Grismat

Blä.

Köpte min sista förorts- svenne-pizza idag. Var inte sugen på den, cirkulerade ett tag runt den lilla pizzerian i stentrista Västertorp, försökte väcka ett begär efter den. Tänkte att förr i världen var den ju en definition av lycka för mig. Till slut gick jag in och inte väcktes min aptit då heller; snarare avtog den ytterligare av den oinspirerande lokalen och den ointresserade personalen. Klart de är ointresserade: Hur intressant kan det vara att dagarna i ända pytsa ut fett som medicin till bakfulla grisar?

Trots detta gjorde jag min beställning. En drypande förorts- svenne-pizza bakad utan kärlek. Med kartongen i händerna och huvudet sänkt av skam traskade jag hemåt. Känner mig alltid så skamsen när jag går med den där kartongen. "Här kommer en stackars slashas som ska hem och slafsa". Så tänker de om mig. Men aldrig mer.

Mailman bjuder hem sina brevbärare

Brevbärare som delar en kokosnöt.

Klåpare och dilettanter göre sig icke besvär - när Mailman ställer till med fest är det med ett nogsamt utvalt sällskap utan eftersläpp. "Postens Intelligentsia" som jag kallar dessa, av mig anförda, brevbärare. Tillsammans är vi en oas i en andefattig öken, en fyr på ett stormigt hav; tillsammans utgör vi detta företags hopp om en framtid. Anhängarna är många men den innersta kärnan liten och dess lojalitet gentemot mig stor. Detta ville jag visa min tacksamhet för och bjöd därför in till fest.

De goda samtalen, sången, ölen, kokosnöten - ingredienser som skapade en tillställning utöver den vanliga. Den innersta kärnan vet hur man roar sig. Och jag vet vad det innebär att vara en god värd, hur man får människor att trivas tillsammans.

Så stolt över er, mina brevbärare. Hör ni det?

Dilemma

Länge sedan nu jag erhöll betalning för hederligt arbete. Men om två dagar kommer det att ske. Frågan är hur överleva fram till dess? Deodoranten tog slut i förrgår. Och idag skrapade jag loss de sista bitarna av en tvål från handfatet. Jag som är så noga med min personliga hygien då den ju är en av de faktorer som gör mig till den mycket attraktiva man som jag faktiskt är.

Räknar samman de mynt som jag finner i fickorna, fyrtio spänn, tar även en titt i kylskåp och skafferi, de gapar tomma. Vad göra? Mätt och stinka som en brevbärare? Eller en hungrig och fräsch Mailman?

Onsdagkväll

Skäggdisco.

Igår kväll gjorde jag något mycket sällsynt: Jag lämnade min bostad och begav mig ut. Styrde mina steg mot en klubb som huserar på Restaurang Landet, inte långt hemifrån. "Your Local Disco" heter den och jag parkerade mig vid skivspelarna och studerade i ett par timmar hur PF smekte sina sköna vinylskivor.

Kanske kände jag mig lite som ett femte hjul där jag stod, kanske kunde jag vila i situationen. Oavsett vad så var min närvaro av stort symboliskt värde och viktig för klubben som statushöjare. Mailman representerar.

Mailman återvänder till London

Två underbara människor i London.

Har ännu inte riktigt landat efter helgen som kom att bli historisk som den bästa någonsin. Tillsammans med världens bästa fru i världens bästa stad berusade jag mig med en förbehållslös lycka vars vågor fortsätter att skölja över mig.

Alla de prövningar och allt djävulskap London utsatt mig för, de stryker jag ett streck över nu. Jag och denna stad har försonats. Och det är aldrig ens fel när två träter; jag kunde ha bjudit till mer, det kunde jag, visat betydligt mer "jävlar anamma" och "go" och i alla fall försökt söka något jobb, eller åtminstone någon form av sysselsättning. Men min natur tillåter inte det. Jag är en alldeles för känslig liten blomma.

Men denna helg! Vilken upprättelse det var att som en arbetande karl, med leder och muskler ömmande efter en hård arbetsvecka, få sippa på en ljuvlig Guinness och förtjäna den.

Arbeta?

Mailman slänger uniformen?

Jobbat i nästan två hela veckor nu och börjar känna att kanske är det inte min grej när allt kommer omkring. Visst - man tjänar pengar och man får struktur på tillvaron och man bidrar till samhället och allt det där. Men ändå. Det är ju så oerhört ansträngande.

Åker tillbaka till London imorgon och kommer där att ta mig en rejäl funderare kring detta. Väga olika aspekter mot varandra. Hur står sig den lilla ersättning som jag erhåller mot det stora arbete som jag utför?

Overhead Deadhead

Klockan två idag kallas mitt lag på Posten till ett möte i konferensrummet. Aldrig är man så trött som just klockan två på Posten; fortfarande lite svettig och utmattad från turen och dessutom sömnig av mat som man just börjat smälta. Likt en skock slöa får föses vi ihop och leds mot konferensrummet.

Detta rum erbjuder ett långt bord med stolar samt två små skinnsoffor. Plockar snabbt en plats i en av sofforna och sjunker ner. På bordet står två plastburkar med kakor. Tar en kaka och tittar mig omkring. Runt om mig karlar i varierande åldrar, en svag odör av svett vilar över rummet. Stämningen är mycket god. Tills chefen slår på den så hatade overheadapparaten.

Obarmhärtigt kastas jag tillbaka till gymnasiet och den tidens absoluta trötthet. Mina ögonlock blir tyngre och ännu tyngre i takt med att overheadapparatens bilder matas fram, en efter en i en oändlighet. Chefen står bredvid apparaten och läser innantill bildernas texter för oss och jag faller gång på gång i sömn, förförd av monotonin.

De fragment av overheadapparatens bilder som når fram till mig bär alla samma framtidsvision - den om ett postverk ingen kommer att vilja arbeta på.

En stilla bön

Kom just på att tavlan med Kung Selassie I inte är upphängd. Nere i källarförrådet ligger den, till ingen nytta alls. På väggen i lägenheten ska den ju hänga! Så att jag lätt kommer åt att tillbe dig Haile Selassie - Jah Ras Tafari den allsmäktige - gudarnas gud, konungarnas konung. Din ödmjuke lärjunge är jag.

Så. Nu vakar du åter över hemmet.

Min första bön till dig blir den om min frus repatriation. Vill ha hem henne å det snaraste. Kan du hjälpa mig med det Haile?

Haile Selassie lyssnar till Mailmans bön.

Mailman och brevbärarna

Mailman är tillbaka.

Förenades åter med mitt gamla postverk igår. Men det var ett annat postverk än det jag lämnade för ett halvår sedan. Denna en gång så stolta samling brevbärare; nu spillror utan en framtid i sikte. Den stadigt minskande postmängden har gett upphov till skräckvisioner, den ena värre än den andra. Det talas om brevbärarturer som är åtta timmar långa, om hur vi kommer att ersättas av maskiner. Brevbärarna blir öar - skilda från varandra, berövade gemenskapen med sina bröder och systrar. Förvägrade den värdighet som detta arbete faktiskt kan bringa.

Naturligtvis var min återkomst både efterlängtad och viktig. Som en ofrivillig Messias träder jag in. Men hur ska jag kunna ingjuta hopp hos dessa människor? Nu när de behöver det som mest. Kan jag sätta spjärn emot denna oundvikliga utveckling?

Förmodligen kan jag inte det. Men jag finns här nu.