Den oförberedde

Oväntat skriftligt förhör i skolan, när man satt där och kände iskylan sprida sig: är detta min uppväxts sammanfattade fasa? Sannolikt är det så. För av allt obehag som finns att välja mellan, så når det sitt klimax här, just när dessa ord uttalas; Ta fram era pennor och suddgummin, flytta isär bänkarna, det blir skriftligt förhör idag. 
Inte för att muntliga förhör var behagliga direkt, när läraren svepte med blicken över klassrummet på jakt efter de skräckslagna, de obrydda, de angelägna. Men då kunde jag åtminstone sväva iväg, göra mig vag och svårfångad. Och inget skulle dokumenteras, annat än i lärarens huvud.
Men det skriftliga förhöret, det var slutet. Nu var man ertappad, krossad. För trots att jag var väl medveten om riskerna, och faktiskt livrädd inför dem, så var jag praktiskt taget alltid oförberedd. Det var så märkligt, hur jag lyckades förtränga morgondagen och istället bara ägna kvällarna åt flyktiga och rent destruktiva tankegångar, sittandes vid skrivbordet.

Det oväntade skriftliga förhöret uppenbarades sig sedan som en hälsning från Satan. Och jag tänkte alltid att när jag blir vuxen, likt skarprättaren som nu delade ut mitt dödsstraff, ska jag också bli lärare, bara för att få vara den som utdelar dödsstöten framför att vara den som tar emot den. Säkert jagades läraren av sina egna demoner, men just här och nu var rollen den härskande.
Och min den förlorade: Vad gjorde jag av tiden igår kväll, varför vill jag mig själv så illa?

Mitt namn på ett papper fyllt av förvirring och kråkfötter. Snart skulle min insats granskas och smetas över med rödpennans brutalitet. Kunde detta fiasko innebära en vändning, en skärpning? Nej, allt skulle bara fortgå. Fanns här någon slags perverterad belöning jag sökte i dessa ständiga nederlag, ett begär efter den yttersta dagen, dag efter dag? Så måste det ha varit.

Som för att skymfa ens kvarlevor hände det ibland att läraren begärde våra föräldrars underskrift. Skräcken tänjdes ytterligare och tog hela min värld i sin besittning. Nu drogs även min familj med i mitt fall, och dess goda namn skulle svärtas av detta svarta får som var jag.
Därtill, som om det inte vore nog, kunde läraren också roa sig med att läsa upp allas resultat, från toppen till botten, inför klassen.
Hjärtlösa lärare, hopplöst borttappade individer; hur de njöt av att få ge igen för något jag inte visste någonting om.

Idag är de borta, säkert varenda en. Jag är kvar ett bra tag till. Och i det finns ingen slutstats att dra.

Mailman idag

Mitt liv som musikmissionär är över. Folk får lyssna på vilken musik de vill nu, jag släpper dem fria.
Från nu tänker jag fokusera på på min familj, relationer och, i viss mån, arbete.

Och jag vet att folket är tacksamma och lättade över detta. För jag var inte alltid den mest inkännande och sympatiske missionären, utan snarare rent maktfullkomlig, despotisk, i mitt missionerande. Som allra mest tyrannisk var jag som drucken vid musikanläggning. Då var jag sannerligen ett litet as, väl värd allt det förakt och all den avsky som jag vet riktades mot mig. Lägg därtill mitt eget självförakt. För jag avskydde mig själv, innerst inne gjorde jag det, för den smärta och sorg jag åsamkade mina medmänniskor med denna ständiga reggae och dub. Och detta ältande om producenter, årtal och basgångar och ekon. Folket ville inte, men jag tvingade mig på dem.
Som att jag sökte personlig bekräftelse för ett uttryck, en kultur, som jag egentligen inte var en del av.

Jag var sjuk, jag visste ej vad jag gjorde. Förlåt mig.

Jag inser såklart att er förlåtelse är för mycket att be om. Men tro på mig när jag säger att jag är en annan människa idag: en mogen, reflekterande familjeman.
Och även musikaliskt har jag utvecklats. För är inte John Coltrane all musiks målgång? Visst kommer man inte längre än så? Och jag är där nu, jag FÖRSTÅR hans genialitet.

Vill ni att jag berättar mer? Jag kan mycket om annan jazz också.

Hallå?

På ölmässa

Vi passerar korsningen där vi båda två blev påkörda av en bil en morgon en gång i tiden. Han och jag var på väg till skolan på varsin cykel när bilen plötsligt kom från ingenstans och körde på oss, klippte oss båda på bara ett ögonblick. Hur vi rullade runt på gatan, och hur jag, så olikt mig på den tiden, blev rasande på bilisten, skällde ut henne både välmotiverat och välformulerat. Hur han blev hämtad av en ambulans och senare lagd på en bår i sjukhusets kulvertar trots att hans fysiska skada endast bestod av en ömmande tumme. Och hur jag, med ett högerben som än idag bär spår av olyckan, släpade mig till skolan.
Vi skrattar åt minnet, som vi båda, trots att säkert mer än trettiofem år förflutit, fortfarande kan återskapa detaljerat.
Korsningen är sig lik idag, men alldeles stilla. Den liknar på vis alla andra platser som vi passerar denna gråmulna och kylslagna februariförmiddag. Naturligtvis levs livet här i nuet nu som då, men här finns inget nu för oss att finna, bara förflutenhetens exteriörer. Platserna står tomma och öde idag, endast barndomens minnesbank kan fylla dem med liv. Och vi öser ur denna bank; uppväxtstadens scenografi lockar fram bilder, och egentligen är historierna de samma som alltid, men de tycks inte tappa smak för oss. Vi behöver dem, men inte i en strävan efter försoning eller avslut. Möjligen tycker vi bara om att återuppleva tillstånd från då; det var ju en så skarpladdad tid, denna som vi tog oss genom tillsammans.
 Vänner har vi varit så länge nu att man nästan kan tro att vi alltid kommer vara det, att allt är för evigt. Och vi betraktar dåtiden här som bara en intervall, en slags nödvändig språngbräda inför livet som sedan bara ska fortsätta.

Vi är här för att gå på en ölmässa. Och kanske är platsen för denna mässa lika lockande för oss som själva ölen, om inte mer. Jo, mer. För tänk om detta nöjespalats från ungdomen står och väntar på oss helt konserverat, som ett mausoleum? En kittlande tanke, vi leker med den igen när vi närmar oss. Vi  går upp i varv nu, blir hispiga. För inte kan det väl vara så?

Kön till mässan är lång. Män i olika längd och ålder. Och så vi två: besökarna från förr, tidsresenärerna. Här har vi stått i kö förut, huttrat i snövinden, väntat på att bli godkända och insläppta på ännu ett gymnasie-swing. Jag ser mig omkring, miljön här utanför är sig alldeles lik.

En minnesbild flimrar förbi, utspelar sig just här på den isiga asfalten; den är mörk och luddig, möjligen byggd endast på föreställningen av den. För jag ser inget ansikte, förnimmer bara min antagonists händer runt min hals, hur en av hans naglar tränger in och varmt blod sipprar ut. Känner på min hals, kommer på att jag faktiskt fortfarande har ett minne av händelsen där, i form av ett vagt ärr.

Plötsligt är vi framme vid entrén och lika hastigt är vi innanför.

Det inglasade, upphöjda, båset är samma nu som då. Visar upp min biljett, kvinnan innanför glaset nickar kort, stämplar min av kyla rödfärgade hand. Garderoben, den långa disken framför, kassaapparaterna. Garderobiärerna, samma ansikten. Golven, de svarta mattorna med samma intrampade tuggummin. Bardiskarna, hyllorna med sprit framför speglar, flimrande neonslingor. 

Toaletterna, pissoaren, jag går in där och det är samma. Var allt det andra bara en dröm, en fantasi; gick tiden inte så som jag beklagat mig över att den gjort? Är jag kvar? Vad händer nu?

Vi går runt bland ölstånden, provar nästan pliktskyldigt dryckerna. Min upplevelse är också hans; vi står sammansmälta i detta och vi inser att detta bör vi få överstökat ganska snart.

Det är fortfarande eftermiddag när vi trillar ut. Vi drar varsitt djupt andetag, fyller våra lungor med isluft, försöker skaka av oss det värsta. Men detta kommer att sitta i länge, det förstår vi båda. Den här platsen behövdes inte återskapas i oss. I orört skick har den bevarats för oss.
Och möjligen nådde vi här, om inte en försoning, så iallafall ett avslut.

Vi skiljs åt. Han går hem till sin mamma, och jag går hem till min.

Mailmans uniform

Hade ju aldrig någon strategi från början, ingen plan. Hur det ena skulle kunna leda till det andra var inget jag ägde förmåga att överskåda. Folk i min omgivning, den ena efter den andra, skulle det visa dig, hade alla en intention med de val de gjorde, med varje steg de tog. Ett slags schema de följde som vore de programmerade för det.
Programmerade för yrkeskarriär. Människor är väl det. Men vad är då jag?

För jag tänkte aldrig på det där. På vad jag kunde gjort annorlunda där och då, hur jag borde ha smitt medan järnet var hett, eller hur jag borde ha prioriterat att vara ambitiös framför att inte vara det.
Det är bara slumpen som har kastat mig mellan utbildningar och arbeten.
Under långa perioder stod jag helt utanför; var inte inbegripen i vare sig lärande eller kneg eller ens vilket göromål som helst. Det var inte särskilt bra för mig, det kan jag förstå idag.

Vägen har varit brokig fram till den postuniform som jag idag bär med sådan stolthet. Denna uniform gav mig allt det jag nu värdesätter så högt: familj, hus och självrespekt. Utan den står jag naken, och även om jag inte äger den, eller kan ta den för givet, så är den fundamentet.
Även här var slumpen framme; uniformen gavs mig plötsligt och utan att jag faktiskt bad om den. Men, tänker jag, kanske hade jag gjort mig förtjänt av den, efter den där brokiga vägen och alla dessa snedsteg, allt detta sökande, alla dessa vedermödor.
Måhända är uniformen belöningen för de strapatser jag var tvungen att tillryggalägga mig för att nå fram till den. Jag vill tro att det är så. För kanske stämmer det trots allt, det där hon alltid upprepade, min mamma, hennes mantra: "Det finns inga genvägar i livet".
Men, som sagt, jag äger den inte, uniformen. Jag måste förtjäna den, varje dag.

Dock bär jag fortfarande med mig dem; minnena av slit och släp, innan uniformen.


...Raderna är ändlösa och hela tiden de guppande rörelserna från rumpor som sticker upp. Borde ha sommarlov som alla andra, men här kryper jag och plockar jordgubbar. Min storebror befinner sig i en rad alldeles nära, men därifrån syns ingen aktivitet. Jag kryper dit och upptäcker att han ligger där och sover. Lägger mig bredvid, och snart sover jag med. Senare fyller vi askarna med sten, toppar dem jordgubbar.

...Trettiofemtusen burkar med Bullens Pilsnerkorv, alla med felaktig etikett. De måste alla rivas bort - av mig. En radio står på, rapporter om en kärnkraftsolycka i något avlägset Tjernobyl strömmar ut. Men jag känner mig trygg bland burkarna, hör knappt vad som sägs, befinner mig djupt nere, på en inre resa utan destination.

...På vårdcentralen stryker jag runt med min städvagn. Känner mig inte bekväm med den, liksom som att jag inte har rätt till den. En doktor lyfter på sina fötter när jag kommer med svabben, låter mig rengöra därunder. Jag smyger vidare, ställer från mig vagnen och glider obemärkt in på en toalett. Sätter mig på toalettstolen och lutar mig framåt mot tvättstället, begraver mitt huvud i mina armar.
Somnar så.

...Böda Sand camping, anläggningen med toaletter och duschar. Hur han ser på mig, den storväxte, rödbrände camparen iklädd linne, föraktet i blicken: "Jaså det är så han ser ut, städaren som inte städar." 
Hur jag tömmer dem på femkronor, duschautomaterna, köper pizza för mynten, och vin.

...Malmös parker, somrarna. Barnen som stormar in, kräver min karaktärs omedelbara avgång. Spelar vidare, hanterar situationen rutinerat, improviserar. För sådan är barnteater, det är ett enda slit. I Rosengård stapplar ett fyllo in under föreställningen, undrar om vi pirater på scen har nån groggvirke. 

...Det är som att den är skapt i grått och nollgradigt, orubblig. Skolgården är konstant, elever och lärare likaså. Hur kunde jag söka mig hit? Vad är det för märklig önskan om att få plåga mig själv som har fört mig till denna plats? I lärarrummet samma kaffesump, i korridorerna samma ekon mellan väggarna.

...En av skådespelarna i TV-serien trycker upp mig mot väggen. Ögon som glöder av hat, han är dramatisk, uppfylld av sig själv. Hans andedräkt är rödvinstung när han väser i mitt öra:"Ge faan i min tjej". Två dagar senare möts vi i sminket igen. Vi spelar i samma såpa. "Du, förlåt mig, jag såg rött i lördags". Jag nickar och ler kort. Har inte tid med sånt, dagen är fylld av scener och repliker.
På stan är jag en allmän tillhörighet. Jag är känd, min självbild rubbas.

...Trots att jag spelat den många hundra gånger vid det här laget så vänjer jag mig inte. Alltid samma olust inför varje föreställning av den interaktiva konferensteatern som jag medverkar i. Publiken är vargar som man kastas inför, men jag lyckas tämja dem, alltid. Att improvisera är ett lyckorus när det sätter sig som ett pussel, men att nå dit gång på gång, det tär.



Jag blickar ut över gatan som ligger framför mig. Min cykel är fullastad med post. Rättar till kepsen och slänger ett snabbt öga på klockan. Ingen stress idag heller. I ett fönster reflekteras min spegelbild och jag ser inte bara en brevbärare.

Jag ser en fri man. I den finaste av uniformer.

Skiftet

Folkets Park skymtas i mörkret bortom gatlyktorna. Därinne pågår en tillställning för de äldre, de som går på gymnasiet. Utanför samlas skuggorna, de som ännu inte går på gymnasiet; horder av dem, rastlöst vankandes runt för att hålla värmen. Själv går jag i sjuan och jag har cirkulerat runt området länge nog nu; vikt av när jag kommit nära, cyklat i riktning hemåt, men sedan vänt om igen, cyklat tillbaka. Det är kallt, mycket kallt faktiskt, och jag känner knappt mina fötter längre när jag trycker dem mot pedalerna. Helst vill jag ju bara vara hemma i värmen, såklart, men jag känner att jag borde sträva mot platsen därborta; ett motvilligt begär har satt sina klor i mig. Tiden är kommen: också jag ska stå där och vara en del av den värld som nu börjat utspela sig bland jämnåriga härute i det dunkla kalla.
Återigen närmar jag mig. Snart kan jag urskilja röster där i massan och en del ansikten som jag känner igen från skolan. Och de ser mig. Någon ropar rentav mitt namn, hårt och uppfordrande. Tänker att nu är det är oåterkalleligt, att nu har jag anmält mig till denna samling. Så jag stiger av min cykel, låser fast den vid en av gatlyktorna som kastar sitt kalla ljus över evenemanget.

Några från min klass står där i en klunga, söker väl någon slags trygghet hos varandra. Jag går mot dem. De vill inte heller vara här, jag ser det i deras ansikten när de vänds mot mig.
Så står vi där tillsammans och huttrar i kylan. Vi står tysta, för vi vet inte vad vi ska säga till varandra under dessa främmande omständigheter.
Från festlokalen strömmar en oformlig ljudmassa av obegriplig musik och skrän. Vi ska inte in där, vi ska stå här bara, sådant är upplägget. Jag står här ett tag till, klockan måste åtminstone passera tio, sen får jag väl cykla hem, tänker jag.

Plötsligt dyker två killar från en parallellklass upp, och de ställer sig hos oss. De är stissiga och upp i varv och inte alls som jag är van vid att de är. Det är som att de vill berätta något för oss, något livsomvälvande. Men de vill inte behöva berätta, för det är klart att det syns att de tagit steget ikväll.
Mot gatlyktans sken visar de sina rödsprängda ögon.

De är jämnåriga med mig, och de har druckit Aurora. Flaskorna har de gömt i en buske längre bort. Nu ska de dit igen och dricka ännu mer. De är jämnåriga med mig och exakt här, när jag ser dem vackla iväg mot busken och Auroran, inser jag att oskuldens tid är förbi. Barndomen, så som jag lärt känna den, avslutas här ikväll.

Något annat tar över nu och jag är så långt ifrån redo man kan vara.