En kort krönika om fem gånger jag åkte på däng

Fransklektion, gymnasiets första ring; en portionssnus landar på min uppslagna bok. Detta var inledningen; ett första svar på mina utspel. För någonting hade hänt med mig, drabbat mig till och med. En insikt kanske, men inte som en uppenbarelse; mer som ett växande begär inom mig. Aldrig mer skulle jag tiga still; ångesten jag bar skulle projiceras på min omgivning.
   Jag behövde få utlopp. Jag behövde jiddra med folk omkring mig. Och snusen som nu ligger i boken framför mig var väntad. Jag vänder mig om, och där sitter han och flinar, min antagonist. Han är trött på mig, på min attityd som är så svårtolkad. Våra blickar möts, och hans ögon smalnar men mina spärras upp; jag vill framstå som vriden och orädd.
   En vecka senare skulle vi mötas igen, i mörkret utanför Folkets Park.

Det var en period i mitt liv, och den spände över några år. Säkert var den nödvändig sett ur något perspektiv, eller så var den det inte. Inte på något sätt unik är den, och antagligen bara intressant för mig själv att blicka tillbaka på. Men jag känner ändå att jag vill återvända till de gånger då mina provokationer kunde leda till rena handgripligheter. För det är en så besynnerlig upplevelse, denna att åka på däng.
Jag bär idag inga synliga spår av den här tiden. Eller vänta, ett finns väl kvar: knappt skönjbar, men ändå, det lilla ärret på halsen? Jodå, där sitter det; minnet av en tumnagel som borrade sig in.

Lika bra att få det överstökat då, i hyfsat kronologisk ordning. Här följer några av de gånger jag åkt på stryk.

   Det regnar när jag närmar mig Folkets Park, och jag kan urskilja honom där i mörkret, killen från fransklektionen. Jag är på gott humör, Auroran värmer mig i novemberkylan, gör mig hoppfull och entusiastisk inför kvällen, livet och framtiden. Kallar på honom, vill reda ut. Vi möts, två ungdomar som råkar finnas till samtidigt, förvirrade men vi försöker; så olika är vi faktiskt inte. Jag sträcker ut mina armar, och han med: vi kramar om varandra. Men han släpper inte taget, och kramen övergår till något annat. Hans händer greppar tag om min hals och han skakar mitt huvud i ursinne. Tumnageln är vass och den gräver sig in. Så släpper han mig plötsligt, vänder sig om och går, försvinner in i mörkret. Jag kippar efter andan och känner med handen på halsen. Den färgas röd av blod.
   Så snabbt det gick. Men ändå: något att bära med sig för alltid, en outplånlig förödmjukelse.

   Allmän toalett i Borgholm, tidig morgon i juli. Okänd man, långhårig, står inne på toaletten och diskuterar högljutt med en tjej. Jag är kissnödig och dessutom besviken på kvällen; trött men samtidigt på jakt efter något. Dörren är inte låst när jag rycker i den, mannen tittar på mig, både förvånad och ilsken, väser åt mig att dra. Stänger dörren och står kvar utanför, fylls av den där tomheten. Öppnar igen. Två snabba karatesparkar rakt i ansiktet. Mannen, som är några år äldre än jag och mycket större, grips omedelbart därefter av svår ånger, förstår inte vad han har gjort. Min näsa, kanske är den bruten, blöder ymnigt. Han hjälper mig upp, frågar om jag är ok ändå, och tjejen stryker mig över håret.
   En fin stund ändå, trots smärtan. Borde väl vara ilsken, eller åtminstone rädd, men hans samvetskval gör mig blödig. Det är lugnt, säger jag.

   Just hemkommen från kibbutz i Israel, känner mig världsvan. Vill ut på krogen, visa upp mig liksom. Hamnar på Stadshotellet, går runt där som jag äger stället, babblar stort om mina bravader ute i världen. De flesta skrattar, men inte alla. Runt ett stort bord sitter de, och de vinkar sig till mig, informerar mig om att de stör sig på mig. Jag tackar för informationen men tänker inte ta någon hänsyn. Fortsätter min framfart, resten av kvällen, hela vägen ut på gatan där vi möts igen och jag kallar dem för bonnläppar varvid en av dem hoppar på mig. Hamnar under honom på den kalla asfalten. Han lyfts bort av en av mina starkare kompisar. Öm i bakhuvud och axlar stapplar jag hemåt.
   Ganska väntat, trots allt. Ingen blir profet i sin egen hemstad, och min hybris behöver tas ifrån mig. Jag blir satt på plats, inte konstigare än så.

   En vecka efter, tillbaka på Stadshotellet. Ser killen från sist, han som brottade ner mig på gatan. Bestämmer mig för att reda ut. Går fram och sätter mig bredvid honom, säger att jag är ledsen att jag kallade honom för bonnläpp, varpå han skriker KALLAR DU MIG FÖR BONNLÄPP IGEN DIN JÄVEL?! Fem hårda knytnävsslag i ansiktet. Sen är han klar och går därifrån, lämnar stället. Jag halvligger kvar i soffan, gråter. Det var så obegripligt, så oväntat.
   Han hör fel och misstar min ursäkt för ännu en förolämpning och någonstans tilltalar det mig; att jag då framstår som helt orädd och gränslös.
   Men ändå: hur kan man ha det i sig, att slå på en annan människa så? Att knyta näven och måtta slag efter slag i en annan människas ansikte. 

   Möllevångstorget, sen kväll. Borde väl gå hem och lägga mig men hänger kvar. Möjligen kan kvällen tänjas något, kanske nån svartklubb eller efterfest. Vi är ett sällskap som irrar runt på torget och fiskar halvhjärtat efter fortsättning. Jag är egentligen på ett rätt kasst humör, känner mig vilsen och misslyckad. Och imorgon väntar söndag och därefter inget. Hamnar i samspråk med teaterfolk. En av dem är nån slags ljussättare och jag häver ur mig nåt om ljussättare som han inte uppskattar. En förbipasserande frågar vem som det är som tjafsar, ljussättaren pekar på mig. Den förbipasserande går då helt sonika fram till mig och slår ner mig.
   Så märkligt, att bli nedslagen på det viset.


Fem gånger jag åkt på däng. Varken mer eller mindre. Kanske har de format mig på något vis, liksom många andra erfarenheter i livet. Eller inte.

Sköna söndagar

När jag var yngre fanns det ett program som hette "Sköna Söndag". Det var tanter och gubbar i myströjor som pratade livskvalitet och flärd, och inte på något sätt tillhörde väl jag målgruppen.       "

"Sköna Söndag" var en så besynnerlig programidé tyckte jag. För jag ville ju att söndagen skulle få vara ren i sin ångest. Aldrig borde den få kopplas samman med något som var "skönt".

   "Sköna Söndag" utmanade hela min livsåskådning, och med sitt namn sökte programmet göra våld  på det som jag var övertygad om var allas sanning; den om ångestens heliga veckodag. Förvisso var alla andra dagar också fyllda med vånda och själsnöd, men söndagen var liksom allt dettas urmoder. Inte för att jag då, på söndagen, upplevde stress inför den kommande veckan vad gällde prestation och resultat, nej det var något annat. Något utom räckhåll på den tiden, men jag visste att jag en dag skulle förmå att formulera detta. Och jag förstod att det handlade om en insikt så problematisk att det krävdes en vuxen, erfaren, människa för att hantera den. Bara oron, en förlamande sådan, fanns då: söndagsångesten. 

   Ändå tittade jag på programmet. Inte bara för att inget annat erbjöds, utan för att det var så speciellt, mötet mellan min ångest och den murrigt mysiga harmoni som pågick i den där TV-studion.  Och någonstans förstod jag att de som satt där i soffan och myspratade var förbi detta som jag hade framför mig. Så trygga de kändes, som att de bar på en inre frid.

   Därför tittade jag, för jag fann tröst i dessa samtal om ingenting. Deras sköna söndag skulle även bli min en dag, tänkte jag. 

Långt senare kom jag så att förstå söndagsångestens sanna innebörd. I veckan ligger den inklämd mellan efter och innan, söndagen - och därav dess ångest. För man förstår inte varför man finns till då. Och i detta vakuum framträder insikten om livets meningslöshet så tydligt. 

Programledarna på "Sköna Söndag" var väl ungefär så gamla som jag är nu, och de hade sedan länge fattat läget och nu nått fram till ett accepterande. Precis som jag har idag. 

   Livet saknar innan och efter, och däri ligger meningen i meningslösheten.

Därför är också mina söndagar sköna numera.

Skolstartsvindar

Det går inte att ta miste på den, vinden så här under andra hälften av augusti. Frisk, nästan hotfullt upplivande, och på samma gång varm. Som att den vill befrukta en, injicera liv, göra kroppen redo.
   Något är i görningen som både lockar och skrämmer. Det är en vind som bär inom sig påminnelsen om att livet kan ställa ställa krav på en. Krav som kan leda till möjligheter och självförverkligande.

Och den tiden är nu. Inte för mig såklart, men för alla dem som är på väg någonstans. Jag har det så bra där jag befinner mig nu, tryggt och bekvämt. Här väntar ingen skolstart, nystart eller omstart. Bara livet självt, och det får gärna rulla på precis så här.


Jag och min son cyklar mot Farsta Centrum, på väg till teaterkursen han ska börja på. Vinden slår mot mig och jag ryser till, men finner mig snart igen. Idag är den blott en erinran; en olustig förnimmelse av svunna tider. Sonen är förväntansfull och nyfiken, för honom är vinden säkert endast skönt fläktande.
   Den är mycket enkel och småskalig, kursen; ett par dagar med några få deltagare. Och det är klart att det är något att uppmuntra, hans intresse för scenunderhållning, men ändå: obehaget inom mig.
   Nytt sammanhang, blickarna, granskandet. Men det obehaget finns inom mig bara, jag säger inget om det till honom. Tänker att det är så jag fungerar helt enkelt; den där olusten inför nya miljöer där jag inte är bekant med koderna, den har jag ju burit med mig alltid.

Klassen sätter igång, dörren stängs och jag befinner mig ensam i kafét som ligger i anslutning. Beställer en kaffe och slår mig ner. Livet är så ljuvligt nu, så förtjusande. Sitter här och sippar mitt kaffe, sonen i rummet bredvid på teaterkurs; jag är oantastlig. I fyrtiofem minuter kan jag sitta här och göra ingenting och ändå vara helt oklanderlig.
   Jag är inte därinne, jag sitter här och dricker kaffe. Sjunker ner i fåtöljen och jag tänker på den där dagen i min ungdom, det var såklart också en sensommardag och vindarna var likadana då som idag. Jag befann mig i London och var på väg mot teaterskolans första lektion. Och jag var försenad då jag irrade runt i huset på jakt efter rätt dörr.

Jag ramlar in i rummet. De är så många därinne, och det är märkligt hur de alla stannar upp och vänder sig mot mig. Möts av blickarna, de granskande. Så vänds de framåt, mot rummets anförare; kvinnan som står där med sitt burriga hår och isblå ögon. Skådespelaren från "Gudfadern"-filmerna. Visste sedan tidigare att hon arbetade som lärare på skolan, men jag var inte beredd på att möta henne så här liksom. Människorna omkring mig tittar på henne, väntar på ett utspel.
   Plötsligt säger hon: "Aaahh, a new student. Hello new student, please, sing for us. Tell us about your morning. SING!"
   Så jag sjöng.

Minnet är ett sådant som smärtar fysiskt. Fortfarande, efter alla dessa år, hugger det likt tusen knivar i magen. Och knivarna inte bara hugger, de gröper runt, marinerade i salt. 
   Idag har jag väl gått vidare, men ingen försoning har nåtts. Kommer aldrig att kunna förlåta.

Fyrtiofem minuter passerar hastigt och vi sitter på våra cyklar igen, på väg hem. Och vinden är ju skön nu, rent objektivt, om man inte fyller den med associationer och minnen. Jag frågar hur det var på teatern men han vill inte riktigt svara, säger att vi tar det sen.

Vad hände därinne egentligen? Vinden känns hotfull, men säkert bara för mig.

Tiden

En sommar som lider mot sitt slut, en höst som står redo. Jag vandrar på som vanligt, genom årstiderna,  inget märkvärdigt med det. Liksom många andra kan jag nästan se fram emot svalare vindar och vardag; tänka att nog är det något visst med dessa skiftningar, att varje årstid har sin egen charm.
  
Men mest hatar jag det; för årstiderna avlöser varandra alltmer skyndsamt, som om de har bråttom framåt. Som att de bara vill retas med mig med sin rastlöshet. 
  Men så är det ju förstås inte. För årstiderna vill mig inget ont. De skiftar inte från en till en annan för att påminna just mig om livets acceleration. Faktum är att de vill mig inget alls. Årstider styrs endast av denna planets lutning och bana runt solen. De är inte tänkta att förklaras eller beskrivas på annat vis.

Precis som tiden som bara driver framåt; den tillhör ju inte mig. Jag existerar mitt i den, men jag kommer aldrig att kunna tämja den, få den att behärska sig. Och samtidigt är min upplevelse av den inte intressant; årstiderna rullar ju på ändå, utan hänsyn. 
  Den är min stora fiende i livet, tiden.
  
Men inte. För det pågår ingen kamp oss emellan, inte längre. Tiden har redan vunnit. Det gjorde den när jag kom att acceptera den. Jag är besegrad och hädanefter underordnad.

Jag skiftar. Men inte likt årstiderna, utan endast i en riktning.

För en tid sedan fyllde min mamma jämt. Födelsedagsfesten ägde rum på en av sommarens hetaste dagar i min systers hus. Generationer av vänner och familj var på plats. Det var storslaget.
   Jag svepte med blicken över trädgården. Där satt de i hettan, så många av min barndoms vuxna. Det var problematiskt att förhålla sig till; jag stod barfota på det torra, stickiga, gräset, och jag kände att jag behövde gå in i huset igen. Stå därinne och låta de komma till mig.
   Det var så märkligt att ha dem samlade därute, de som kände mig som pojke bara. Som en lek med tid och rum, detta tvära kast från då till nu; från en bubbla till en annan.

Så kom de in. Vissa på egen hand, andra i grupp. Och vi hälsade på varandra. All denna tid som förflutit, all sorg och smärta, glädje och galenskap: i mötet stod vi rena. En av dem, en grannkvinna från förr, klappade min kind och strök över mina armar. "Det är så svettigt idag" sa hon. Lika varmhjärtad och fysisk som då, och med ens blev även jag som då: lite blyg och liksom näpen.

Och plötsligt stod han där framför mig, hjälten från den där kvällen för så länge sedan. Jag skakade hans hand försiktigt, för han tycktes så nätt. Kraftkarlen från skogen, den hårt arbetande mannen, bussig som få. Idag en annan uppenbarelse, men de vänliga ögonen var de samma. Ville prata med honom om kvällen i hans hus då jag var där med mina föräldrar och somnade framför TV'n. Jag föll så djupt i sömn där, men minnesbilderna är klara, än idag. Hur jag sprang i strumplästen på grusvägen i mörkret mot skogen. Mina fötter ömmade, men jag var tvungen att springa; i drömmen hängde allt på det. Grusvägen yrde av damm där jag for fram, och han satte efter mig och var snart ikapp. Hans långa, kraftfulla armar kring mig. Jag var räddad.
   Ville prata med honom om oss på den där grusvägen, för jag tänker så ofta på det. Men all denna tid hade kommit emellan oss, och när jag stod framför honom nu förstod jag inte längre vem jag var eller var jag befann mig. Så jag svamlade, körde mina vanliga fraser, som vore han vem som helst.

Ännu en gång sjabblade jag bort en möjlighet att möta och bringa någon slags ordning på det förflutna. För om det är något som verkligen skrämmer mig och gör mig socialt fumlig så är det tiden, vad den gör med oss.