Studier i galenskap

Morgonmötena på mitt postkontor har blivit en besvärlighet för mig. Förr i tiden betydde de bara en stunds avbrott i arbetet, ett tillfälle att sväva iväg något, men nu vet man aldrig vad som väntar. Varje gång arbetsledaren kallar på oss att samlas vid den stora whiteboarden far en olust genom mig. Och när jag står där och lyssnar kan jag inte slå ifrån mig tanken på att det hela är ett experiment, att alla vi brevbärare är försökskaniner utan att vi vet om det.

Eller handlar det här om endast mig? För alla andra tycks så obrydda av det som sägs, som att det egentligen inte berör dem.

Tänk om det är så, att dessa möten iscensätts enbart för för att utmana mig? Att syftet är att följa en människas växande paranoia, hur den mynnar ut i ren galenskap. Känner redan hur min verklighetsuppfattning börjat svaja.

Det började med körkortshotet. Snart skulle vår tid vara kommen, vi som inte hade kortet. Var och varannat möte ältades det, och till slut stängde jag av. För jag tänkte inte ta körkort, det bestämde jag redan som artonåring. Och tiden gick, men inte är jag någon annanstans än just här. Jag delar fortfarande ut post.

Sedan var det semestern det skulle mässas om, att den inte var lika självklar längre. Det var så rörigt, för jag förstod inte riktigt vad de menade; det enda jag uppfattade var att de petade på det jag håller allra mest kärt: nämligen min lediga tid med familjen. 

Jag hamnade i obalans, blev orolig och nervös. Efter några veckor klingade min ängslan av, och jag hittade tillbaka till min vanliga lunk. Det där ordnar sig, så sa alla omkring mig. 

Körkortet, semestern, jag förpassade dessa hot långt in i mitt inre, lät dem mola vagt därinne. Ett bedrägligt lugn infann sig.

Och så hände det igen, på morgonmötet för några dagar sedan. Nu handlade det om den fordonskontroll som alla brevbärare ålagts att göra varje morgon, inte bara av bilar utan även cyklar. En lista med namnen på de som misslyckats hade satts upp på whiteboarden, och jag förstod omedelbart att mitt skulle vara ett av dem. För jag hade ju helt glömt denna nya rutin.  

Upplevelsen av att stå där och inse detta var rent drömsk; återigen befann jag mig i en laboration, och min kropp hade överlämnats till forskningen om det mänskliga psyket. 

Efter mötet gick jag fram till listan för att titta, trots att jag visste, och där stod mitt namn tillsammans med några andra. Det var en sorglig lista. Och om man hamnade på den igen väntade en erinran. Människans förakt för svaghet framträdde så tydligt i den där samlingen med namn, hur man bestraffar hellre än att erbjuda incitament.

Runtomkring mig stod ett par arbetsledare samt även kontorets chef. Jag vände mig mot dem för att förklara mig; varför jag var en av dessa utpekade stackare. Jag var forskningsobjektet vars reaktion nu skulle studeras. De såg på mig, förebrående och samtidigt nyfiket.

Jag var så hopplöst defensiv i min retorik. Kallade listan för ett nazistiskt grepp, skyllde på att jag bara var en människa - tillbaka fick jag antydningar om att min begåvningsnivå nog låg under snittet, att jag möjligen rentav var senildement. Jargongen var rå men hjärtlig, som alltid, men den här gången med en kraftig lutning åt det råa.

Scenen var patetisk, hur jag kämpade för min heder, men säkert också mycket intressant ur ett forskningsperspektiv. 

Ute på turen tittade jag mig över axeln, jag var hispig och jagad. Körkortet, semestern, fordonskontrollen, erinran, demens. De är ute efter mig, snart är de ikapp.

Några dagar passerade, kalla, vindpinade. Jag var domnad, uppgiven.

Så idag. Ännu ett morgonmöte, denna gång med chefen vid sidan av arbetsledaren. Han informerar oss om att vi måste visa upp giltiga pass för att påvisa att vi är svenska medborgare. Han kan inte låta bli att le när han säger det; det är ju så märkligt. Själv är jag inte säker på om det hela bara utspelar sig i mitt huvud, att jag nu börjat höra saker som inte sägs. Men bland brevbärarna omkring mig hörs spridda fniss och skratt, kanske är det här inte riktat bara mot mig. Lättat börjar även jag fnittra lite lätt. Jag är inte ensam i det här.

Chefen fortsätter, och när han berättar att han faktiskt kan hamna i fängelse om vi inte gör det här, då skrattar jag rätt ut.

För den är ju så komisk, bilden som dyker upp: vår stackars chef i randiga kläder bakom lås och bom.

Snart skrattar vi alla. Och skrattet må vara något förvridet, men ändå: vi skrattar 

Förlorad

Det hände ofta när jag var barn att jag glömde min hemnyckel och därför inte kunde komma in i hemmet efter skolan. Världen rasade samman då, när jag förgäves grävde runt i fickorna och insåg att jag ännu en gång glömt den. Jag menar det verkligen; livet kollapsade. 

Det är intressant att tänka på idag tycker jag, tillståndet jag försattes i väntan på att någon i familjen kom hem och släppte in mig. Jag var så borttappad, trots att jag visste att allt skulle bli bra så småningom. 

Kvarteren som jag kände så väl förvandlades till något främmande. Jag drev runt på gatorna som en utböling, fördriven av de mina. Jag kom inte in i mitt hem, och tiden gled mig ur händerna, tänjdes till en oändlighet. Jag var fast i ett vakuum. Var det eftermiddagshungern som förvred min verklighet? Tröttheten efter en skoldag? 

Jag var som en hund som ylar efter matte som bara är inne i affären, övertygad  om att ha blivit lämnad för alltid.

Genom ett töcken kunde jag skönja något av mina storasyskon som närmade sig, eller var det en hägring? Jag var så svag när räddningen äntligen anlände, visste inte längre vem jag var eller hur länge jag vankat runt, var det en halvtimme? Eller gick den ens att mäta, tiden?

Jag släpptes in, tog ett glas Oboy och kände hur livet återvände. Jag hade glömt hemnyckeln, jag skulle göra det igen.

Jag skulle åter vara förlorad i tiden.

Brevbärare på Östermalm

Arbetet som brevbärare innehåller en rad moment, varav själva utdelningen är en. Det är egentligen ett ganska varierat yrke om man ser på hur dagen gestaltar sig, och dessutom jobbar man ju både inom- och utomhus. Problemet är bara att dagarna är identiska, endast mängden post skiljer dem åt. Och vädret naturligtvis, vissa dagar är det fint, andra inte.

Men nog om det nu, det är som det är med det där. Ett jobb, dagarna ser likadana ut, inget nytt. Det är kunderna jag vill prata om den här gången, de som bor innanför brevinkasten. Jag möter dem ibland, och jag har börjat tröttna. För om arbetsuppgifterna är upprepande så är det ingenting mot kundernas beteende här på Östermalm. Det kan såklart också förekomma givande möten, och allra oftast så lägger de inte ens märke till mig, men det är ändå fyra scenarier som ständigt återkommer, nämligen dessa:

1) Den äldre kvinnan eller mannen som undrar om jag kommer med några kärleksbrev. Jag står alltid svarslös inför frågan, trots att jag fått den tusentals gånger genom åren. Det är något med fantasilösheten i kombination med en sorg som gör mig illa berörd. Tänker ibland att jag borde formulera ett standardsvar, men jag kommer inte på något. Jag har även frågat kollegor vad de säger, men de är lika ställda som jag.

2) Den äldre kvinnan eller mannen som inte vill få några räkningar av mig. Jag vet att det sägs lite på skämt, men det är som att mitt ärende är oönskat av dem. Det är lika vanligt som frågan om kärleksbrev, men här har jag faktiskt lyckats värka fram ett standardsvar. Jag svarar "Jag vet inte riktigt".

3) Den äldre kvinnan eller mannen som ute på gatan ber mig se efter om de har någon post idag. De ser knappt på mig, eller på den stora mängd brev och paket som står staplad på min högerarm, de vill bara veta. Jag börjar bläddra bland försändelserna med illa dold irritation. Dyrbar tid rinner iväg. Så hittar jag ett brev, kunden tittar på det ett tag, säger sedan: "Vet du, dela ut det där istället."

   Jag borde verkligen bestämma mig för ett förhållningssätt inför detta oskick, men jag orkar inte komma på något, jag är för trött.

4) Den äldre kvinnan eller mannen som ställer sig och betraktar mig när jag arbetar vid fastighetsbox, i väntan på sin post. Det är mycket svårt att arbeta under sådan omständighet, det liksom kryper i hela kroppen då, river och sliter. Jag börjar uppträda besynnerligt vid boxen, arbeta ryckigt och samtidigt långsamt, för att sedan stanna till, som fast i en tanke, outhärdligt länge. Kunden står kvar, tålmodigt, och situationen utvecklar sig till en uthållighetstävling. 

?

 Jag ser mig omkring, och alla människor tycks så självklara i sina liv. De är hängivna, genuint närvarande i nuet. De har åsikter, väl underbyggda sådana, om allt möjligt. Strömningar i samhället, klimatet, orättvisor. Andra är helt uppslukade av renovering och byggnadsvård. Fotboll är också något som engagerar, har jag förstått, att hålla på ett lag som man gör till sitt.

Vissa lever för teater, andra för musik. 

Jag ser kollegor fullständigt absorberade av sina arbetsuppgifter.

Engagemanget är så stort omkring mig. 

Själv står jag handfallen, för jag har fortfarande inte förstått vad allt handlar om: jag kan för mitt liv inte begripa var jag hamnat och vad som förväntas av mig.

Morgonmöte igen

Det har varit kallt en tid, och prognosen berättar om fortsatt kyla. Det är brevbärarnas hårdaste tid på året, vargavinter som övergår i blidvinter och sedan snövinter. Kylan och mörkret, vinterns skiftningar, svetten under alla dessa lager av underställ och jackor när man tar sig upp och ner för trappor; så här års kan motivationen vara svår att finna. Den framträder så tydligt nu, detta arbetes andefattigdom, och man måste kämpa mot den, inte låta den ta över ens väsen. Oxveckorna kommer att passera, lager efter lager lättas från kroppen, tiden går ju så fort. 

Fyratusen, så många veckor innehåller ett liv, jag hörde det på radion häromdagen. Sedan är det slut, såklart med viss marginal åt båda hållen, det handlar ju om ett genomsnitt. Jag lyssnade inte så noga på programmet, men jag hann uppfatta att det handlade om att på riktigt acceptera att livet inte rymmer hur mycket som helst, om att det inte finns ett rätt sätt att hinna med allt du vill och anser dig behöva göra. Tiden är alltför begränsad. 

Jag stängde av radion, men siffran tog jag med mig, för den var så konkret: fyratusen veckor. Så lätt det vore att räkna ut hur många av dem man avverkat och hur många man har kvar. Krass matematik, nedslående information. 

Det är ännu ett morgonmöte, en tisdag i början av februari, fem veckor in på mitt tjugonde år som brevbärare. 1040 veckor som anställd på Posten, med vissa avbrott visserligen och oftast inte på heltid, men ändå. Så många vintrar, så många trappor, så många morgonmöten. 

Förra året gick jag inte på ett enda morgonmöte, eftersom jag arbetade endast femtiofem procent av en arbetsdag och därför började jobba efter att mötet hållits. Men sedan årskiftet har jag gått upp i tid, åttiofyra procent ligger jag på nu. Så nu står också jag och lyssnar till arbetsledaren varje morgon, klockan kvart i nio. För det mesta sägs inget som egentligen berör mig, det handlar oftast om antal försändelser som delats ut, ena dagen kan det röra sig om sjuttiotusen,  andra dagen femtiotusen, och hur väl dessa volymer stämmer med prognosen. Och så gås även personalläget genom, om vi ligger över eller under plan. 

Just den här morgonen är personalläget gott, och inte alls som förra veckan då så många som nitton brevbärare var sjukskrivna. Också jag var sjuk då, satt i karantän en vecka. En av de fyratusen, och trots sjukdom var det en bra vecka, hemma med min familj.

När arbetsledaren gått igenom punkterna vill han informera oss om sommarsemestrarna. På grund av den senaste omläggningen kommer det inte vara som det brukar med de fem semesterveckorna. Nu kan vi inte längre räkna med att få de veckor som vi ansöker om, det som alltid varit självklart. Istället kommer vi nu att behöva dela upp våra veckor, vara flexibla, och kanske tvingas ta semester redan i april, eller oktober. Han förklarar omständigheterna som orsakat detta, men jag förstår inte, jag tänker bara på mina veckor, på min sommar med familjen. 

Ingen höjer rösten och ifrågasätter, den uppgivna tystnaden bland massan har blivit pålitlig. Jag vänder mig till han som står närmast, frågar hur han tänker kring det som arbetsledaren uttrycker, och han rycker likgiltigt på axlarna och säger att han ska ha sin semester när han ber om den, det här betyder inget. Vänder mig till en annan som säger att möjligen är det dags söka sig vidare nu, alla fördelar med här jobbet tas ju ifrån oss, en efter en. 

Tänk bara på fruktkorgen, den togs ju ifrån oss samtidigt som vilorummet städades för sista gången, för tolv år sedan, sexhundratjugofyra veckor.

Och inte fick vi någon julklapp i julas heller.

Vi är ingen samling hundar, men snart måste de kasta till oss ett ben

Saknar den svunna tidens brevbärare, de som gjorde sina röster hörda, på olika sätt. De som alltid hade åsikter på möten, oavsett ämne, de skulle aldrig låta detta passera okommenterat. Våra surt förvärvade semesterveckor, de ger ni fan i. Visst kunde deras ständiga ifrågasättande av precis allt vara påfrestande, men ändå: de hade behövts här idag.

Eller han som på varje möte, när siffrorna gicks igenom, distriktsnummer och volymer, alltid ropade "BINGO!" med perfekt tajming. Egentligen inte världshistoriens mest avancerade skämt, men ändå lika roligt varje gång. Det var något med hans tonalitet och det repetitiva, hur hans "BINGO!" liksom luckrade upp tillställningen och påminde oss alla om att man inte ska ta saker på så stort allvar.

Men de är inte här idag, det är bara vi, och vi lyssnar, vintertrötta och glåmiga. De fem veckorna, våra veckor, de som hägrar långt därframme, nu förfogar vi inte längre över dem.

De fem veckorna, de fyratusen veckorna, vintrarna, vilorummet, att acceptera att livet inte rymmer hur mycket som helst, vilken soppa.

Jag behöver semester, en lång sammanhängande sådan.