Min pappas skiva

Bud Powell Trio. Skivomslaget ligger i mitt knä, plattan snurrar på spelaren. Jazzen fyller rummet, det svänger bortom förståelse. Omslaget består av en närbild på artisten; han är svettig, ögonen slutna. 1954 gavs den ut, men musiken är naturligtvis tidlös. Inget märkvärdigt i det såklart.
Men just den här skivan äger ett särskilt värde för mig: musiken, omslaget, årtalet. Dess värde går inte att mäta av utomstående, bara av mig. Och den är ovärderlig.

Skivan var min pappas första. Nu tillhör den mig. Och jag tänker att den spänner över en mans liv, från ung till gammal; från levande till borta. Pappa var besatt av jazz, och liksom jag en predikant - en passionerad föreläsare - som ville att alla skulle förstå briljansen i musiken han älskade.
Jag förstod alltid vad han menade, visste att jag en dag skulle kapitulera. Men jag var trotsig, ville inte ge honom rätt så lätt.

Och jag lyssnade till hans historier. Om Dizzy Gillespie, hur min pappa hämtade honom på Kalmar flygplats för en spelning på klubben som han drev. Körde runt honom i den lilla staden, visade vårt hus där jag säkert gömde mig, instängd på mitt rum. Och hur de faktiskt träffats vid tidigare tillfällen, han och Dizzy.
Chet Baker, Toots Thielemans, Monty Alexander och så många fler. Alla var de kompisar med pappa.

Själv hade jag fullt upp med annat då, historierna gjorde inte större intryck på mig än något annat det talades om hemma vid middagsbordet. Jag var oftast någon annanstans. Vi var lika på så sätt, han och jag.
Kvällarna i huset, pappa med sina hörlurar, sin cigarett, sin whiskey. Han hade ett så karakteristiskt sätt att konsumera musiken; lätt framåtböjd, armbågen på knäet, ansiktet i handen. Ena foten febrilt stampandes i takt. Golvet vibrerade så att det kändes i hela huset när pappa lyssnade på jazz.
Röken, doften av whiskey; hur han tittade upp när man lade en diskret hand på hans axel. Jag tänker ofta på den bilden av min pappa, saknar den så.

Många gånger var han obegriplig, men inte för mig. Det han levde ut, eller inte kunde förmå hålla tillbaka, hade jag i mig likaså. Också idag. Men jag är bättre rustad måhända, att inte ge vika. Han tassade liksom runt, upptagen av något som tycktes jaga honom. Spirituell och briljant, inbunden och självupptagen.

Men familjen var hans största intresse, hans största kärlek.

Det ska ärligt sägas att det funnits stunder då jag betvivlat detta. Men så hamnade jag hos min pappas frisör under en vistelse i hemstaden för tiotalet år sedan. En smal, av livet märkt, man med tvinnad mustasch. Plågad av missbruksproblem men fortfarande utan darr på handen. Jag gillade honom såklart, kände ett stort förtroende. Min pappa likaså, det var uppenbart. För denna frisör visste ju mer om mig än jag själv. Och jag förstod att min pappa alltid funnits där, på sitt sätt. Det var fint.

Var är han nu? Vad vet jag, ingenting.

Jag vet bara att jag vill prata med min pappa om skivan jag håller i min hand.

Mailman illa ute

Möte på arbetsplatsen. Jag ansluter något sent och tydligen är det mig de talar om, männen i soffan och arbetsledaren som står framför dem. En av dem frågar: "Hur gammal ÄR du egentligen?" Känner hur en hetta stiger inom mig, den når snabbt mitt huvud och mina kinder färgas röda. Frågan, när den kommer så här plötsligt, sparkar alltid undan benen på mig. Oftast hittar jag en utväg, ett sätt att parera, må det vara plötslig magknip eller fejkat telefonsamtal, men nu är situationen något mer besvärlig än vanligt. De är så många. Och de tycks verkligen vilja veta. Några av dem vet redan, eller har ett hum om, och säkert har de försökt övertyga de andra om att jag inte är så ungdomlig som jag försöker ge sken av. Nu är tiden kommen. Jag måste bekänna, en gång för alla. Inga fler charader.

De ser på mig, uppfordrande. Vad är det som gäller? Har du, under all denna tid, fört oss bakom ljuset? Utgett dig för att vara någon du inte är? Är du egentligen inte alls en ung man, utan bara en stor lögn? Ja. Hela tiden var jag en gammal man. Inte alls en slarvig spjuver, hellre då en åldring som borde veta bättre. Arbetsledaren, som har mina personuppgifter, han vet. Frågar ändå: "Ja, är du inte lite äldre än vad man kan tro? Faktiskt inte så purung? När är du född?"

Inser att jag är fast. De fick mig till slut. Men jag kan bara inte uttala siffran. Ertappad och stum sätter jag mig i soffan. De skrattar, inte illvilligt. Så samlar jag mig, inser att jag inte tänker ge mig så lätt. "Jag vet väl inte det exakt, så länge sen ju". Jag sveper med blicken över männen runt mig. "Ni då?"
"Sextioett", säger någon, "femtiotre", en annan. Helt avslappnade är de. Som om dessa siffror faktiskt inte skulle betyda något. Som att de svarade på vad klockan är.

Men det gör de ju på sätt och vis. Klockan börjar bli mycket. Och visarna rör sig allt snabbare.

För en tid sedan fick jag frågan om jag börjat fundera kring hur jag vill fira min födelsedag. Alltså den om ett par år, nästa gång jag fyller jämt. Och jag hörde siffran - som jag själv aldrig kunnat formulera eller på något sätt begripa - fästas på mig. Det blev för mycket. Illamåendet var som hos den druckne, fullständigt överrumplande. Jag grep tag i stolens armstöd med båda händerna, knogarna vitnade. Svalde frenetiskt mitt alltmer tunna saliv. En lättsam konversation med vänner på ett cafe, småprat om framtida födelsedagar och fester, aldrig kan man vara säker. Jag ursäktade mig och lämnade sällskapet, hastade ut på gatan. Svalkande vindar och människor runtomkring, i alla åldrar.
Tillbaka i illusionen. Endast vagt känna det där som flåsar en i nacken.

Männen på mötet får inget svar av mig. Jag förhalar vidare, och mötet inleds. Märker att några av dem studerar mig, försöker väl se på mig i ett nytt ljus. Och jag tänker att ålder, framförallt min, är väl inget som ska kunna hållas mot en. Så varför väjer jag alltid undan? Borde jag inte träda fram snart, och låta de sista ljuva åren bli de bästa i mitt liv?

Men så slår det mig, som alltid. Är min ålder verkligen ställd bortom allt rimligt tvivel?

Mailman skakad

Dagarna på den lilla ön avlöser varandra, egentligen identiska med få avvikelser. Solen som envist bekämpar molnen, den svalkande brisen, de ibland alltför kylslagna vindarna efter kvällsdoppen.
Ändlösa och på samma gång påtagligt räknade: dagarna är så enkla och avskalade och fångar därigenom in all den lycka och enkelhet som livet kan vara.
När tillvaron kokas ner så här, till bara sin essentiella kärna, utan substitut, ja då återstår endast klichéer och plattityder i beskrivningen av den. Det enkla och friktionsfria låter sig inte förklaras på annat vis.

Sköljer disciplinerat ner psykofarmakan med grön smoothie varje morgon. Av gammal vana, eller kanske i ett försök att ytterligare maximera min upplevelse av samstämmighet mellan jaget och allt det andra. Men jag når förmodligen inte högre nu. Min sinnesro närmar sig bristningsgränsen. Snart blir jag någon jag inte vill vara. Eller bara ett djur bland andra.


Häromkvällen drabbades jag av impulsen att klä av mig även mina badbyxor under kvällsdoppet. En helt naturlig tanke där och då, och inte alls sådär komplex och bekymmersam som mitt förhållande till nakenhet annars är för mig. Ville vara naken bara, alla andra lager har ju skalats av mig: så varför inte detta sista? Min fru och mina barn hade redan kommit långt ut i havet på den långgrunda stranden. Joxade lite med badbyxorna, fortfarande med en lång t-shirt på; drog ner dom till knävecken, och sen snabbt upp igen. Längre bort på stranden i solnedgången skymtade jag andra människor, men detta väckte ingen fara hos mig, och inte heller någon kittling. Oberörd och stolt; jag är en vacker människa ju och detta är min kropp bara. Nu gör jag det.

Förnuftet besegrade emellertid instinkten och jag anslöt mig till de andra i familjen med badbyxorna på. Tacksam och lite skamsen. Men framförallt omtumlad, skakad: hade jag tagit steget - skulle min person då ha upplösts och ersatts med en annan: snarlik, men ändå för evigt förändrad?

Minne av fest 2.0

 Jag faller djupare och djupare, som genom en oändlighet av popcorn.  Kroppen min har försatts i total stillhet. Så välgörande både för mitt immunförsvar som för mitt centrala nervsystems återhämtning, denna djupsömn.
Men framförallt är min mentala balans i stort behov av en god natts sömn. Den har sannerligen blivit lidande under en längre tid av försummelse; sömnbristen har påverkat mitt lynne, jag har varit stingslig och taggig. Och min förmåga att tänka klart och rationellt har också varit satt ur spel alltför länge nu.

Allt hänger ihop och får jag nu bara sova djupt och ostört så kommer det lösa sig. Så jag låter kroppen göra det den är bäst på: att ta hand om sig själv. Jag kopplar bort mig, rensar tankarna och överlämnar mig. Eller snarare: låter mig överrumplas.
Hypnos, sömnen alltså i grekisk mytologi, är ju tvilling med Thanatos, döden. Och att sova är att dö, eller åtminstone som att vandra vid dödens sida. Men jag behöver denna sömn så innerligt nu, för att kunna leva.
Drömmer först statiskt, att jag står vid en palm. Vandrar så längs en strand utan slut, bländad av solen, sedan inget alls. Jag vilar tryggt i Hypnos famn. Som jag är värd det.

Handen på min axel som varsamt smeker; retsamt, jag vill inte lämna detta balsam av mörker. Det är så varmt och gott. Men den är envis, handen, och nu faktiskt en smula hårdhänt. Min nacke värker febrilt, och jag slår upp ögonen, tittar upp. "Nog bäst om du vaknar nu, vi är på ändhållplats." Kvinnan framför mig, ser henne vagt, men tror mig kunna skönja ett medlidsamt leende. Jag försöker le tillbaka och jag hoppas att jag lyckas. Hon vänder sig om och skyndar iväg, ut genom dörrarna.
En tunnelbaneperrong, så långt hemifrån man kan komma i världen. Stapplar, vinglar, ut. Sömndrucken, drucken; en kropp på fel plats. Tiden är varken morgon eller natt. Plötsligt händer något, mansskrik skär igenom de mörka februarivindarna, får snön att virvla än mer: två väktare omhändertar bryskt en förkommen själ. Han gormar vädjande.

Känner att jag skulle behöva gråta. Allt det som skapar den plattform som jag behöver under mina fötter har ryckts bort. Jag är förlorad.

Återigen: denna skiljevägg. Den mellan segerns rus och avgrundens mörker. Så spröd. Som isen på djupt hav en solig eftermiddag i mars. Hur man trippar på den först, så lätt, så lätt. Sprickorna som kittlar en till en början; får en att ta alltmer bestämda steg. Hur de snart bildar ett spindelnät omkring en, sprickorna. Man står i mitten, fångad. Ett villebråd nu. Oförmögen att värja sig, förrådd av sig själv.