedan.

Mailman slutar älta

Tiden, i vilken jag lever och finns till, är cirkulär, i en fyrdimensionel verklighet. Jag är alltså bara en del av en helhet som alls inte kommer att utplånas, utan bara fortsätta efter mig. Mycket enkelt.

Jag lever här, och nuet är det enda verkliga.

Detta är det rationella sättet att förhålla sig till att finnas till. Man föds, lever och dör. Och därefter läggs ens liv till handlingarna som en levnadsberättelse bland så många andra.
   Så ser också jag på det de flesta dagar. Men inte de flesta morgnar.
 
För just när jag ligger där och nattens drömmar skingras och krass vakenhet träder in, i det tillståndet, det är då jag på riktigt förstår den sanna innebörden av min egen ålder och dess placering i livets kronologi. Att jag faktiskt har kommit en rätt bra bit. Och då går det inte alls att luta sig mot någon pragmatiskt formulerad verklighet. Min ålder, siffran, är helt obegriplig för mig nu.
   Men ju mer jag vaknar, desto mer slår jag ifrån mig det bekymmersamma åldrandet, avfärdar det som fåfänga bara. Och kort därefter hamnar jag i Lucretius resonemang om "när du ser tillbaka på den omätliga tidsrymd som har förunnit och på materiens mångfaldiga rörelser, då kan du med lätthet tro att dessa samma atomer, av vilka vi nu är gjorda, ofta varit placerade i samma ordning som nu",  och söker tröst däri. För den är väl inte särskilt långsökt trots allt, tanken om den eviga återkomsten?
   Men jag skakar av mig den tesen, tanken på den ständiga upprepningen är alltför besvärlig.

Vaknar helt och bestyren tar vid. Jag är i livet, lever det som man ska. Barnen får frukost, och plötsligt är det bråttom till förskola och skola.

På vägen mot skolan kommer samtalet in på döden, tror att det är jag som styr in det där. Och min dotters konstaterande är mycket enkelt: "Först lever alla, sen dör alla!":

Ett barns okonstlade beskrivning. Så självklart och enkelt, men samtidigt omöjligt att omfamna.
 
Eller?

Snart pratar vi om annat, men meningen dröjer sig kvar i mig. För det är ju sant som hon säger: Det här är ingen exklusiv problematik, vi är ALLA underordnade denna realitet.

Vet inte om det är hennes avsedda undermening, men jag tar till mig budskapet likväl:

Sluta älta, INGEN kommer ur det här levande.

I terapeutens tystnad

Inget konstigt alls med det, att jag och min fru går på familjerådgivning. Problemen vi tampas med är egentligen inte särskilt privata, utan av mer allmängiltig karaktär. Handlar om rollerna vi har, och hur dessa ibland ställer till det för oss i vardagen. Såklart är de svåra att rucka på, men vi vill ändå ge det ett ärligt försök, se om vi kan nå någon form av förändring.

Allmänmänskligt, det här med rollerna vi har inför varandra och oss själva. Men genom att prata om det kan man lösa upp dem något, eller iallafall förstå varandra bättre. För vi vill ju fortsätta leva tillsammans.

Därför går vi till familjerådgivning. Sitter där i varsin fåtölj bredvid varandra, och terapeuten sitter i sin, framför oss.
   Första gången var jag något tillknäppt och avvaktande, visste inte riktigt vilket språk som var bäst i sammanhanget. Andra gången hittade jag ett sätt att tala som jag faktiskt kände mig bekväm med, och fick då även terapeutens bekräftelse. Han tyckte att jag var betydligt mer öppen den här gången än första, sa han. Mer "transparent".
   Snacket flöt på, och när vi lämnade sessionen den där andra gången kände vi oss stärkta, som att vi verkligen funnit problematikens kärna - och hur att förhålla oss till den.
   Han var bra, vår terapeut, på sitt eget sätt. Sävlig, på gränsen till sövande i sina utläggningar, men ändå hade han nått in i oss. Som att vi silade guldkornen från ordmassan och därefter nådde våra egna insikter.

Inför det tredje mötet kände jag mig helt lugn och ledig. Kunde språket nu, terminologin. Och det började bra: jag pratade om min roll i familjen och landade i ett resonemang om att det viktiga kanske inte är att hela tiden bidra rent praktiskt, utan att det snarare handlar om att "vara närvarande".
"Väl formulerat" sa han då, och det stärkte mig. Min fru nickade eftertänksamt, lät orden sjunka in. Vi var femton minuter in i sittningen och hittills hade det väl varit som de tidigare gångerna; ett följsamt samtal oss tre emellan. Lite hackigt, trevande ibland, men ändå fortgående.
 
Tills nu. För plötsligt ville ingen av oss ta över taktpinnen. En tystnad sänkte sig, som att vi väntade ut varandra i en slags uthållighetstävling. Terapeuten muttrade ett långsamt "yes" emellanåt, men därutöver inget.
   Olusten började krypa i mig, men ganska snart bestämde jag mig för att betvinga den. Jag ville vila i tystnaden, och min fru likaså tycktes det: hon gjorde heller inga ansatser.
   Det lilla rummet med de tre människorna i varsin fåtölj som satt i tystnad. Utanför det dova ljudet från staden. Jag svävade fritt nu.

Den rymde så mycket, stillheten i rummet. Hela mitt liv faktiskt. Jag föddes, levde och dog i detta universum. Då och då tittade jag på min fru. Hon var där vid min sida, tillsammans levde vi oss genom detta oändliga. Terapeutens ögonlock var halvt nedfällda. "Yes" mumlade han ibland, knappt hörbart.
   Samtidigt, när jag betraktade min fru där hon satt halvt kisande mot solstrålen som hittat sin väg in, kunde jag förnimma den lycka jag faktiskt alltid bär på tillsammans med henne. Och hur bra vi har det ihop, utanför det här rummet.

Om det var terapeutens avsikt vet jag inte; möjligen var han bara trött på samma gamla malande, sitt eget och andras, att han bara zoomade ut. Om människor som inte riktigt förstår varandra men ändå vill mötas.
   Kanske såg han framför sig två personer som hör ihop bara, bortom alla floskler och terminologi. Därför valde han att plötsligt inte säga så mycket mer.

Det tredje mötet tog sig slutligen i mål med bara små öar av ord i en ocean av tystnad.

Löparen?

Har en hel bank av dem, och den fylls ständigt på.

   Stor begynnelsebokstav, några ord, något kommatecken kanske, och så en punkt, ett utropstecken eller ett frågetecken. Meningar kort och gott; många gånger enkelt formulerade, i stunden påkomna. Flera av dem uttalade utan minsta illvilja eller onda avsikter,  andra i medvetet syfte att skada. 

   Alla har de träffat hårt, och satt bo i mig. 

Jag bär dem inom mig och jag minns dem alla helt korrekt, både ord och tonfall.

Just idag är det en av alla dessa som uppvaktar mig. Den har förföljt mig sedan den uttalades, för snart ett decennium sedan. Och att den poppar upp idag är ingen slump: jag tänker nämligen att jag borde börja löpträna igen, redan ikväll. Därför ekar de i mitt huvud nu, orden från kollegan. De som helt plötsligt fick mig att tappa allt:

   Det hade blivit mitt sätt att leva, min filosofi i livet; att springa så långt att smärtan övergår i njutning. Älskade hur mina andetag skapade musiken jag dansade fram till. Mil efter mil längs gator och skogstigar utmed havet, förbi människorna som betraktade kraften hos mig.

   Äntligen var jag framme där jag ville vara; fysiskt och mentalt starkare än någonsin tidigare. Jag fascinerades över min egen förmåga, att det faktiskt var möjligt att resa sig och ta kommando över sin kropp. Hur jag frigjorde min inre styrka var imponerande tyckte jag själv. 

   Jag var den jag ville vara nu. Min uppenbarelse utstrålade välmående och fysisk uthållighet. Och det var uppenbart att denna goda kondition även påverkade min mentala hälsa, länken däremellan var så tydlig.

   

På min arbetsplats gick snacket som vanligt så här års. Sommaren närmade sig och några tappra få hade redan anmält sig Stockholm Marathon. Som långdistanslöpare lekte även jag med tanken på att anmäla mig, trots att jag egentligen avskyr all form av tävlan och organiserad idrott. Inte för att det rådde något tvivel om min goda form - den var ju iögonfallande vid det här laget - utan för att det skulle vara den yttersta utmaningen. Jag var var redo nu. Jag skulle springa loppet jag med, för att en gång för alla smula sönder den gamla bilden av mig själv.  

"Det skulle man inte tro om dig vid en första anblick, men ok." 

Han sade det efter att ha studerat mig alldeles kort. Kollegan som springer Marathon årligen, en lång och både slank och kraftfull man, skrattade när jag berättade för honom om min lust att också springa det här året. Som vore det ännu ett skämt från min sida. Brukade ju hålla på så där, framställa mig själv som någon jag inte är. Men den här gången menade jag faktiskt allvar, varför skulle jag inte? Jag var en långdistanslöpare, det var den jag var. 
   Men inte. För i samma stund som meningen nådde mig var det över. 
   Vem försökte jag lura? Mig själv tydligen, men ingen annan. Och då får det vara. Varför skulle jag anstränga mig så när jag ändå alltid kommer att ge sken av något annat?


Och så resonerar jag än idag. Därför springer jag inte ikväll. För det är inte den jag är.

Inte vid en första anblick i alla fall.