Postrundans skönhet och sorg

Har varit ledig så länge nu och ännu längre har jag framför mig. Och det är verkligen slående hur snabbt den går, tiden, nu när jag så krampaktigt klänger fast vid den. 

Jag tittar ut genom fönstret, studerar hur snöns sista motståndsnästen ger vika, ett efter ett, inför vårens frammarsch. Allt som vissnade och dog återuppstår snart. Ännu en gång. Och jag dras med, låter mig förföras av denna bedrägliga process.

 Går ut och sätter mig på trappen och det är faktiskt nästan varmt. Sippar mitt kaffe, kisar mot solen. Inser att jag just nu befinner mig i en tillfällig, och mycket skör, perfektion. Lyckan har placerat sig som en badboll på huvudet. Jag sitter alldeles stilla. Balanserar den. Vill tänja denna stund till det yttersta. 

En lätt vindpust söker sig in över tomten, puttar bort badbollen. Och den bär med sig en viskning. Den viskar: du kan fly, men du kan aldrig gömma dig. Jag hittar dig alltid. För du tillhör mig. Och jag släpar dig tillbaka igen och igen.

Den eviga rundan, upp och ner för trapporna. Alla dessa namn; vad försiggår där bakom dörrarna? Varför är de alltid hemma när jag ringer på med paket? Vad är det som pågår? Och varför kan vi aldrig mötas?

Hur jag får fatt i något, en tanke; rannsakar min spegelbild i hissen på väg upp: en trött formulering bara, något om att hissen är på väg upp men inte jag. Å andra sidan: en hiss som åkt upp måste ju även den åka ner. För att kunna åka upp igen. 

Tanken löses upp.

Plötsligt dras jag med i musiken i lurarna. Bas och eko. Fylls av iver. Entusiasm. Tänker att jag ligger bara i startgroparna här. Snart, kanske redan efter denna runda, ska jag komma igång med det där andra. Allt det som bara väntar på mig. All min talang! Vilken talang? Musiken tonar ut. En försändelse, den är för stor, fastnar i brevinkastet. Får loss den till slut, något tilltygad. Ringer på. Lyssnar efter steg därinifrån. Står redo med försändelsen, försöker mota bort skammen. Intalar mig mig själv att jag utför ett arbete vars syfte man ej kan ifrågasätta. Här finns inget ont uppsåt, så känn ingen skam.

Jag sträcker på mig. Rättar till uniformen. 

Ingen öppnar.

All förebråelse som där ryms. Denna kamp. Detta nederlag.

Och återuppståndelsen, varje gång. Jag föds, jag lever, strävar. Jag dör. Sen åker jag hem. 

Mitt oförlösta jags ackompanjemang är den, postrundan.

Vindpusten drar vidare och ännu en gång slår jag ifrån mig tankarna.

Jag överlevde ju. Och jag kommer att göra det igen.

    Finns där alltid

En liten vädjan

Pengar är inte, och har aldrig varit, en drivkraft för mig i mitt skrivande. Jag skriver för att jag måste. Och mina texter är fria att läsa för alla. De tillhör oss; dig och mig. Vill ju inte sitta på min skattkista och ruva alldeles ensam. Hellre sprider jag då mitt guld! 

Men jag tror även på ett "givande och ett tagande". För hur jag än skulle önska att det inte var så: vårt samhälle är konstruerat på detta sätt. Pengarna måste in. För mig, liksom för Jesus Kristus på sin tid. 

Och imorgon är det fredag. Törsten närmar sig. Låt detta bli min alldeles egen lönehelg!

Tack alla!

    0739865910

Tankar för dagen

Den sitter naturligtvis kvar kvar därinne, oförändrad vad gäller form och vikt, men dess förmåga har på senare tid genomgått en dramatisk förändring. Och jag vet inte riktigt vad jag tycker om det. Jag är kluven. Vilket i sig inte är så märkligt kanske; ligger väl lite i förändringens natur - den kan ta sin lilla tid att hitta sin plats inom en. Eller jag vet inte. Precis. Jag vet inte.

Min hjärna är nämligen under avveckling.

Den orkar väl inte längre, tänker jag. Det blev för mycket för den. För många tankebanor i omlopp därinne. Kanske lät jag den arbeta för hårt, för länge, och nu har den slutligen sagt ifrån, och lagt ner stora delar av sin verksamhet för att på så vis frigöra energi till andra delar av kroppen. Så att jag ska kunna orka leva mitt liv tiden ut. 

En energitjuv. Och sådana ska man ju göra sig av med.

Ren överlevnadsinstinkt alltså. Smart. Och egentligen är jag väl inte särskilt kluven.

För nog är mina steg lättare nu, utan denna tyngd, börda faktiskt, som var min hjärna förr. Alla dessa frågeställningar, all denna reflektion, på väg bort. 

Fram träder lyckan.  

Deeeooo!

Historia som skrivs

Är inte här för att stryka medhårs. Därför ser mina texter ut som de gör: skoningslösa och orädda. För sådan är sanningen. Och den måste fram, även om den har sitt pris. Sanningen om mig. Inte för att jag söker någon slags förgänglig bekräftelse på sociala medier, utan för att det är min plikt att berätta. Världen behöver veta.

Blickar bakåt i bloggen och slås av den kraft och bäring som många, de flesta, av texterna fortfarande besitter. Flera av dem är rena käftsmällar, andra kicksparkar rakt i solar plexus. Vissa är avskalat betraktande och finstämt reflekterande. Och så alla dessa små ljuvliga tillbakablickar! När jag inte värjer för det närmast patetiska; hur jag omfamnar den lilla pojke jag var för så länge sedan, och låter honom visa mig det som en gång var min värld, bland nyponbuskar och klassrum och gillestugor.

Jag läser med stegrande fascination.

Det är en omtumlande läsning. Emellanåt på gränsen till outhärdligt, denna transparens; hur jag så naket vänder ut och in på det som är jag. Och jag inser att det här är texter som ska sippas i små doser. Tar man för stora klunkar riskerar man gå miste om många av de dimensioner som varje text äger. Det här är inte tuggummitexter som förlorar smak, spottas ut och glöms bort. Tvärtom. De växer snarare, tilltar i smak, och är oändliga i sin aktualitet. 

Själva definitionen av stor konst, denna min blogg. Förstår att det kan uppfattas som självgott att hävda detta. Men som sagt: sanningen, jag räds inte den. 

Min blogg. Antingen älskar man den, eller så hatar man den. Eller så tycker man den är helt ok.

Mailman och doktorn

Jag ska inte påstå att det är som att golvet rämnar under mig där jag sitter. Min upplevelse av att finnas till skakas inte om på det viset att alla mina andra bekymmer plötsligt förlorar sin betydelse. Men ändå. Att få höra att en sjukdom är min att bära livet ut, det gör något med en. Och hur han säger det till mig, liksom i förbifarten, som att han ser på livet som endast en period (vilket det förvisso är), det påverkar min andning alldeles kort där jag sitter med ansiktshalvan ömmande efter en serie botoxinjektioner. "Jaha, nej nej, det här har man livet ut. Injektionerna har bara en tillfälligt lindrande verkan." Min doktor, som jag efter mitt första besök hyllade så. Som jag beskrev som en fadersgestalt; korrekt men ändå varm. Vad är det han säger till mig? Värmen är borta, endast kyla och professionalitet återstår. Försöker ventilera detta besked med honom, men han tycker att mitt besök är över nu. Jag vacklar ut, tittar på klockan. Konstaterar att mitt besök varade i fem minuter. Men killen är ju neurolog, inte terapeut, nånstans förstår jag det. Ryckningarna i min vänstra ansiktshalva intensifieras, de gör så, mina hemifaciala spasmer, när jag utsätts för stress; som nu när jag inte förstår någonting. Vem jag är eller vart detta jag är på väg. De är både autonoma och av mig styrda; försöker betvinga dem, misslyckas, ger upp.

Tre månader senare sitter jag där igen, i det kalt inredda väntrummet. Har tid bokad klockan 09, och nu är det några minuter över. Jobbar på min person. Förbereder mig. Tänker att den här gången ska jag vara koncis och pragmatisk, och inte blanda in min egen personliga upplevelse av situationen. Låta saklighet styra samtalet. Måste helt enkelt förställa mig mer än vad jag brukar, inser jag. Så kommer doktorn ut och jag reser på mig, vi skakar hand och går under tystnad in till hans besöksrum, slår oss ner. Vi utbyter några snabba artighetsfraser om vädret, det är verkligen fantastiskt, och den här dagen, skottdagen, säger vi också något om som jag inte riktigt förstår. 

Plötsligt tystnar han och ser på mig, begrundande. Hinner slås av tanken att han föraktar mig, att han nu tyst dömmer ut min uppenbarelse. Känner hur den person jag försökte bygga i väntrummet lämnar mig tvärt, och jag är mig själv igen; fragil och svävande. Ryckningarna ökar i kraft, jag är utspelad. Så lägger han, knappt skönjbart, huvudet på sned och frågar: "Hur har du det?" Och jag berättar. Om pressen, kraven. Mitt sökande, min resa. Om drömmar och vacklande ambitioner. Alla dessa snedsteg. Och min doktor LYSSNAR. "Nu är det jag som hämtar botoxet" säger han, efter att ha suttit tyst en stund och tagit in min historia. Jag sätter mig på britsen, och rak i ryggen tar jag emot de fem injektionerna; tre strax under ögat och två ovanför munnen. En nätt liten droppe blod visar sig från ett av sticken. Han räcker mig en servett, och tar samtidigt en till sig själv. Och säkert inbillar jag mig bara, men är det inte en tår han torkar bort? Så säger han: "Dina hemifaciala spasmer, bär dem med stolthet. För i dem ryms en fantastisk historia, ditt liv. En resa mot upprättelse och respekt. En kamp, ett mod, som trotsar all beskrivning. Under alla mina år som doktor har jag aldrig tagit del av en historia så upprivande, men ändå så hoppfull. Du är en sann hjälte."

Den här gången vacklar jag inte ut; mina steg är bestämda, min hållning resolut. Tittar på klockan, konstaterar att det här besöket faktiskt var kortare än det förra, fyra minuter. Känner ett lugn, ett stillestånd, i ansiktet. Och jag inser att jag faktiskt vet exakt vart jag är på väg: Hem.

Diagnosen jag fick, som jag tidigare beskrev som "en välsignelse", tillhör mig. Den är min. Och även om det betyder mycket för mig att få äga en sådan så handlar det också om att leva med den. Diagnosen ska nu alltså samsas med alla de andra delarna av mig, och jag hoppas ju såklart att den kommer att finna sin plats utan att bre ut sig alltför mycket och på så vis definiera min person i en utsträckning som inte stämmer överens med den jag vill vara. 

För jag är ju så mycket mer än de hemifaciala spasmer som parkerat sig i min vänstra ansiktshalva. Det finns en människa där bakom. Glöm inte det. En människa med drömmar och längtan, precis som du.

B

    I väntrummet!