Badhuset

Badhus är en av så många besvärliga platser för mig. Såklart härrör mycket av detta problematiska från barndomens klorindränkta minnesbank: utsattheten då. Handdukar som tvinnades till piskor i omklädningsrummen, de kroppsliga mindervärdeskomplexen; den gryende sexualiteten och all denna hud.

Nakna människor, har så svårt att förhålla mig till dem. De tycks ju inte ha något släktskap med påklädda. Så avindividualiserade, dessa avklädda personer i duscharna. Kroppar bara; som en gång inte fanns, sen föddes de, nu lever de, sen försvinner de bort igen; glider ut i universums intighet.
   Påklädda kan de åtminstone tillskriva sig en illusion av betydelse, en roll i något sammanhang någonstans. Men vem är vem här? De är inget annat än en flock utan ledare.      Allting är upplöst.

Väller fram gör de, de nakna. Men inte jag. Jag är inte naken. Blåa badbyxor på. Blått är min färg.

Badhus är inte min arena.

Så kände jag då. Så känner jag idag. Men nu är jag pappa, och vill min son gå på badhus med mig så går vi på badhus.
   Så vi åker. Och jag guidar honom som en pappa gör. En sak i sänder: först betala, sen hitta ett skåp, klä av sig, låsa skåpet, duscha, och snart är vi i bassängen.
   Vi är som sälar i vattnet, han och jag. Väl i vattnet slappnar jag av, så har det alltid varit. Vi skriker oss hesa i en vattenrutschkana och njuter av den sinnesvidgande tyngdlösheten i gångarna mellan de olika bassängerna.

Blåa badbyxor har vi på oss, båda två. I duschen hade vi inga. Vi var nakna. För det är man i duschen före och efter bad i detta samhälle. Och det var väl egentligen inte så farligt, att för en kort stund upplösas och vara bara en av de nakna. Kanske har jag slutligen rivit ner denna spärr.
   Mina barn gör det hela tiden, river ner spärrar. Alla dessa fönster de öppnar, inte bara mot döden utan även mot nya vyer. Frisk luft släpps in hela tiden, får mig att växa.

Vi sätter oss i jacuzzin och värmen och bubblorna omsluter oss. Vi har det så bra. Det är lördageftermiddag, klockan börjar närma sig tre. Snart avrundar vi det här tänker jag. Min son verkar tycka detsamma, han viskar i mitt öra: "Det är kul här, men nu vill jag ha mellis:" Bubblorna tonar ut och vi går mot duscharna och omklädningsrummen. Jag är stark nu, ser nästan fram emot att få ta av mig badbyxorna igen och ännu en gång visa mig själv att barriärer är till för att brytas.

Vi duschar länge, trots att det är mycket folk. Så slår det mig plötsligt: vilket skåp låste vi in våra grejer i? Nyckeln sitter i band runt min handled, men nog hade det varit bra att memorera numret på detta skåp? Emellertid var jag ju så fokuserad på annat då, det föll bort. Jag behåller ändå lugnet. Vi duschar klart, går in i omklädningsrummet. Det här löser sig såklart.

 Nakna människor, halvt påklädda människor; överallt är de. En del blöta, andra torra. De trängs framför de otaliga skåpen; pappor med barn, kompisgäng, ensamma gubbar. Golvet är halt, pölar som här och där är bubbliga av duschkräm. Min son och jag, ville ju visa honom att jag vet hur man gör ute i den stora världen. Nu står jag här fullständigt överrumplad.
 Vet inte hur många skåp jag försöker öppna, samtliga sätter sig på tvären. Inget skåp är vårt. Blickarna, hur de tränger in. Eller finns vi nu? Med endast ett badlakan som skydd börjar jag tvivla. Kommer vi att bli hämtade, tröstade snart?
   En av de nakna tilltalar oss, berättar att även han varit med om det vi går igenom. Jag nickar, men visst hittade han sitt skåp till slut? Vi kommer inte att göra det. För alltid kommer vi att vara borttappade i denna rundgång.
Tummen och pekfingret börjar värka av nyckeln i alla hänglås fram och tillbaka. Min son tittar på mig, jag lyfter upp honom. Han sväljer gråten för min skull, och jag går sönder av det men måste samtidigt visa mig stark inför honom. "Pappa, har du ingen aning om vilket nummer det var på skåpet?" 
   Vi har varit här så länge nu. Så många som passerat på sin väg från duschen och vidare ut i livet. Men vi blir kvar här, jag vet det nu. 

Ingen vet hur länge vi kämpade därinne. Har bara vaga minnesbilder av hur ett hänglås plötsligt samarbetade och skåpet öppnade sig. Hur jag skrek rakt ut; knappt hörbart, jag var så svag.
   Nu behövde jag inte vara stark längre. Och jag andades in den friska luften från ännu ett öppnat fönster.

Badhus alltså. Jag vet inte.

En lärare

Hon står där orubblig framför den svarta tavlan. Hennes röst är sprucken, nästan kraxande. Bakom henne, på den svarta tavlan, fastnar ständigt nya klumpar av blöta pappersklumpar. Eleverna som sitter framför henne kastar nya klumpar hela tiden. Inte alla elever förstås, men tillräckligt många för att äga rummet.
Jag är inte en av dem. För mig är situationen egentligen outhärdlig, men samtidigt lik så många andra lektioner i klass 8A på denna gudsförgätna högstadieskola. Tycker så synd om henne där hon står. För så här ska det väl inte gå till? Inte kan det ha varit detta hon en gång i tiden kände sig kallad att göra: att tillintetgöras så här skamligt och öppet.

Men ändå står hon där varje dag, låter de göra det mot henne. Jag tittar på klockan igen. Det är mycket lång tid kvar av lektionen. Samlar mig, försöker pressa fram någon form av värme, tänker att den kanske kan nå fram till henne. Men ingen värme överlever i detta anständighetens haveri. Och jag är heller ingen ensam hjälte här. Liksom alla andra vill jag bara överleva.
Ännu en tung, blöt pappersklump viner genom luften, strax ovanför mig; fastnar med ett klatsch på tavlan. Jag tvingar fram ett fniss. Sen stänger jag av.

"Haggan" kallas hon. Det är så vedertaget att jag faktiskt inte vet hennes riktiga namn. Hon har för länge sedan gett upp, men ändå är hon kvar. Varje morgon stiger hon upp och går hit. För att lära ut. Men ingen lyssnar till henne. Hon är liksom svaret på en fråga som aldrig ställts, "Haggan". Ett offer för våra synder; eller ingen alls, bara en högstadielärare bland andra. Hennes plågoandar, och vi andra, är endast på genomfart. Vi är på väg vidare; det förstår vi naturligtvis inte, men någonstans känner vi det.

"Haggan", hon har stått här sedan tidernas begynnelse, som sprungen ur katedern. Hon är här bara, ingen annanstans. "Haggan" existerar endast i detta rum, som en symbol över något som skall bekämpas, slås ned. Men hon står kvar. Och jag sitter kvar. Allt fortgår.

Årstider kommer och går. Höstarna och vintrarna är särskilt bekymmersamma. Klassrummens golv täcks av gegga och smältande snö. Alla dessa jackor, mössor, vantar. Blöta strumpor i läckande kängor, skolmatsalens sammelsurium.

Tiden som passerar.

Veckan innan sommarlovet, tillika högstadiets sista. Hon håller sin sista lektion med oss. Sommarlätt klädsel: hon står inför oss med en slags grace faktiskt. Det här är sista gången tillsammans, och hon har väl dragits med i den uppsluppenhet som råder på skolan nu. Idag vill hon inte vara "Haggan", hon vill avsluta det här värdigt.
Och klassen tycks vilja detsamma: det är alldeles stilla. Som små ljus sitter vi där vid våra bänkar. Hon blickar ut över klassrummet. Just nu älskar hon att vara lärare, stunder som denna väger upp allt elände. Vad hon inte vet är att denna tystnad bara är en illasinnad överenskommelse.

Ingen ska säga något till "Haggan" denna sista lektion. Det är klassens farväl till henne, så har det bestämts. Inte svara på frågor eller tilltal, bara sitta där och döma henne i tystnad.
Att svika gruppen och bryta överenskommelsen är inte att tänka på. Även de så kallade "pluggisarna" sitter tysta, vågar inte annat. Inte jag heller. Tillsammans betraktar vi en människas slutgiltiga undergång.

Vi lyckades. Sen drog vi vidare, klassen spreds för vinden.

Mailmans vrede

Tiden är inte på min sida under denna tur och krafterna börjar sina, men posten måste fram. Min arbetsmoral är mitt bränsle denna dag; att återvända till basen med oförättat ärende är inte att tänka på. Eller är det bara en tvångstanke. Oavsett vad så måste alla försändelser delas ut idag.

Gatan jag cyklar på är snäv, trång och belamrad med parkerade bilar utmed sidorna. Säkert är den väl enkelriktad också, men jag sätter mig över allt sådant. Min föreställning om postmannens straffimmunitet i trafiken är djupt rotad hos mig.
Bilen längre ner på gatan hetsar fram, mot mig. Vi kommer alldeles snart att mötas, men det är lugnt ju: här finns plats för oss båda.

Min cykel är lastad med värdefull post till förväntansfulla människor. En väg kommer att beredas.

Föraren blir synlig. En medelålders man i sportjacka och solglasögon. En av alla dessa, här på det öfvre Östermalm. Men han verkar inte alls vilja bereda en väg för det Kungliga Postverket. Hans ansikte är förvridet av hat och jag ser hur han lyfter handen för att slå den mot tutan. Och som han tutar. Med ett långt, utdraget tjut som ackompanjemang styr han sin bil rakt mot mig.

Jag avvärjer hotet i sista stund genom att svänga in mellan två parkerade bilar. Vinjetten till revyn om mitt liv hann jag se och nu pumpar adrenalinet fram och jag gör mig redo för strid. Tänker att det här är säkert något nedärvt; faran var så påtaglig och nu måste jag oskadliggöra hotet.
Bilen har inte hunnit långt nerför gatan och jag sätter av efter den. Min hjärna är så ren nu. Bara en enda tanke därinne. Så levande man känner sig då, när hela ens existens kokats ner till detta enda: att komma ikapp och förgöra.
Vill få honom att stanna och veva ner rutan så att jag kan sträcka mig in efter hans solglasögon, ta av honom dem, och sedan bara stå där och titta honom i ögonen, strängt. Vill att han ska se allt mitt mörker, och att detta mörker för alltid kommer att svärta honom.
Ursinnigt och bestämt cyklar jag efter, gata upp och gata ner.

Bilen närmar sig ett trafikljus, och jag är snart jämsides. Det slår om till rött och mannen vänder sig hastigt om, ser mig alldeles bakom. Så kör han.

Han väljer att köra mot rött. För att undkomma mig.

Lilla mig?

Mailman illa ute. Igen!

Tre gånger får jag frågan ställd till mig den här dagen. Oavsett avsändare eller motiv så stökar frågan till det för mig; jag tappar fotfästet, tvingas till reträtt, på flykt undan mig själv och de andra.
Men svaret på frågan är ju endast matematik, en enkel uträkning: hur länge har jag jobbat här egentligen?

"Hur länge har du jobbat här egentligen?" Nu är han mig på spåren igen, arbetsledaren, tänker jag. Men han vill mig nog inget ont, hellre är han väl ute efter lite allmänt småprat i den arla morgonstunden. Jag söker utväg - hur parerar jag? Men mitt huvud är inte riktigt igångsatt, saknar kaffe. Jag muttrar, nästan fräser, något om att jag inte är på humör för att berätta min livshistoria, inte såhär tidigt. Han flinar lite, kanske retsamt, men låter mig löpa.
En så enkel, säkert välment, undran. Men jag orkar inte följdfrågorna.

Jag är trött den här morgonen. Tankarna spretar, vill inte samarbeta med varandra. Finner mig plötsligt helt ställd inför något jag verkligen förväntas kunna. Ett brev i min hand, ett postnummer - det står stilla, jag kan inte förstå vad jag ska göra med det. Ångrar mig redan innan jag ställer frågan, men gör det ändå. Och jag får inget svar utan en fråga tillbaka från kollegan: "Hur länge har du jobbat här egentligen?" Han ser på mig med förundran; är väl inte ute efter ett svar, vill bara låta mig förstå att detta är elementära kunskaper jag tycks stå utan. Ser att han blir illa berörd av detta haveri från min sida, så jag lämnar scenen och styr mot fikarummet och kaffet.

Kaffet gör så gott det kan, men förmår inte bygga upp mig. Försöker läsa. Men i mitt huvud har en insikt slagit rot, och den växer mycket aggressivt; den om mig på denna arbetsplats, i denna verksamhet, i detta mitt enda liv. Om åren som sprang, springer. Och hur jag stretar emot genom bilden av mig själv som på väg någon annanstans. Envist klamrar jag mig fast vid illusionen av denna plats som ett väntrum där jag hamnat av en slump bara, på min väg vidare. Hur jag genom åren liksom lunkat på här, som en prao-elev, utan att faktiskt ta ansvar och erkänna min roll som anställd. Snart avslöjas jag. Och då kommer jag att ställas till svars för alla dessa charader.

Så tänker jag denna morgon i fikarummet. Det är en sämre morgon. Fyller på min kaffemugg, tittar ut genom fönstret. Ser ut att bli en vacker dag iallafall, solen lyser klart och stärkande.

Rasten är tillända och jag återvänder in i arbetet. Det är som ett minfält därute idag, nästa steg kan bli mitt sista. Jag är desarmerad, ifrågasatt och mycket exponerad. Ett skadeskjutet jagat djur som nästan trånar efter nådaskottet.

"Hur länge har du jobbat här egentligen"? Hennes tonläge är svårtolkat, men blicken är det inte. Överväger helt kort om jag borde besvara elden, men väljer snabbt bort detta. Tänker på det där om allas inre kamp, hur svårt det är att vara människa, och därför skall man alltid försöka vara vänlig tillbaka. Hon vill ha det på ett visst sätt - sitt sätt - och jag på ett annat. Den här gången har jag inte fel, men detta är dödsstöten. Så jag berättar.

Det känns skönt, att lägga korten på bordet. Nu tar jag det härifrån.